Totte och Neo har inte ens varit hemma i tolv timmar än, men jag känner redan hur de suger musten ur mig och tar upp all tid. Det här är både bra och dåligt. Självklart är livet mycket roligare nu, stundvis, när vi har kuddkrig i sängen och skrattar så att vi storknar och när vi jagar varandra runt köksön och när vi kollar på hyrfilm tätt intill varandra i soffan. Men som ni hör suger detta tid och energi.

Det jobbigaste är förstås de onödiga energitjuvarna. Neo var till exempel grinig större delen av eftermiddagen, vilket vi tror beror på att han inte sov middag ordentligt. Eventuellt var han hungrig också. Sådant är det ju bäst för alla om man kan undvika. Detsamma gäller förstås tjafs mellan mig och Totte. Det är mycket bättre när allt bara funkar.

Första veckan på jobbet kändes det som att jag i princip bara hann jobba, äta och sova, och då var jag ensam hemma. Nu oroar jag mig för hur det ska gå med lämningar och hämtningar på förskolan, fler än mig själv att tänka på till middagen och inte minst läggtider som ska synkas för att alla ska lyckas somna och få sina välbehövda timmars sömn. Det är det här som är familjeliv, och det är bara att få det att fungera!

Det kom sju familjer på första visningen. Det tycker jag låter riktigt bra! Om man tänker sig att tre av dem inte ens har lånelöfte utan bara är ute och ser vad som finns och två av dem inte gillade just vår lägenhet, så är det fortfarande potentiellt två intressenter kvar som kan bjuda över varandra så att vi får upp priset. Och om jag räknade optimistiskt nu så kan man ju tänka på att vi har en visning till på tisdag. Efter den visningen kanske det i alla fall finns två intresserade.

Nu finns det inget annat att göra än att snygga till lägenheten igen på tisdag och sedan vänta och se. Får vi den såld så får vi. Får vi mer än acceptpris så får vi. Annars får vi fundera hur vi ska göra då.