Nu har jag fått sms från mäklaren om att budgivare 1 har lagt ett bud, vårt acceptpris. Det var ju skönt. Då blir lägenheten troligen såld i alla fall.

Jag väntar med spänning på att få veta om det finns någon budgivare 2, vilket skulle vara helt avgörande för att få upp priset. Det är bara att hålla tummarna.

Totte och jag har gjort ett test för att se vad vi har för plikter. Det finns fem olika man kan ha. En del har bara en tydlig. Andra har lite av varje.

Inte helt oväntat hade Totte plikten Skynda på! som sin starkaste plikt. Han har ju inget tålamod alls och kan bara sitta still när han har ett fartfyllt dataspel framför sig. Hans andra plikt var Var till lags! vilket inte heller förvånade mig. När han inte sitter vid datorn är han alltid omtänksam och vill att jag och hela universum ska ha det bra.

Den stora överraskningen var att min enda plikt var Skynda på! som inte alls känns så likt mig. Men jag hade den inte alls lika stark som Totte. Han fick till och med mer poäng på sin andra plats än vad jag hade på min första plats. När jag tänker efter så gillar jag ju faktiskt inte alls ineffektivitet. Totte skyndar mest på och gör något, vad som helst, medan jag gärna skyndar på och gör det som behöver göras, tills det är ordentligt gjort.

Jag hade lite av plikterna Var perfekt! och Ansträng dig! också. Dem trodde jag skulle ligga på första plats, men jag hade inte ens tillräckligt av dem för att man ska kunna säga att jag har mer än en plikt. Fast alla frågor om perfekthet handlade om hur man klär sig och om man bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tycker bara att det är viktigt att jag gör saker så perfekt att jag själv blir glad, och mest när jag tillverkar inbjudningskort och sorterar post.

Totte hade en liten skvätt av Var perfekt! också. Vi är tydligen mer lika än vi trodde. Framförallt för att vi har Skynda på! som vår största plikt, båda två. Vi kanske bara ska tona ner Tottes plikt lite bara, så kanske vi hamnar på samma våglängd!

Static från 2012 är en bra film. Den är väldigt lugn i början och inte jättehändelserik överhuvudtaget, men den är fin. Bara ett tips!

Totte och Neo har inte ens varit hemma i tolv timmar än, men jag känner redan hur de suger musten ur mig och tar upp all tid. Det här är både bra och dåligt. Självklart är livet mycket roligare nu, stundvis, när vi har kuddkrig i sängen och skrattar så att vi storknar och när vi jagar varandra runt köksön och när vi kollar på hyrfilm tätt intill varandra i soffan. Men som ni hör suger detta tid och energi.

Det jobbigaste är förstås de onödiga energitjuvarna. Neo var till exempel grinig större delen av eftermiddagen, vilket vi tror beror på att han inte sov middag ordentligt. Eventuellt var han hungrig också. Sådant är det ju bäst för alla om man kan undvika. Detsamma gäller förstås tjafs mellan mig och Totte. Det är mycket bättre när allt bara funkar.

Första veckan på jobbet kändes det som att jag i princip bara hann jobba, äta och sova, och då var jag ensam hemma. Nu oroar jag mig för hur det ska gå med lämningar och hämtningar på förskolan, fler än mig själv att tänka på till middagen och inte minst läggtider som ska synkas för att alla ska lyckas somna och få sina välbehövda timmars sömn. Det är det här som är familjeliv, och det är bara att få det att fungera!

Det kom sju familjer på första visningen. Det tycker jag låter riktigt bra! Om man tänker sig att tre av dem inte ens har lånelöfte utan bara är ute och ser vad som finns och två av dem inte gillade just vår lägenhet, så är det fortfarande potentiellt två intressenter kvar som kan bjuda över varandra så att vi får upp priset. Och om jag räknade optimistiskt nu så kan man ju tänka på att vi har en visning till på tisdag. Efter den visningen kanske det i alla fall finns två intresserade.

Nu finns det inget annat att göra än att snygga till lägenheten igen på tisdag och sedan vänta och se. Får vi den såld så får vi. Får vi mer än acceptpris så får vi. Annars får vi fundera hur vi ska göra då.

Nu är lägenheten visningssnygg igen. Jag stannade uppe halva natten och bar ner grejer till källaren, dammsög och fixade. Se så fint här är:

Det var en person som ville ha förhandsvisning. Igår kväll när jag fick veta det var det bara att kavla upp armarna. När hela lägenheten var färdigfixad fick jag bara tre timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och åka till jobbet.

Mäklaren ringde när visningen var klar. Hon berättade att de inte ville lämna något förhandsbud. Däremot lät det inte som att det skulle vara helt omöjligt att de är med i en budgivning efter de öppna visningarna. Jag hoppas verkligen att allt mitt slit i natt leder till ett bra slutpris för oss!

I natt sov jag exakt åtta timmar, från halv tio till halv sex. Det kändes helt okej. När väckarklockan ringde var jag faktiskt redo att gå upp. Pigg ska jag inte kalla det, för jag är alltid lite seg på morgonen, men det kändes inte som att jag ville sova mer.

Jag undrar om det var antalet timmar som gjorde det eller tiden på dygnet. Åtta timmar borde inte vara så svårt att lyckas sova varje natt. Att gå och lägga sig halv tio på kvällen känns dock helt omöjligt när Totte är hemma.

Om jag eventuellt skulle vilja se något på TV börjar de bra programmen dessutom kl 21 och håller oftast på i en timme. Filip och Fredrik brukar till och med ha program som börjar kl 22. Det här får nog lösa sig genom att jag kollar på Play eller skaffar inspelningsbar box. Det skulle vara jättebra att kunna kolla på bra program redan kl 20, även om det är gårdagens program.

En stor skillnad igår kväll, jämfört med de flesta kvällar, var att jag somnade inom tio minuter från att jag lade mig i sängen. Jag tog fram boken, men jag orkade inte läsa så jag lade ifrån mig den igen. Sedan funderade jag lite på den kommande visningen av lägenheten och somnade nästan direkt. Det kanske är avgörande att jag inte ligger i sängen mycket längre tid än jag sover.

En vanlig dag på jobbet behöver jag inte vara så tidigt på jobbet som idag. Det vore jättebra om det här gick att översätta till att sova halv elva till halv sju istället. Jag kanske ska prova det ikväll.

Det hände en sak på Tottes och min smekmånad. Jag har inte bloggat om det tidigare, men jag har inte hemlighållit det heller. Jag trodde inte att det var en stor sak, men när jag satt på bussen hem idag började jag gråta när jag tänkte på det, så jag har uppenbarligen inte bearbetat det klart.

Jag hade hela resan sett fram emot att vi skulle komma till Kreta, där vi skulle dyka med syrgastuber, så som jag hade gjort när jag var på Kreta med familjen. Det skulle bli jätteroligt. Totte hade aldrig dykt med tuber förut så nu skulle jag få visa honom hur kul det är och vilken vacker värld som gömmer sig under ytan i havet.

När vi kom till Kreta hittade vi ett dykcenter som verkade bra. Dykledarna pratade visserligen inte svenska, så som min dykledare hade gjort sist jag dök på Kreta, men vi kan ju engelska så det var inte hela världen. Vi betalade och fick fylla i ett formulär. Jag kryssade i att jag inte var täppt i näsan, för det var jag inte. Men jag anade ändå att jag hade en förkylning på gång, så jag oroade mig för vad det kan ha för betydelse. Varför frågar de om jag är täppt i näsan?

Ju längre vi fick vänta desto oroligare blev jag. Jag satt och test-andades genom näsan och fick nästan panikastma bara av ren hypokondri. Till slut övertalade jag mig själv att jag helt enkelt fick simma till ytan om jag behövde andas fritt. Jag kan ju inte ta ut förlusten i förskott. Går det bra så är det bara onödigt att stressa upp sig i förväg. Går det inte bra så får jag simma upp till ytan. Vi skulle ju inte dyka djupt alls. Om jag får problem att andas kan jag ju bara hålla andan den korta biten till ytan.

Efter att ha fått på oss noga utvald och kollad utrustning fick vi äntligen gå ner i vattnet. Först skulle vi göra "tappa munstycket"-övningen som dykledaren pratat om på land. De hjälpte oss att sätta oss på knä på botten, helt täckta av vatten. Jag tyckte att det gick bra att andas i munstycket. Jag märkte inte av någon svårighet med att jag eventuellt var förkyld. Däremot fick jag smått panik för att det var helt omöjligt att sätta sig på knä.

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte få ner fötterna till botten. Jag fastnade i någon horisontellt läge, som en svävande kvinna mitt i luften på trollkarlens scen parallell med scengolvet, fast mitt i vattnet parallell med sandbotten. När jag spretade på benen så mycket jag kunde lyckades jag ändå inte få något ben att peta neråt eller uppåt, bara sidled.

Efter många om och men var i alla fall hela gruppen om fem deltagare och två ledare nere på botten. Det kändes bättre när jag satt still. Jag klarade första övningen galant. Jag tog ut munstycket, släppte det, svepte med armen för att få tag på det igen, stoppade in det i munnen och blåste till hårt, innan jag andades in igen. "Det här går ju bra!" tänkte jag.

Sedan skulle jag göra andra övningen. Den är likadan ända tills man stoppar in munstycket i munnen igen. Då ska man trycka på en knapp så att munstycket blåser rent sig själv, istället för att blåsa hårt i det. När jag tryckte på knappen glömde jag att hålla tungan mot munstycket för att hindra saltvatten att blåsas in i munnen. Så det gick som det gick. Genast kände jag att jag behövde hosta. Det gick visserligen att andas bra i munstycket, men jag ville ändå upp till ytan för att andas. Jag visade det för ledaren med korrekt teckenspråk för dykare.

Det hemska var att jag inte kunde ta mig uppåt. Jag tror nästan att jag bottnade på det stället vi befann oss på knä på botten, men det gick inte att ställa sig upp. I bästa fall kanske jag hade lyckats med horisontell trollkarlsassistent igen, om jag började sprattla, men upp eller ner eller målmedvetet åt ett visst håll i sidled kändes helt omöjligt. Jag höll mig därför istället hyfsat lugn tills ledaren kom och hjälpte mig att fylla min väst med luft så att jag flöt upp till ytan.

Sedan var det kört för mig. Jag gjorde i och för sig ett tappert försök till att gå ner under ytan när jag hade hostat upp allt saltvatten och förklarat på urdålig engelska att jag hade glömt att sätta tungan för munstycket när jag tryckte på knappen. Men jag vände nästan genast upp igen.

Att andningen krånglade så att jag fick gå upp och hosta kan jag leva med, men att inte kunna röra sig åt det håll man försöker är fruktansvärt. Speciellt när det håll man vill ta sig är upp till ytan där fri luft väntar. Det var otroligt frustrerande att vara så nära ytan och ändå inte kunna ta sig dit själv.

Dagarna efteråt funderade jag mycket på att gå tillbaka och ta en privatlektion. En anledning till att jag avbröt när det kändes så svårt, istället för att kämpa på och ta så många pauser (med hjälp av dykledaren) som jag behövde, var ju att de andra i gruppen skulle behöva vänta på mig hela tiden. Men min förkylning kom och var den värsta jag någonsin har varit med om. Jag kunde knappt andas på land, så det skulle vara döfött att försöka sig på det under vattnet. Jag visste redan då att det enda som skulle kunna få mig att glömma det här och må bra igen var om jag dök igen och lyckades. Samtidigt visste jag att det skulle kännas som ett tio gånger större nederlag om jag gick dit igen och gav upp igen. Och det värsta skulle ju vara om jag prövade igen och tanken på detta tiodubbla nederlag fick mig att pressa mig för hårt och inte säga till när jag inte längre kunde andas under vattnet. Jag gjorde därför inga fler försök.

Nu är det mindre än ett halvår kvar tills vi åker till Dominikanska Republiken med Tottes familj. Och Totte har redan börjat prata om att dyka. Han har frågat sin bror om han vill följa med. Han har inte frågat mig. Han tror nog att jag är rädd för att dyka. Men jag vet inte om jag är rädd för att dyka. Jag har dykt två gånger. Den ena gånger var rolig och underbar. Den andra gången var hemsk och svår. Är det förkylningens fel? Hade jag för lätta vikter på midjebältet? Får jag panik varje gång jag måste kommunicera på engelska?

Det jag vet med säkerhet är att jag absolut vill dyka åtminstone en gång till i mitt liv. Om inte annat så för att kunna släppa den här dåliga upplevelsen och få tillbaka min bild av att det är kul att dyka. Jag ser det dock mer som en arbetsuppgift för mig, inte ett nöje. Jag måste hitta en dykledare som orkar jobba med mig och är beredd på att jag pausar mycket. Jag vill ta det i min egen takt och allra helst vill jag ta det på svenska.

Dominikanska Republiken är nog inte rätt plats för mig att dyka igen. I bästa fall skulle det kunna gå bra av ren tur, men då skulle jag inte känna att jag har kämpat mig tillbaka på riktigt. I värsta fall går det dåligt och ännu ett semesterminne är förstört.

Det skulle bli så bra ... men nu gråter jag varje gång jag tänker på min smekmånad.