De enkla orden "Hur är det med dig?" gjorde magisk skillnad idag. Jag förstår inte varför jag inte har prövat det förut. Fast det förstås, det hade aldrig fungerat utan den obligatoriska ögonkontakten som annars är så omöjlig att få. Det var ren tur att han både hade tid att stå upp, lyssna på mig och se mig i ögonen de olidligt långa två sekunder det tar för mig att uttala orden.

Vi tror alldeles för ofta att skrattet är lösningen, men jag tror tvärtom att det är en stor del av problemet. Vi gömmer oss bakom skrattet och hindrar oss själva från att hitta de lösningar vi hade hittat om vi hade vågat se problemet. Allvaret i min röst var ärligt idag. Mina händer på hans axlar förstärkte intrycket. Jag menar verkligen vad jag säger, älskling!

Hur är det med dig?