När man jobbar så mycket som jag har gjort efter sommaren så uppstår problemet att man har alldeles för mycket komptimmar. Nu har det lugnat ner sig på jobbet och det jag ska göra fram till jul är egentligen inget som måste vara klart just till jul. Därför ska jag passa på nu och ta ut min komp.

Som ni ser i min almanacka tänker jag vara ledig på fredagar, resten av året. Det fungerar dock inte alla fredagar, för jag har ett par inbokade grejer, men som huvudregel är jag ledig. Det ska bli jätteskönt att få långhelg varje helg och sovmorgon. Däremot kommer det bli jobbigt att ha en till dag i veckan då man inte ens kan gå på toa utan att någon (Neo) rycker en i benet.

Den här sovmorgonen jag pratar om sträcker sig nog inte längre än till halv åtta innan Neo vaknar. Sedan går hela dagen åt till att hitta på något stimulerande för Neo att göra. Det är precis som Totte kom på för ett tag sedan, med panik i blicken: "Vi kommer aldrig mer att ha semester, för även när vi har semester är vi egentligen föräldralediga!".

Det hade varit oändligt skönt om Neo fick gå på förskolan även de fredagar jag är kompledig! Inte för att jag ska få glo på TV och roa mig, men för att jag hade kunnat diska, tvätta, städa, gå igenom post, gått ut med sopor, ringt något viktigt samtal, kollat upp något viktigt på internet, planerat maten för nästa vecka och allmänt sett till att familjen och hushållet fungerar bra, om jag inte hade en 1,5-åring som är nöjd med att leka själv i max 10 sekunder hemma.

Jag älskar Neo och vi ska ha jätteroligt på fredagarna. Vi ska leka i lekparken, gå och handla en liter mjölk, bygga med Duplo, bolla med bollen, äta mellanmål och göra volter i sängen. Så jag är inte missnöjd på det viset. Men det hade varit ännu roligare att leka i lekparken och göra volter i sängen med Neo om jag hade haft en stund för mig själv att fixa allt som behöver fixas först!

Nu har vi kommit till den tidpunkt på året då jag inte längre klarar av att gå upp på morgonen för att det är för kallt i rummet. Det innebär alltså att jag ligger kvar i sängen extra länge, för när jag har kommit över den värsta tröskeln av att inte klara av att gå upp för att jag är så sjukt morgontrött ligger jag kvar och tittar längtande mot dörröppningen och fruktar kylan.

Det värsta jag vet är kall luft mot min nakna hud. Jag kan inte gå, jag kan inte stå och jag kan absolut inte klä på mig när den kalla luften omgärdar mig och tar tag i mina kroppsdelar. Det enda jag brukar lyckas klara av är att svepa en filt om mig. Men filttricket är tyvärr bara användbart på helger, och inte ens det längre nu när jag har Neo att ta hand om.

Nu behöver jag verkligen komma på ett sätt att ta mig härifrån sängen och under det varma täcket till hallen och fullt påklädd, utan att något moment innebär att jag måste använda mina armar i det kalla rummet. Ibland funkar det att duscha på morgonen, men oftast har jag inte tid med det så jag duschar hellre på kvällen.

Om jag åtminstone hade valt ut kläder igår kväll och lagt dem vid sängen hade jag kanske kunnat smussla in dem under täcket och ta på mig dem innan jag går upp. Då hade jag mött kylan med armar täckta av långa ärmar och resten av kroppen inkapslad och skyddad mot kall luft. Det hade varit bra.

Den kalla tiden på året är här och jag kommer inte att fungera normalt förrän till våren. Nu börjar den långa kampen att ta sig upp ur sängen på morgonen som varje morgon fortsätter långt efter att jag är pigg nog att gå upp.

För trehundrafyrtiosjunde gången diskuterar jag och Totte vem av oss som ska klä på Neo kommande morgon och borsta hans tänder. För trehundrafyrtiosjunde gången går Totte sin väg utan att vi är överens om hur vi ska göra. Det är så frustrerande att inte få reda ut saken klart! Morgondagen kommer ju oavsett om vi är beredda eller inte. Och Neo måste ju ha kläder på sig på dagis oavsett om vi vill ta på honom dem eller inte. Ingen tjänar på att avbryta diskussionen innan vi vet hur vi ska göra. Det enda det leder till är kaos och irritation imorgon.

Om vi pratade om en grej man kan hoppa över att göra överhuvudtaget tills vi har rett ut hur vi vill göra det, så skulle vi kunna bordlägga frågan och ta upp diskussionen vid ett senare tillfälle. Men det här är ju någonting vi måste göra varje dag. Ju längre tid vi flyr från frågan desto fler gånger kommer vi att hamna i det hemska kaoset på morgonen. Det kaoset tycker jag är mycket sämre än både mitt och Tottes önskemål. Men bara för det vill jag ju inte gå med på Tottes förslag utan att ha pratat igenom saken ordentligt.

Mitt förstahandsförslag är att Totte går upp samtidigt som mig och gör i ordning sig själv först och sedan Neo, medan jag gör i ordning mig. Av flera anledningar tar min morgonrutin längre tid än Tottes. En av dessa anledningar är att jag måste sätta i mina linser för att jag inte kan använda dem dygnet runt längre (som Totte gör) eftersom mina ögon förändrades under graviditeten. Jag tycker inte att detta är mitt fel som jag ska behöva lida för och gå upp mycket tidigare för. Jag tycker att familjen kan hjälpas åt istället. Jag kan gå upp tidigare och ta tag i en sak som behöver göras för att Neo är född (sätta i linserna) och Totte kan gå upp tidigare och ta tag i en annan sak som behöver göras för att Neo är född (klä på Neo och borsta hans tänder).

Mitt andrahandsval är att jag går upp tidigare än Totte för att hinna med alla grejer i min morgonrutin som tar längre tid än Tottes morgonrutin (t.ex. sätter i linserna). Sedan går Totte upp och gör klart hälften av Neos morgonrutin medan jag gör klart mig. Därefter gör jag klart andra halvan av Neos morgonrutin medan Totte gör i ordning sig själv. Alternativt tar jag Neo första halvan och Totte andra halvan. På det här viset behöver både Totte och jag gå upp så tidigt att vi hinner vår egen rutin plus halva Neos.

Tottes förslag är att jag ska gå upp så att jag hinner göra hela Neos rutin. Jag får avgöra själv om jag vill gå upp så tidigt att jag hinner hela min egen rutin också eller om det är värt att gå till jobbet med glasögon för att få lite sovmorgon. Totte själv ska bara behöva gå upp i tid för att hinna göra i ordning sig själv. Det här tycker han är ett bra förslag för att han inte orkar gå upp tidigare än så på morgonen. Jag orkar egentligen inte heller gå upp på morgonen, men jag gör det ändå. Jag förstår inte varför jag ska straffas för att jag är duktig och plågar upp mig själv när väckarklockan ringer, genom att få som uppgift att gå upp ännu tidigare. Dessutom förstår jag inte varför han ska få sovmorgon för att han var uppe och roade sig sent på kvällen medan jag tvingade mig i säng för att orka gå upp.

Men, som sagt, jag går hellre upp tidigare och gör i ordning både mig och Neo, än att fortsätta försöka prata med en sovande Totte på morgonen och fråga vem som ska göra i ordning Neo, bli sen till dagis varannan morgon och inte veta förrän vi går om jag hann ta på linser eller inte. Frågan är bara om Totte kan leva med det beslutet. För om han kan det vill jag att han stannar kvar i rummet och diskuterar den här saken tills detta har blivit vårt gemensamma beslut. Och sedan vill jag att han står för det vem som än frågar.

Det börjar se ganska utplockat ut i hyllorna här hemma. Jag har ägnat största delen av helgen åt att packa medan Totte och Neo har hållit sig undan. Neos rum är helt färdigpackat nu. Har har bara en veckas kläder liggande på ett bord och spjälsängen bäddad. Resten är packat.

Vardagsrummet har jag också kommit riktigt långt med. Bokhyllorna, vitrinskåpet och mediamöbeln är i princip helt urplockade. Det behövs fler flyttkartonger än man tror för att få plats med sakerna. På något skumt sätt växer sakerna när man tar ner dem.

Dessutom har jag packat en resväska med saker som man behöver direkt när man börjar flytta in. I den finns toalettpapper, blöjor, tvål, handduk, ficklampa och leksak att sysselsätta Neo med i det tomma huset. Den väskan tänkte jag ta med till radhuset redan imorgon när vi får nycklarna. Då behöver jag inte oroa mig om jag blir kissnödig under flytten den här veckan innan vi flyttar in på riktigt med säng och allt.

Nu känner jag mig redo att börja flytta in! Det ska bli jätteskönt att äntligen få nycklarna imorgon! Men jag tycker egentligen inte att vi är så förberedda som vi borde vara med packningen. Det finns jättemycket kvar att packa ner i köket, badrummet och vårt sovrum inklusive fyra garderober med överskåp och en bokhylla full med pärmar. Jag hoppas att jag ska hinna med det i veckan nu, innan den stora flytthelgen, fast jag inte vill att jobbet ska behöva lida.

Totte och jag har inte riktigt samma bild om vad en lyckad flytt är. Han vill att det ska gå så fort som möjligt och när det är klart är det viktigaste att det inte finns några flyttlådor eller spridda saker kvar på golven i radhuset.

Min idé om en lyckad flytt är mer inriktad på att inga saker kommer bort eller går sönder under flytten och när det är klart vill jag att alla saker ska ha fått en riktigt bra plats i radhuset.

På ett sätt är det inte alls konstigt att Totte är nöjd bara han slipper snubbla på kartonger. Det är ju alltid jag som får leta fram alla grejer när vi ska använda dem. Och om han får välja själv är datorn den enda sak han vill spara. Jag undrar om han fortfarande vill packa upp allt så fort som möjligt om det innebar att hans datorskärm, tangentbord och mus var utspridda i olika byrålådor och garderober i radhuset och han inte visste var. Då kanske han hellre hade haft en flyttlåda med alla datorgrejer samlade kvar en vecka på golvet.

Jag känner inte alls att det skulle vara något att vara stolt över om man lyckades flytta allt och packa upp alla lådor på en helg. Jag skulle snarare känna mig snuvad på konfekten. Vad är det för vits att flytta om man inte tar tillfället i akt och går igenom alla sina grejer för att minnas och glädjas, för att sortera och slänga samt för att organisera och förbättra vardagen. Om jag bara ville ha alla saker instuvade i samma ordning som innan flytten kunde jag lika gärna ha bott kvar.

Mitt mål är inte heller att ha ouppackade flyttlådor i radhuset efter att vi har bott där i ett halvår. Men om det tar så lång tid att packa upp sista lådan på ett sätt så att varje liten grej får en bra plats, så är det värt det hundra gånger om, jämfört med att stuva in allt första dagen och sedan fortfarande inte veta var grejerna är efter ett år.

Äntligen fick jag möjlighet att diska kakfat, tårtfat och kakform från mitt födelsedagsfirande. Färgerna ler mot mig från diskbänken.

När jag kom till jobbet i Falun igår, med resväskan redo för hemfärd, stötte jag på en kollega och pratade lite. Han kommenterade på min rosa resväska, min gröna handväska och min gula sjal. Ha sa: "Det är olika färger, men det matchar ändå." och såg lite fundersam ut.

Jag förstår precis hur han menar. Färgerna är tagna från samma palett. Det var inte en chockfärg, en pastell och en mörk färg. Det var tre klara färger åt det lite snällare hållet. De var samma stil alla tre, fast de var helt olika färger.

Det är så jag tycker om att göra. När jag matchar färger vill jag inte ha samma färg på flera plagg eller accessoarer. Jag vill ha många olika färger som går i samma stil. Jag vill se ut som en skål med lösgodis eller en leksakslåda med blandat lego (gärna det "nya" legot med rosa och ljusgrönt). När min färgglädje är på topp räcker det inte med bara en färg.

Nu sitter jag på ett SJ 3000 på väg hem från Falun. Mötena om kvalitet gick bra, så nu har jag mycket att bita i.

SJ 3000 ska väl vara bättre än X2000, antar jag. De har mer plats och bättre placerade toaletter. Men en sak tycker jag är sämre. Det går inte att luta huvudet mot fönstret när man sitter längst in och försöker sova. Sätet är för långt ifrån fönstret på grund av en liten hylla mellan fönster och säte. Den lilla hyllan är bra, men avståndet till fönstret är dåligt.

Efter det här tåget byter jag till ett gammalt hederligt X2000 resten av vägen hem. Det ska bli skönt!