Vi har delat upp det lite så att jag diskar handdisk och Totte sköter diskmaskinen. Det händer att vi gör tvärtom också, men i stora drag är det min uppgift att handdiska. Detta främst för att saker inte blir rena när Totte handdiskar dem.

I vår första lägenhet hade vi inte ens diskmaskin. Då tycker jag att jag skötte disken hyfsat bra. Då kunde jag fylla upp hela diskhon och diska ett stort lass. I vår förra lägenhet gick det sämre. Jag trodde ibland att det var för att det bara var enstaka grejer som skulle diskas eller för att det alltid var fullt i diskstället (och jag hatar och vägrar att torka disk).

Nu i radhuset känns det inte längre som en bestraffning och mardröm att behöva diska en kastrull. Nu har set kristallklart gått upp för mig att det är den förbannade barnspärren som har hindrat mig från att diska i förra lägenheten. Jag skjuter på att diska för att det är oändligt jobbigt och nästan omöjligt att diska. Nu när det är lätt igen gör jag det gärna på en gång.

Här i radhuset behöver jag bara två händer för att diska kastrullen på bilden, en hand på kastrullhandtaget och en hand på diskborsten. Tänk vad bra att jag faktiskt har två händer! Inga svårigheter alls!

I förra lägenheten behövde man tre händer för att diska kastrullen på bilden. Utöver de två händerna beskrivna ovan behövde man en tredje hand på pinnen på kranen. Om man inte höll fast den längst åt vänster (för att få varmt vatten) åkte den tillbaka till mitten och gav i bästa fall ljummet vatten, oftast kallt. Personligen har jag inte tre händer, så det här blev en ständig kamp mellan varmt vatten och diskande med borsten.

Ja, det är bra att barn som når upp till kranen inte kan bränna sig. Ja, det är bra för miljön att inte diska under rinnande vatten. Men Neo når inte på långa vägar upp till kranen. Och man måste ju för sjutton kunna få diska en kastrull utan att behöva fylla upp hela diskhon!

Nu är äntligen diskmardrömmen över! Mina två händer räcker för att få uppgiften utförd. Aldrig ska det behöva stå odiskad disk i köket igen! Jag älskar det här radhuset!

Nu har vi lämnat ifrån oss nycklarna till lägenheten. Vi är inte längre stadsbor. Nu bor vi i förorten i radhus och det finns ingen återvändo.

Både Totte och jag tyckte att det bara var skönt att bli klar med det. Resan vi började i juli, för mer än tre månader sedan, är äntligen slut. Nu har vi ingenting mer med mäklaren eller köparen att göra. Nu kan vi koncentrera oss på att göra fint i radhuset.