Äntligen har jag kommit igång med träningen! Jag har varit och simmat idag. En halvtimme fick räcka. Till min stora förvåning frös jag inte ihjäl på den halvtimmen. Istället kände jag att vattnet var riktigt behagligt och att jag hade kunnat simma lika länge till.

Äntligen kände jag plötsligt att jag är taggad igen. Neo har fått ögondroppar och ska till förskolan imorgon. Jag kände mig frisk nog att sätta i linserna. Nu ser jag fram emot en hel ordentlig jobbvecka utan avbrott och gympass som jag verkligen går på och inte bara bokar in och bokar av. Dessutom satte jag igång och pluggade på riktigt nu i helgen.

Kvalitetsteknik A läser jag på kvartsfart distans från Örebro Universitet. Vi har ett grupparbete i full gång, så jag känner mig extra motiverad att plugga för att inte svika mina gruppmedlemmar. Det är roligt när jag upptäcker saker i studierna som verkligen går att använda i mitt jobb som kvalitetskoordinator.

Neo har börjat med jättemysiga bamsekramar. Han hoppar på en med hela sin tyngd, slingrar armarna kring halsen på en och benen runt midjan på en och gosar in huvudet mot halsen på en. Sedan säger han: "Kjama!" om man inte redan har förstått att det är det han gör.

Dagar som denna är det världens bästa jobb att vara Neos mamma! De där kramarna är värt allt jagande, påklädande, matande, blöjbytande och annat jobbigt man har gjort resten av helgen. Hoppas att han aldrig slutar med de där kramarna!

Jag hatar kläder som måste tvättas i 30 grader och ska centrifugeras försiktigt eller vanliga linnen som måste tvättas för hand. Det är inte förenligt med min vardag att hålla på och tvätta vissa plagg för sig. Det är inte ens förenligt med min vardag att läsa alla tvättråd och sortera ut vilka plagg som skulle behöva tvättas för sig.

Ändå fortsätter jag köpa de förbannade plaggen med udda tvättråd. Det är så svårt att hitta snygga, färgglada kläder som passar att jag inte kan låta bli att köpa ett plagg bara för att det ska tvättas försiktigt. Så då står jag där igen och har ett helvete när jag ska tvätta.

Oftast slutar det på ett av två sätt. Antingen sorterar jag ut plagget, lägger det i en speciell hög i tvättstugan och tvättar det inte på ett halvår. På det viset känns det värdelöst att äga plagget för jag kan ju nästan aldrig använda det. Eller så tvättar jag plagget i 40 grader tillsammans med de andra kläderna så att det i alla fall ska bli tvättat inom rimlig tid. Då blir det ofta oformligt och förvridet. På det viset känns det ännu mer värdelöst att äga plagget för det är ju inte snyggt och bekvämt längre.

Idag upptäckte jag att min fina, dyra, bekväma, nya blåa kofta sitter som en oformlig trasa på kroppen efter sin första tvätt. Tvättrådet säger 30 med sträck under och jag kan inte tänka mig annat än att den är tvättad i 40 grader med alla andra kläder. Jag blir både arg på mig själv för att jag gör såhär och ledsen för att min snabbt nyblivna favoritkofta redan är förstörd.

Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill sluta plåga mig själv såhär. Det finns inte en chans i världen att jag ska hinna tvätta allt separat, så det är bara att glömma. Men jag orkar inte bli besviken varje gång jag köper ett nytt plagg som blir förstört efter första tvätten.

Jag kanske ska sluta med kläder överhuvudtaget. Jag kan gå runt invirad i handduk resten av mitt liv. Nej, men jag kanske seriöst bara borde köpa kläder som ska tvättas i 40 grader. Men då kommer jag vara ledsen för att jag inte har några fina kläder istället. Jag ser ingen lösning som skulle kunna göra mig glad.

Dagens dåliga händelser avlöste varandra med sjukintyg för VAB, vårdcentralbesök och snorkig sköterska i topp. Inte blev det bättre av att jag helt och hållet har tröttnat på de jobbiga glasögonen, men inte känner mig tillräckligt frisk att ha linser igen. Dessutom har jag noll engagemang att göra eller planera någonting överhuvudtaget så länge jag inte vet när Neo och jag är friska igen.

Totte fick många frustrerade sms idag. Han måste verkligen ha förstått hur illa det var för han kom hem från jobbet med en uppiggande bukett blommor till mig. Superfin, grön och rosa var den också! Tack, älskling!

Idag ska jag på ett jobbmöte med min chef. Sedan ska jag åka hem och ta hand om Neo och mig själv. Det ska bli roligt att få jobba lite, men samtidigt skönt att få åka hem och vila direkt efteråt.

Jag har fixat så att jag inte ser ut som en total rishög, men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att jag är sjuk. Jag har till exempel mascara, men inga linser utan glasögon. Jag har välklippta naglar, men inget roligt nagellack. Jag har borstar hår, men inte nytvättat.

Nu ska vi se om jag hittar någon bra outfit till det här. Den ska vara bekväm, men ändå proper. Det låter som leggings och en mjuk, rak, svart kjol.

Neo har varit sjuk i över en vecka nu. Totte och jag är sjuka sedan några dagar tillbaka. Det finns inget mer meningslöst än en dag när man inte gör någonting annat än att vänta på att dagen ska ta slut. Men det är vad jag har gjort idag. Och nu när den är slut önskar jag att jag hade hela söndagen kvar att göra något vettigt med.

Av någon outgrundlig anledning orkar Neo springa kors och tvärs och dra fram alla sina leksaker fast han är sjuk. Jag, däremot, orkar inte det. När han satte på en CD-skiva med Bamse-musik dansade jag glatt med honom i ca två minuter. Sedan föll jag ihop i soffan och orkade inte lyfta ett finger på tio minuter. Det är så tråkigt att vilja ha kul men inte orka!

Mentalt blir jag helt urholkad av att inte kunna planera. Jag vet ju inte när jag eller Neo blir frisk. Min arbetsmoral är i botten för att jag inte vet vilka dagar/timmar jag måste vabba. Då orkar jag inte sätta igång med något de timmar jag jobbar heller. Min träning blir jag trött på fast jag inte ens går dit, bara för att jag har bokat om den så många gånger i min kalender.

Vid det här laget undrar jag om jag ens kommer att märka någon skillnad när jag väl blir frisk. Man känner sig sjuk av att tappa sugen såhär. Hur vet man när det är dags att börja peppa sig själv igen? Hur vet man när det är dags att ta på linserna och borsta håret? Hur vet man när man ska ge sig på att dansa med sin son igen, utan att riskera att ligga utslagen efter två minuter?