Vårt nya hus är underbart. Det är nyrenoverat. Det ligger i Uppsala och inte Göteborg. Det har många rum och stor gräsmatta. Men precis som de senaste fem hemmen jag har bott i så har det flera ouppackade flyttkartonger.

Vi sa att det skulle bli annorlunda den här gången. Vi sa att vi skulle hjälpas åt och faktiskt packa upp. Det här hemmet skulle bli fint från början, inte de sista två månaderna när man har visningsfixat som våra förra hem. Men tiden går och flyttlådorna känns oändligt många.

Fast det är annorlunda den här gången. Det är jag som inte orkar. Förut har det varit Totte som bara vill att det ska vara klart utan att man behöver lyfta ett finger. Den här gången är det jag som önskar att allt bara var på plats. Det är jag som har tankarna på annat håll och energin räcker inte till för allt jag vill och måste göra.

Tillsvidare lever vi i skuggan av ett hem. Precis som vi har gjort de senaste sju åren. Med saker vi äger, men inte kan använda. För att de är nerpackade underst i högen. Eller för att vi helt enkelt inte vet var de är.

Det är påfrestande att ha det såhär, att aldrig känna sig riktigt hemma. För bilden i huvudet stämmer inte med det man ser när man tittar sig omkring.

Men den här gången är bättre. Den här gången är bilden i huvudet realistisk och när vi kommer dit känner jag att det här är ett hem jag vill bo kvar i. Hur hittar man orken att ta sig dit?