Förra månaden slog ni läsare besöksrekord på den här bloggen. Jag har aldrig haft så många unika besökare som jag hade mars 2015. Alltså inte en enda gång på hela tiden och jag startade bloggen i januari 2009.

Jag undrar vad det var som gjorde att så många läste ju nu i mars. Kan det vara för att jag inte hade skrivit något sedan december då? Jag trodde snarare att det skulle leda till att min blogg skulle glömmas bort, att de eventuella följare jag har skulle tröttna och sluta följa min tomma blogg. Nu känns det snarare som att ni faktiskt har undrat vad som har hänt i mitt liv och läst med större nyfikenhet än någonsin nu i mars när jag äntligen skrev något igen. Det gör mig glad att tänka så, även om det inte är sant.

Det känns jättemärkligt och ovant att skriva ett inlägg till er läsare. Jag ser ju den här bloggen mest som en dagbok där jag skriver saker om mitt eget liv för att själv kunna gå tillbaka och läsa när jag känner för det. Det känns overkligt att tänka att någon faktiskt läser bloggen. Fast jag vet ju att min man, min syster och min mamma läser ibland. Hej, hej på er!

Att det skulle finnas personer som jag överhuvudtaget inte känner som läser den här bloggen någorlunda regelbundet känns uteslutet. Men nu känner jag ju inte i närheten av så många personer som för var månad har läst min blogg enligt statistiken, och definitivt inte så många som har läst den i mars. Alltså tänker jag att det snubblar in personer här på måfå som bara läser ett inlägg och sedan aldrig mer kommer tillbaka. Det framgår ju inte av statistiken om samma unika personer kommer tillbaka från en månad till en annan.

En av anledningarna till att jag inte kan förstå att någon läser min blogg är att ni nästan aldrig kommenterar. Så nu utmanar jag er: Om ni vågar, kommentera det här inlägget och skriv vem ni är, om ni har en egen blogg och om ni bara råkade läsa det här inlägget eller om ni har besökt min blogg förut! Jag är så nyfiken! Vem är ni läsare som läser om mitt liv?

Efter en tid av orkeslöshet och nedstämdhet har jag nu blivit rekommenderad av flera personer att hitta något att göra som ger mig energi. Jag har för mycket i mitt liv som tar energi just nu. Det måste balanseras upp med något som ger energi. Vi har kommit fram till att det ger mig energi att pyssla. Två av personerna som har sagt detta jobbar med psykiskt och/eller fysiskt välbefinnande, så det känns verkligen som att jag borde ta det här på allvar. Jag ser det därför som att jag är ordinerad pyssel som medicin mot min orkeslöshet.

Lämpligt nog fyllde Neo år i veckan så jag har gått in för pysslandet till 100 % inför hans treårskalas igår. Vi har tillverkat tvål och gjort pärlarmband tillsammans, jag och Neo. Jag har vikt egna påsar till fiskdammen, gjort inbjudningskorten för hand, klippt ut bokmärken och bakat jordgubbsbiskvier, brysselkex och glasstårta. Det har gått bra. Jag tog mig för precis bara lite för mycket, och när vi inte hann göra klart alla armband så släppte jag den punkten utan att bli besviken på mig själv. Jag pysslar för att må bra, så det finns ingen anledning att fortsätta om det stressar upp mig. Det bästa är att jag har haft mer energi än på länge den här veckan fast jag har sovit mindre än vanligt på grund av pysslande sena nätter. Det ger mig alltså mer energi att pyssla än att sova. Det är bra att veta!

Nu är kalaset över och jag ska försöka minska mitt pysslande till en nivå så att jag både hinner pyssla till mig energi och sova ordentligt på nätterna. Det kan bli svårt att hitta den balansen. När jag pysslar vill jag bara fortsätta i all evighet, eller i alla fall tills jag blir klar med det jag tänkte göra. Jag vill inte tänka på mat, sömn, jobb eller någonting annat som kan störa. Jag vill bara köra på. Men det blir väl något jag får jobba på, att fortfarande må bra av att pyssla trots att jag bryter en viss tid på kvällen för att gå och lägga mig. Det svåraste blir väl att inte fortsätta tänka på pysslet då. Det finns en risk att jag inte kan somna eller inte kan koncentrera mig på jobbet nästa dag om jag har lämnat halvfärdigt pyssel hemma.

En positiv effekt av allt pyssel på kalaset var att jag fick beställningar på mer pyssel. Min mamma vill ha påsar och tvål och min syster vill ha fika till jobbet. Det är jättebra, för jag pysslar bäst när det är skarpt läge. Jag har försökt flera gånger att pyssla bara för skojs skull, men jag prioriterar det aldrig som något tillräckligt viktigt så jag tillåter aldrig mig själv att ta tid till det. Jag har till exempel en halv virkad sköldpadda någonstans som jag aldrig tar mig tid att virka klart. Det är bättre när det finns en dead line. Dessutom är det förstås mycket roligare när någon tar del av pysslet och förhoppningsvis uppskattar det. En virkad sköldpadda som samlar damm bland de andra gosedjuren här hemma blir ingen gladare av. Förutom möjligen Valdemar.

Risken finns ju att det blir för intensivt igen om jag ska pyssla mot dead line. Jag får börja i tid så att jag kan sova om nätterna och hinna pyssla på kvällarna. Sedan tror jag att jag har fattat nu att det finns en vits med pysslandet även om jag inte pysslar till något särskilt. Pysslandet är ju min medicin. Jag måste sätta det på högre prioritering även om jag inte har någon dead line. Det är ju viktigt på riktigt att jag får energi. Så några finjusteringar ska göras med sömn och fokusering, men pysslandet är här för att stanna!

I tre år var jag en överviktig mamma. Ända sedan Neo föddes har jag vägt för mycket. Tills nu när jag äntligen har nått min målvikt. Det här innebär att alla bilder på mig tillsammans med min son är bilder på en överviktig person och hennes son. Det är tråkigt, för jag vill minnas min sons första tre år i livet som en glad tid då vi lekte och kramades. Men när jag ser bilderna tycker jag bara synd om honom som hade denna val som mamma.

Nu i helgen hade vi treårskalas för Neo och flera släktingar från Göteborg var på besök. Innan de åkte hem tog min svärmor en fin bild på mig och Neo när vi satt i trappan. Jag tror att det är den enda bild jag har av mig och Neo där jag själv inte ser tjock ut. Jag blir glad när jag ser den för jag tycker att Neo är värd en rörlig mamma som orkar med och är fin.