Jag tror att Lillplutt läser min blogg. I natt skrev jag att jag är redo och idag gick slemproppen. Det betyder i och för sig inte att förlossningen nödvändigtvis kommer igång, men det är i alla fall någonting som på gång.

På 1177:s hemsida står det att det kan vara veckor kvar till förlossningen när slemproppen går. Men det kan också vara bara några dagar kvar. När jag var gravid med Neo gick vattnet och slemproppen samtidigt. Sedan hände det inte så mycket mer, men han föddes tre dygn senare eftersom jag blev igångsatt. Vi får helt enkelt vänta och se hur det blir den här gången!

Plötsligt känns det väldigt verkligt. Vi ska ha ett till barn. Det är inte bara någon som kommer och hälsar på ett tag. Vi ska ha ett till riktigt barn som ska vara vårt för alltid. Det är ju helt ofattbart!

Den senaste tiden har gått ut väldigt mycket på att förbereda inför Lillplutts ankomst. Men någonstans på vägen har jag glömt att tänka på att Lillplutt ska vara kvar hos oss. Jag har förberett mig på jobbet för att kunna vara ledig i tre månader. Men jag är inte ett dugg förberedd på att det ska finnas två söta barn här hemma när jag börjar jobba igen. Sedan har jag förberett Lillplutts rum för den första tiden. Men jag är inte förberedd på att bebisen kommer att bli ett litet barn som kryper, står, går och pratar.

Mest av allt har jag nog försökt förbereda Neo på att det kommer en till person som behöver vår uppmärksamhet. Vi har läst böcker om att få syskon, övat blöjbyte på dockan Olle och pratat om vad som känns läskigt när bebisen ska komma. Mitt fokus har hela tiden legat på hur Neo ska reagera när Lillplutt kommer. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för Neo. Han är ju mitt barn. Men så slog det mig nyss, att Lillplutt är ju också mitt barn. Jag vill ju att allt ska bli så bra som möjligt för Lillplutt också.

Det känns jättekonstigt att det aldrig mer kommer att vara bara jag, Totte och Neo. Nu kommer det vara en till person i vår familj. Det är inte bara någon som är här ett år medan vi turas om att vara föräldralediga. Barnet kommer fortfarande att vara vårt när det börjar på dagis. Det kommer att vara hemma hos oss på helgerna. Vår uppmärksamhet kommer för alltid vara delad mellan Neo och Lillplutt.

Jag undrar vad Lillplutt är för en person. Det ska bli jättespännande att få lära sig vad Lillplutt har för personlighet. Är hen lik Neo till sättet? Eller är hen blyg och lugn? Vad kommer hen tycka om att göra? Det är så otroligt spännande! Tyvärr får man ju inte riktigt veta så mycket av personligheten redan vid födseln, så jag får fortsätta vara nyfiken ett bra tag till. Fast jag är helt övertygad om att jag kommer att veta mer om Lillplutts personlighet än någon annan gör, redan efter första dygnet. När Neo föddes kändes det som att jag kände honom bäst redan innan det gått ett dygn.

Jag är glad att Neo äntligen har öppnat sig för möjligheten att Lillplutt kan vara antingen en kille eller en tjej. Alldeles i början ville han ju absolut ha en bror. Sedan sa jag att han kommer att fortsätta vara min enda favoritkille om Lillplutt är en tjej. Sedan dess har han varit helt säker på att han ska få en syster. Men idag när vi sorterade ut för små kläder ur hans garderob så ville han ge sina kalsonger till Lillplutt om hen är en kille. Men om hen är en tjej vill han åka till en affär och köpa trosor. Otroligt skönt att det finns hopp om att han ska bli glad oavsett! Då kan jag slappna av och sluta oroa mig. Jag vill ju inte tänka på kön alls. Helst vill jag ju inte ens veta när barnet är fött. Med facit i hand är det extremt få situationer hittills i Neos liv då jag har funnit det meningsfullt att veta hans kön. De flesta har med att kissa i buskar att göra.

Nu, Lillplutt, har jag äntligen förstått att du kommer, att du stannar, att du är vår och att du är en riktig egen individ. Nu är jag redo att ta emot dig och att älska dig för evigt!