På vattengympan idag kom jag på ännu fler anledningar till att jag inte tycker om det. Största anledningen är nog att det är för lätt träning. Ja, det är lite motsägelsefullt när jag skrev i förra inlägget att det är svårare när man är gravid för att magen bromsas så mycket av vattnet. Men resten av kroppsdelarna är ju vanliga. Att träna armar genom att vifta dem i vattnet är för lätt. Och om man tar i mer för att det ska bli hårdare träning så blir det inte det. Det enda som händer är att man ramlar. Man måste hela tiden akta sig för att ta i för mycket, så att man inte välter. Vatten är helt enkelt jätteirriterande att ha omkring sig när man ska träna. Det är helt omöjligt att hoppa i takt till musiken om man inte bara tar pyttesmå löjliga hopp. Om man hoppar hårdare måste man vänta en halv minut innan man har landat nere på botten igen innan man kan fortsätta träna. Det är för lätt träning!

Sedan är vattnet av någon anledning mycket mer obehagligt att springa i än att springa på land. För mig går det ju fortfarande alldeles utmärkt att löpträna. Men i vattnet känns det jättefel att jogga på stället. Magen bromsas både uppåt och neråt istället för att röra sig fritt, och rumpan dallrar obehagligt.

Dessutom slår det mig hur mycket man måste spänna magen hela tiden, trots att det här ska vara vattengympa för just gravida. Som gravid har jag skippat de två övningar på gymmet som kräver att man spänner magen. Jag vill inte träna den specifikt, nu när jag är gravid. Men i vattnet måste man spänna magen jättemycket bara för att inte ramla, oavsett om man tränar armar, ben eller något annat.

Förutom ofrivillig magträning är det rätt så mycket höga knän i passet, vilket inte är så kul med stor mage. Det har jag också slutat med på gymmet. Man kommer ju bara halvvägs upp jämfört med en ogravid person. Sedan slår ovansidan av låret i undersidan av den utputande magen. Inte särskilt anpassat för gravida, tycker jag.

Det sista som stör mig litegrann är att hon som håller i det inte har någon koll på pedagogiken i höger och vänster när man står mittemot en grupp som ska härma en. Alla låtsas att hon är en spegel, så som man brukar, tills hon plötsligt säger: "Vi börjar med höger ben." och själv kör igång med sitt högra ben. Då blir alla förvirrade och vet inte om de ska fortsätta låtsas att hon är en spegel eller om de ska börja med sitt högra ben som hon sa. Superförvirrande! Men det är väl för att hon är barnmorska och inte träningsinstruktör egentligen. Hon är förlåten.

Idag ska jag på fjärde passet vattengympa för gravida. Det sägs ju att det ska vara så underbart att vara i vattnet när man är gravid för att man känner sig tyngdlös då. Jag håller inte med. Om jag hade haft foglossning eller ont i ryggen eller svullna fötter eller något problem överhuvudtaget med min graviditet på land, kanske det hade känt annorlunda. Som det är nu ser jag inte den stora tjusningen.

Första passet jag var på tyckte jag att det var direkt obehagligt. Lillplutt tappade helt begreppet inne i magen och höll på och skruvade på sig på ett obehagligt sätt. Vid ett tillfälle stack magen ut och var hård på två olika ställen samtidigt. "Hjälp! Lillplutt har gått av och ligger i två delar!" var min första tanke. Jag blev jätterädd. Det har aldrig putat så på två ställen samtidigt förut. Men jag lugnade ner mig och insåg att det faktiskt kan bli så om Lillplutt trycker till exempel med rumpan på vänster sida och fötterna på höger sida, men inte har benen sträckta däremellan.

Gångerna efter har inte varit lika obehagliga. Lillplutt har hållit sig lugn i magen. Det här med vattnets förmåga att bära upp magen åt en är dock inte bara positivt. Så länge man står still känns det ju lättare än på land. Men så fort man börjar röra sig i sidled bromsar ju vattnet mer ju större mage man har. Jag tror att det är lättare att göra vattengympa när man inte är gravid. Till skillnad från styrketräning och löpning som för mig går precis lika lätt med stor mage som utan.

Nu när jag ändå har betalat för sex gånger så kommer jag att gå klart kursen, men det känns inte som att jag kommer att boka in mig på någon vattengympakurs igen om/när jag blir gravid igen. Det är ju i princip bara vanlig träning och en träningsform som inte direkt passar mig. Jag kan lika gärna bara träna på gymmet. Gravidyoga däremot är förlossningsförberedande och avstressande. Den ger verkligen något för just gravida. Det kommer jag definitivt göra igen.

Såhär ser jag ut i bikini nu:

I söndags hade vi barnvakt och skulle fixa hemma. Lite fix blev gjort, men vi ägnade även mer än en halvtimme åt att leta efter våra sommarskor, utan resultat. Vi letade i förrådet ute. Vi letade i förrådet under trappan. Vi letade i sovrummet som är fullt med flyttkartonger fortfarande. Vi letade i garderober runt om i huset. Vi letade till och med i hallen, i en löjlig förhoppning om att vi aldrig tagit undan sommarskorna utan bara gömt dem bakom vinterskorna på skohyllan. Som om vi inte skulle ha sett dem på hela vintern då. Nej, skorna var puts väck.

Senare på kvällen letade vi överallt igen, bara för att de måste finnas. Men inga skor den gången heller. Jag började undra om jag hade packat ner dem i en kasse i hallen och Totte trott att det var sopor och gått ut och slängt dem. Fasansfulla tanke! Mina relativt dyra Ecco-skor! Och mina unikt underbara flipflops som jag köpte i Grekland!

Igår kväll tittade vi i förrådet ute en tredje gång, när vi ändå var där och ställde undan något. Då tog det mig typ 10 sekunder, sedan hittade jag skorna i den här lådan:

Märkt "Sommarskor"!!! Hur kunde vi missa den tidigare!?! Den stod dessutom precis bredvid lådan med sommarjackor som vi tog in i söndags. Det är väl en ganska logiskt placering för sommarskor.

Förut var det ett mysterium hur skorna bara kunde ha gått upp i rök. Nu är det ett stort himla mysterium att vi lyckades med att inte hitta dem tidigare, fast de stod där mitt under näsan på oss! Jag är i alla fall glad att jag har mina sommarskor nu, så att jag inte behöver stå dubbelvikt med gravidmagen och knyta vinterskorna i all evighet längre!

Jag löptränar fortfarande, fast jag är gravid i vecka 36. Jag har precis gått in i nionde månaden. Det är ganska ovanligt att man fortfarande är ute och springer då.

När jag springer känns det jättebra. Det gör inte ont i fogarna. Det gör inte ont i ryggen. Det känns inte som att magen ska guppa loss. Jag har inte större problem att andas än när jag springer i vanliga fall, alltså normalt andfådd bara. Det enda som är skillnaden är hur tungt det är i uppförsbackar, men nu finns det nästan inga uppförsbackar alls på min vanliga runda.

Först var min plan att springa så länge det känns bra. Det är det rådet sjukgymnasten på mödravårdscentralen gav oss gravida i början av graviditeten: "Träna som vanligt, så länge det känns bra." Men nu undrar jag vad det är för fel på mig som verkar vara den enda gravida kvinna i hela världen som fortfarande tycker att det känns bra att löpträna i nionde månaden. Därför har jag lagt upp en ny plan.

För att vara säker på att jag inte har missat något kroppen har försökt säga mig, så springer jag min sista löprunda på tisdag. Då är det en månad till beräknad förlossning. Sedan springer jag inget mer förrän en månad efter förlossningen, när jag har tränat upp bäckenbotten igen. Istället ska jag ägna mig åt gravidyoga och fortsätta med styrketräning under hela den här perioden.

Det känns knäppt att sluta med löpningen trots att det känns bra. Men det känns också dumt att riskera några komplikationer på grund av löpningen. När jag fick Neo sprang jag inget på slutet av graviditeten. Däremot sprang jag VårRuset typ tre veckor efter att han föddes. Det gick bra. Den här gången satsar jag på Tjejmilen i september istället, så det gör inget att jag tar ett uppehåll på två månader nu. Jag har tid på mig att löpträna innan september ändå.

Nu har vi äntligen gardiner uppsatta vid varje fönster i huset! Förutom i tvättstugan och på toaletten, för där är det kakelvägg, så jag tror inte att det är tänkt att man ska skruva fast gardinstänger.

I radhuset vi bodde i innan vi flyttade från Göteborg fick vi aldrig upp några gardiner. Men där bodde vi kortare tid än vi har bott i vårt hus nu. Innan radhuset bodde vi i en lägenhet där vi heller aldrig fick upp några gardiner, men vi hade riktigt snygga solskydd, så det var ganska okej ändå.

Även om det är riktigt skönt att ha gardiner i sitt hem för första gången på flera år, så är det inte så att jag är helt överlycklig. En stor anledning till att det har tagit så lång tid, är att varken jag eller Totte tycker att det är roligt att fixa med gardiner. Det har mest varit något som vi har känt att vi måste få upp "för att man ska". Det är inte likt mig att bry mig om vad man ska, men i fallet gardiner har jag inget bättre förslag. Det ser tomt ut utan och jag vet inget roligare sätt att få det att se snyggt ut.

Det skönaste nu är att vi har gardinstänger överallt. Själva gardinerna är jag inte helt nöjd med. Jag köpte de billigaste jag kunde tänka mig. Det fanns inte så himla mycket att välja på heller om man ville ha kappa, och den största fördelen jag ser med gardiner är att gömma de fula persiennerna längst upp. Det skulle ju inte funka med panelgardiner.

I framtiden hittar vi kanske snyggare gardiner någonstans. Eller så får jag på något magiskt sätt tid att sy egna. Då blir det lätt att byta gardiner eftersom vi har fixat gardinstänger överallt. Tack för hjälpen med det, pappa!

Nu har Lillplutt stannat längre i magen än Neo gjorde. Klockan 00.17 på morgonen, den här graviditetsdagen, föddes Neo. Det känns bra att Lillplutt inte blev ännu mer för tidigt född, men det känns konstigt också att behöva vänta längre. Jag hoppas att jag inte ska behöva gå över tiden den här gången.

Den här graviditeten har onekligen varit bättre än förra. Jag tyckte inte att det var så illa när jag var gravid med Neo heller, men nu är det ännu bättre. Den här gången köpte jag snygga stödstrumpor så fort jag blev gravid, för att slippa de fula jag hade förra gången och framförallt för att slippa hjälplösheten jag kände när jag plötsligt behövde stödstrumpor men inte orkade åka och handla. Men hittills har jag inte fått några svullna fötter som jag hade med Neo. Jag har använt de snygga stödstrumporna några gånger för att motverka kramp i vaden på natten, men det har jag inte alls haft lika ofta som jag hade med Neo heller.

Min vigselring sitter fortfarande bra. När jag födde Neo hade jag haft den på ett sidenband runt armen i flera veckor (månader?) för att fingrarna var svullna. Även om mina fingrar skulle svullna upp till bollar imorgon, så har jag ändå klarat mig bättre den här graviditeten. Vem vet vad som hade hänt om jag hade gått längre med Neo! Allt som händer resten av graviditeten nu, är sådant man får förmoda kunde ha hänt under graviditeten med Neo också, om han hade legat kvar i magen.

Vad jag kan se så har jag inte fått några nya stretchmarks heller. Det fick jag ju ett gäng när magen växte med Neo i. Däremot har ett av de gamla stretchmarksen börjat klia de senaste dagarna, så det kanske håller på att bli större.

Både med Neo och med Lillplutt mådde jag aldrig illa och det gick alldeles utmärkt att träna fram tills nu. Jag var på Itrim idag och tränade ett pass. Det jobbigaste är att ta på sig träningsskorna i omklädningsrummet. Träningspasset sedan, går hur bra som helst. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta träna några veckor till. Det är ju svårt att veta, för från och med nu kan jag inte ens jämföra med hur det var när Neo låg i magen.

En sak som jag inte minns alls från med Neo är ryggontet som har smugit sig på lite, nu de senaste dagarna. Det kommer när jag går mina 5000 steg till jobbet och sedan igen när jag går mina 5000 steg hem. På jobbet kommer det när jag har suttit för länge eller när jag har stått för länge. (Mitt nya höj- och sänkbara skrivbord är guld värt!) Hemma kommer ryggontet ibland när jag plockar upp saker från golvet eller lutar mig över diskhon.

Det är inte jätteilla och egentligen kan jag undvika det ganska bra genom att tänka på hur jag spänner mig när jag går, sitter, står, böjer och lutar mig. Men det är ändå något nytt. Jag minns inte att jag behövde tänka på hur jag spände mig med Neo. Möjligen beror det på att jag aldrig gick 10 000 steg på en och samma dag med Neo. Nu går jag ju 10 000 steg om dagen, varje dag. Då gäller det väl att spänna rumpan när man går, som sjukgymnasten på barnmorskemottagningen sa till oss gravida.

Jag är så glad att jag har lyckats ta hand om mig själv bättre den här gången. Nyttig mat och begränsat med sötsaker kommer man långt på. Men även vardagsmotionen och att dricka mycket vatten är väldigt viktigt. Det känns inte alls som att det kommer att bli lika svårt att gå ner i vikt igen efter den här graviditeten. Lite för att jag inte har gått upp så mycket, men framförallt för att jag håller igång alla goda vanor så att det bara är att lägga in en liten extra växel när det är dags att gå ner. Jag behöver inte lära mig allt från grunden den här gången. Itrim har verkligen gjort mitt liv lättare att leva.

Nu ska det bli spännande att se hur det är att vara gravid i nionde månaden. Det har jag, som sagt, aldrig varit förut.