Direktlänk till inlägg 30 juli 2016

Be om hjälp

Av Erica - 30 juli 2016 03:28

Ibland tycker jag att det är mycket roligare att göra något om någon annan har bett mig, men det betyder inte att jag vill höra dem böna och be. Totte och jag har lite olika uppfattningar där. Han säger ofta att han vill att jag säger "snälla", istället för att säga åt honom att göra saker hemma. Jag tycker att det känns som en förolämpning mot mig ifall jag ska behöva be, på det sättet, för att han ska göra något som hans eget barn behöver, t.ex om jag ber honom hjälpa Neo att ta på sig strumporna.

Totte brukar inte be mig att göra saker alls. Antingen struntar han väl i att reda ut vad som behöver göras eller så gör han det själv. Men ibland vet han vad som behöver göras, och kan inte göra det själv just då. Istället för att be mig göra det öser han ur sig alla anledningar till att han själv inte kan (som om ingen ska göra det eftersom han inte kan) eller så biter han ihop och gör ett tvåhandsjobb med en hand, trots att jag står med två fria händer en bit bort. Varför skulle det vara så hemskt att be mig göra det? Är det för att han tror att jag ska tvinga honom att säga "snälla"?

Det jag tycker är värst är när han tycker att det är underförstått att jag ska utföra uppgifterna. Idag när jag var upptagen i köket hade vi uttryckligen kommit överens om att Totte skulle lägga Neo medan jag hade Iza i babysittern. När Neo åt en nattmacka först kokade Totte nappar åt Iza, men när Iza blev ledsen gick han därifrån och plockade upp Iza. Tydligen (för det sa Totte senare) så var det då underförstått både att jag skulle fixa napparna och att jag tog över uppgiften att ha koll på Neo.

Neo spillde sin dricka på vardagsrumsbordet. Det upptäckte jag när jag gick och skulle lämna något i vardagsrummet. Totte, som satt bredvid Neo, hade inte ropat till mig: "Erica, kom med papper!". När napparna sedan var klara sa jag till Totte att timern låtit. Istället för att be mig ta hand om napparna kom han och fixade det med Iza över ena axeln.

Det skulle kännas mycket mer som ett roligt samarbete om båda var med och uppmärksammade vad som behövde göras, ingen hade någon dum stolthet att det skulle vara bättre att göra det själv och om man inte behövde säga "snälla" när man snabbt och smidigt överför uppgifter till den som för tillfället har störst möjlighet att genomföra dem. Det känns så ensamt och tråkigt att både vara den som kommer på vad som behöver göras och vara den som gör det. Det är som att både laga mat och äta den. Det är roligare att laga mat åt någon annan, eller att bli bjuden på mat som någon annan har lagat.

Jag tar inte illa upp om Totte ropar: "Erica, vatten till Neo." om jag ändå står i köket och han dessutom har Iza i famnen. Det behövs inget "snälla" och han behöver inte ens utforma det som en fråga "Kan du hämta vatten till Neo?" för det är inte tänkt att jag ska svara ja eller nej. Om vi däremot sitter i soffan och latar oss båda två, tycker jag att man kan slänga in ett "snäääälla" om ingen egentligen orkar hämta vattnet. Så länge båda är upptagna med familjefix kan man väl hjälpas åt på det sätt som blir smidigast och kommunicera det, så att inte den ena behöver göra allt tänkande. När man däremot ber om att få slippa fixa alls, kan man få böna och be. Jag undrar om det är det Totte tror att jag gör, försöker komma undan helt, när jag ber honom. Synd i så fall att han inte fattar att jag är upptagen när jag passar barnen, även om jag bara sitter med dem i soffan.

Familjelivet

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...