Den här helgen skulle jag till Göteborg med mamma och syrran. Jag skulle ha barnvakt, sova på hotell och gå på Jul på Liseberg. Jag skulle få en paus från verkligheten och få ladda baterierna. Så blev det verkligen inte!

Vi tre plus Neo satte oss på tåget ner mot Göteborg och började resan med gott mod. Men vi hann inte längre än till Flen. Sedan stod tåget still i flera timmar på grund av stormen som härjat i helgen. Till slut fick vi beskedet om att tåget vänder tillbaka igen.

Neo grät högljutt när han förstod att han inte skulle få träffa farmor och farfar den här helgen. Vi andra var inte så glada heller. Men det fanns inget annat att göra än att boka av hotellet och åka hem.

Väl hemma har helgen varit allt annat än avslappnande. Totte hade ju också förväntat sig att ha barnvakt, så han hade bokat in bio med min pappa och syrrans man (som alla skulle ha haft sina respektive i Göteborg på lördagskvällen). Efter ett lite upplyftande besök på Steninge Slotts julmarknad fick jag alltså spendera kvällen med Neo.

Det känns som att jag ligger lite efter med allt i huvudet. Idag har jag ju haft tid att göra en del saker, men eftersom jag hade planerat att vara i Göteborg fram till kvällen så hade jag ju inte förberett något. Jag tycker inte att det är lika kul att göra grejer när jag inte har förberett mig. Speciellt inte när Neo är hemma så att jag inte klarar av att tänka ut i huvudet vad jag vill göra, även om jag hade kunnat utföra det med honom hemma. Alltså har jag mest känt att den här dagen har gått till spillo.

Nu är siktet inställt på nästa vecka istället. Jag håller tummarna för att kvällen i Stockholm med restaurang och teater blir lyckat. Sedan hoppas jag att Lillplutt mår bra så att ultraljudet blir en trevlig upplevelse. Sist men inte minst önskar jag att nästa helg blir bättre än denna med Lucia Movie Night och tredje adventsfika.

Förra månaden slog ni läsare besöksrekord på den här bloggen. Jag har aldrig haft så många unika besökare som jag hade mars 2015. Alltså inte en enda gång på hela tiden och jag startade bloggen i januari 2009.

Jag undrar vad det var som gjorde att så många läste ju nu i mars. Kan det vara för att jag inte hade skrivit något sedan december då? Jag trodde snarare att det skulle leda till att min blogg skulle glömmas bort, att de eventuella följare jag har skulle tröttna och sluta följa min tomma blogg. Nu känns det snarare som att ni faktiskt har undrat vad som har hänt i mitt liv och läst med större nyfikenhet än någonsin nu i mars när jag äntligen skrev något igen. Det gör mig glad att tänka så, även om det inte är sant.

Det känns jättemärkligt och ovant att skriva ett inlägg till er läsare. Jag ser ju den här bloggen mest som en dagbok där jag skriver saker om mitt eget liv för att själv kunna gå tillbaka och läsa när jag känner för det. Det känns overkligt att tänka att någon faktiskt läser bloggen. Fast jag vet ju att min man, min syster och min mamma läser ibland. Hej, hej på er!

Att det skulle finnas personer som jag överhuvudtaget inte känner som läser den här bloggen någorlunda regelbundet känns uteslutet. Men nu känner jag ju inte i närheten av så många personer som för var månad har läst min blogg enligt statistiken, och definitivt inte så många som har läst den i mars. Alltså tänker jag att det snubblar in personer här på måfå som bara läser ett inlägg och sedan aldrig mer kommer tillbaka. Det framgår ju inte av statistiken om samma unika personer kommer tillbaka från en månad till en annan.

En av anledningarna till att jag inte kan förstå att någon läser min blogg är att ni nästan aldrig kommenterar. Så nu utmanar jag er: Om ni vågar, kommentera det här inlägget och skriv vem ni är, om ni har en egen blogg och om ni bara råkade läsa det här inlägget eller om ni har besökt min blogg förut! Jag är så nyfiken! Vem är ni läsare som läser om mitt liv?

Vårt nya hus är underbart. Det är nyrenoverat. Det ligger i Uppsala och inte Göteborg. Det har många rum och stor gräsmatta. Men precis som de senaste fem hemmen jag har bott i så har det flera ouppackade flyttkartonger.

Vi sa att det skulle bli annorlunda den här gången. Vi sa att vi skulle hjälpas åt och faktiskt packa upp. Det här hemmet skulle bli fint från början, inte de sista två månaderna när man har visningsfixat som våra förra hem. Men tiden går och flyttlådorna känns oändligt många.

Fast det är annorlunda den här gången. Det är jag som inte orkar. Förut har det varit Totte som bara vill att det ska vara klart utan att man behöver lyfta ett finger. Den här gången är det jag som önskar att allt bara var på plats. Det är jag som har tankarna på annat håll och energin räcker inte till för allt jag vill och måste göra.

Tillsvidare lever vi i skuggan av ett hem. Precis som vi har gjort de senaste sju åren. Med saker vi äger, men inte kan använda. För att de är nerpackade underst i högen. Eller för att vi helt enkelt inte vet var de är.

Det är påfrestande att ha det såhär, att aldrig känna sig riktigt hemma. För bilden i huvudet stämmer inte med det man ser när man tittar sig omkring.

Men den här gången är bättre. Den här gången är bilden i huvudet realistisk och när vi kommer dit känner jag att det här är ett hem jag vill bo kvar i. Hur hittar man orken att ta sig dit?

Nu har det hänt mycket sedan jag bloggade sist! Här kommer topp fem:

1. Vi har flyttat från Göteborg till Uppsala. Äntligen är jag hemma igen! Jag kan hälsa på mina föräldrar flera gånger i veckan, jag kan tacka ja till inbjudningar från syskon och vänner och jag kan visa Neo var jag lekte när jag var liten. Det känns jättebra och vi har flyttat in i ett underbart hus som vi verkligen trivs i.

2. Jag har gått ner 35 kg i vikt. Nu har jag normalt BMI för första gången på länge och jag väger lite mindre än när jag gifte mig och mindre än när jag blev gravid med Neo. Det är jätteskönt att ha blivit av med alla kilon jag gick upp under och efter graviditeten. Men det är ännu skönare att äntligen ha hittat en fungerande matrutin så att jag vet hur jag ska äta för att hålla vikten eller gå ner i vikt, men fortfarande inte vara hungrig. Dessutom är det underbart att gå 12000 steg om dagen. Man mår bra av det!

3. Totte har blivit vuxen. Det känns i alla fall så. Det var länge sedan han spelade datorspel och han har varit med och tagit ansvar för flytten lika mycket som mig, om än på andra sätt. Jag känner att jag kan lita på honom nu, att jag kan räkna med att han kommer att ställa upp om han har sagt att han ska det. Vi bråkar fortfarande ibland, men det förstör inte resten av dagen. Det är jätteskönt!

4. Jag har en ny arbetsplats. Mina arbetsuppgifter har inte ändrats mer än de brukar göra och jag jobbar ju kvar på samma företag, men det är ändå en omställning med en ny arbetsplats. Jag trivs jättebra med kollegorna i Uppsala! Det känns jättebra att ha frukostrast och eftermiddagsrast tillsammans. Man får mer gjort när man tar en ordentlig rast. Just nu har jag ett eget kontor också, vilket jag tycker supermycket om! Men det är bara för att hon jag delade rum med har slutat, så jag får nog snart någon att dela med igen. Hoppas att det blir någon som inte pratar för mycket.

5. Neo har blivit stor nog att leka själv i större omfattning. Nu kan han leka på sitt eget rum (i anslutning till vardagsrummet) medan Totte och jag sitter i soffan och diskuterar möblering. Det är så bra att man kan få saker gjorda även när Neo är vaken! Nu finns det hopp om att jag ska kunna blogga oftare igen!

De senaste tre månaderna har jag inte bloggat särskilt frekvent. Man kan undra varför. Är det inte kul att blogga längre? Jo, det är det!

I augusti hände två saker som gjorde att jag har haft väldigt lite tid för mig själv på sistone. Det ena var att Totte slutade spela datorspel. Wohoo! Jag jublar med hela kroppen! Det är underbart och jag älskar det! Men det betyder samtidigt att jag inte längre har tre timmar för mig själv varje kväll när Neo har gått och lagt sig. Så det som har hänt är att jag har umgåtts med min man istället för att blogga.

Det andra som har hänt är att jag och Totte har gått minst tiotusen steg om dagen sedan vi började på Itrim. Med tanke på att vi båda har stillasittande jobb så blir det rätt så långa promenader på fritiden. Om jag skulle ha lite tid för mig själv på kvällen så är det oftast för att jag har gått ut på en promenad ensam. Och det går inte jättebra att kombinera det med bloggande. Dessutom har jag ett sömnmål på Itrim som gör att jag släcker lampan 22.30 och får inte läsa, blogga eller prata något mer, utan ska sova.

Det finns massor av saker jag hade velat blogga om de senaste månaderna. En del saker finns med bild på Facebook eller Instagram, till exempel tårtan jag bakade när jag fyllde år. Det största som har hänt är dock att vi är på väg att flytta till Uppsala. Vi har sålt radhuset i Göteborg och köpt en villa i Uppsala. Totte har fått jobb utanför Uppsala. Vi flyttar efter årsskiftet. Det känns så sjukt bra att flytta tillbaka till alla mina vänner, syskon och föräldrar! Samtidigt känns det som en nystart för ingenting är ju som när jag bodde i Uppsala sist. Det känns bra!

Troligen kommer jag inte ha tid att blogga särskilt mycket de kommande månaderna heller. Det är mycket att gör med flytten. Och situationen med datorspelandet och Itrim ska förhoppningsvis inte förändras. Men jag kanske blir lite bättre på att snika åt mig lite tid.

När jag äntligen kommer fram till hotellet ikväll har jag åkt med fem olika färdsätt idag. Plus att jag har gått en del också.

Resan började kl 04.00 imorse med taxi från hotellet i Warszawa. Sedan har jag åkt flygplan med mellanlandning i Riga. Därefter blev jag skjutsad i bil till Uppsala från Arlanda och i en annan bil vidare till hem till mina föräldrar. Sedan lekte jag med Neo och packade om väskan.

Kl 17.15 fortsatte resan med buss in till stan. Därifrån har jag åkt ett försenat tåg till Borlänge och sitter nu på nästa försenade tåg till Falun som är min slutdestination.

Jag har alltså åkt taxi, flygplan, bil, buss och tåg idag. Jag erkänner att taxin och bilarna jag blev skjutsad i är bilar allihop, men det är ändå olika färdsätt att ta taxi eller bli skjutsad av någon man känner.

Kan galgar vara åt fel håll?

Jag hävdar bestämt att den här galgen är åt fel håll:

Som den ligger nu har den öppningen i hänggrejen till höger och träet buktar uppåt på kanterna.

När man hänger en jacka på en galge vill man att buktningen ska vara så att man skulle se framsidan på jackan om galgen på bilden hade en jacka på sig. Sedan vill man ta galgen i höger hand och hänga den på stången. Men om man tar den här galgen med höger hand, på galgens högra sida, så går det inte att hänga upp den. Öppningen är ju åt höger. Skräpgalge!

Det är möjligt att vänsterhänta personer inte håller med mig här. Är det därför de felvända galgarna finns?

På kontoret i Uppsala, där jag jobbade idag, har de den här visa skylten på väggen:

Jag tänkte direkt på Totte när jag såg den skylten. Totte påstod häromdagen att buskar är djur. För att slippa erkänna att han hade fel sa han istället: "De är en del av ett djur när de sitter på kvinnor.".

Allvarligt talat, det är okej att ha fel! Och när man erkänner det får man visdomspoäng! Annars får man bara ass hole-poäng.