Reseplaneraren, Västtrafiks app för buss-och spårvagnstider, tänker inte alltid riktigt likadant som mig. Om jag skriver in hållplatsen jag befinner mig på och söker efter bussar som går dit jag ska, så har appen förvalt nuvarande tidpunkt för avfärd. Det här passar mig ofta perfekt, för om jag står på hållplatsen tar jag ju helst nästa buss som går. Det finns dock två problem med appen.

Det första problemet är att appen inte fattar att man kan hinna med tidigare bussar som är försenade. Den skriver alltid ut ordinarie avgångstid och lägger till "+4" om bussen är fyra minuter sen. Det tycker jag är bra. Men när man söker efter nästa buss som går kl 17.10 så visar den inte bussar som går 17.08 +4, alltså 17.12 Detta leder ibland till att jag tar andra bussar som tar omvägar, för att de t.ex går 17.11, medan nästa bra buss enligt appen inte går förrän 17.30 (fast den alltså egentligen går 17.12)

Jag har precis börjat med att gå in och ställa om söktiden till för fem minuter sedan. Jag känner mig som en stor tidsoptimist när jag försöker hinna med bussar som redan har gått. Men, som sagt, det är ju bara den ordinarie tiden som har passerat.

Det andra konstiga med appen är att den alltid tycker att man ska åka så sent som möjligt för att hinna fram. Självklart vill man göra så om man är hemma eller sitter och jobbar. I dessa fall vill man inte åka i förväg för att sedan vara tvungen att vänta onödigt länge på bytet. Men jag redan står på hållplatsen tänker jag inte så. Då vill jag åka med första bästa buss som tar mig en bit på vägen. Det spelar ingen roll för mig om jag väntar vid den här hållplatsen eller nästa.

Det värsta är att appen inte ens visar en buss jag hade kunnat ta direkt. Sedan kanske bussen den föreslår är tre minuter sen. Och då missar jag bytet vid nästa hållplats. Jag måste alltså gå in och söka mellan de första hållplatserna för sig för att få upp alla bussar som går. Sedan får jag göra en ny sökning vidare mot mitt slutmål. Suck!

Just nu tittar jag på Identiska fyrlingar på Kanal 5. Det är fyra treåriga tjejer som ser exakt likadana ut. Det jag inte förstår mig på är varför mamman envisas med att klä dem i exakt likadana kläder och är rädd för att de ska vilja göra saker på egen hand. Nu, på deras treårsdag, fick de för första gången välja sina egna klänningar.

Om jag fick fyrlingar (eller tvillingar) skulle jag aldrig klä dem i likadana kläder! Jag skulle speciellt inte göra det när de var små bebisar. Om man inte har olika kläder på dem kan man ju inte hålla isär dem. (I programmet hade de skrivit namn under fotsulorna på dem!) Men förutom att det är opraktiskt att klä dem likadant så tror jag att det är extremt hämmande också. De får ingen naturlig förståelse för att de är olika personer som är unika och värdefulla för den de är. När de aldrig får åka i väg och göra något på tu man hand med ena föräldern har de aldrig någon chans att skaffa egna erfarenheter heller.

I programmet pratade fyrlingarna med artonåriga fyrlingar på Skype. Då frågade en treårig fyrling varför en av de artonåriga fyrlingar hade en annan frisyr än de andra tre. Jag tycker att det är hemskt att hon tycker att det normala skulle vara att ha exakt likadan frisyr. Inga andra människor eller syskon har likadana kläder eller frisyrer. Bara för att man är fyrling eller tvilling betyder det inte att man inte får vara unik.

Mina fyrlingar, trillingar eller tvillingar eller femlingar eller vad som helst, skulle få olika kläder, olika frisyrer och olika saker. De skulle få egentid med mig och med Totte och de skulle få leka med en kompis utan att de andra följde med. De skulle dessutom få egna saker. Många leksaker kan man förstås leka med allihop, som lego, men jag skulle ge dem individuella födelsedagspresenter och olika ryggsäckar och varsitt gosedjur av olika sorter.

När de är stora nog att visa vad de själva vill skulle de få välja lite mer själva. Om några av dem vill ha likadana saker eller kläder då, så skulle de få det, men inte förrän de kan begära det själva, och fortfarande inte varje dag! Är det bara jag som tycker så!?!

Som jag har längtat! Nu kan man äntligen skriva inlägg med fet stil direkt på Bloggplatsens app! Nu behöver jag aldrig mer gå in i efterhand och snygga till inläggen på datorn!

Dessutom ska man kunna lägga in en bild var man vill i inlägget. Som den här på min son:


Men jag är tveksam till att det funkade.

Sist men inte minst kan man välja flera kategorier till ett inlägg. Det är jättebra!!

Nu återstår bara att se om det märkliga uppförande appen har haft när jag kollar statistik har slutat också. Texten och staplarna brukar bli så stora att de inte ryms på skärmen när jag byter månad.

Allt som allt är jag riktigt nöjd med den nya, förbättrade appen!

Nu väntar sex timmar intensivt och effektivt jobbande, sedan lek och bus med Neo och därefter romantisk kväll med Totte. Vi ska på restaurang och bio. Förhoppningsvis får vi bord på vår favoritrestaurang som ingen hade lust att köpa presentkort till oss på i bröllopspresent, fast det stod på önskelistan. Men det var helt rätt för vi fick ju alla Essenceglas istället!

På jobbet har jag en miljon saker att göra och allt ska helst göras först. Men jag får väl på riktigt börja med telefonmötet som är inbokat till förmiddagen och förberedelser inför lunchmötet så att det verkligen är klart. Därefter bör jag förbereda inför måndagsmötet. Sedan ska jag försöka hinna med så mycket som möjligt innan själva lunchmötet börjar, för efter det hinner jag nog inte så mycket mer innan det är dags att hämta Neo.

Varje dag när jag eller Totte går hem från förskolan med Neo vill han stanna och gunga i lekparken man går förbi. Det är jätteroligt! Han skrattar högt och vill göra high five när man gungar. Vi får se hur länge vi hinner gunga idag innan vi måste gå hem och packa för att han ska sova hos sin farmor och farfar.

Jag har mycket att se fram emot idag. Hoppas bara att det inte ligger kvar alltför mycket som borde hunnits med på jobbet när jag går därifrån. Det blir lättare att slappna av och ta helg om allt det viktigaste är gjort!

På något underligt sätt fick jag väldigt bråttom till tåget i morse, fast det inte gick sådär supertidigt som tåg kan göra. När jag närmade mig tågstationen fick jag dessutom smått panik för att gångvägen till spåren var avstängd. Med två minuter till godo hittade jag dock vägen genom stationshuset ut till spåren.

Väl där fanns det bara ett tåg som avgick 8.27, men enligt skylten skulle detta tåg gå till Borlänge och inte Örebro som det stod på min biljett. Något tågnummer fanns inte att hitta vare sig på skylten i stationshuset eller skylten vid spåret. Nu vet jag att tåg som ska till Örebro med största sannolikhet åker via Borlänge när de kommer från Falun, så jag skulle ju säkert åka åt rätt håll med det tåget i alla fall. Men det var ändå högst oklart om min biljett skulle gälla och om jag någonsin skulle komma vidare mot Örebro.

I dörren mötte jag en tågvärd för detta Tågkompaniet-tåg. Jag påbörjade en fråga till honom, men tystnade igen direkt när jag märkte att han pratade i telefon genom ett head set. Det kändes ändå rätt bra att han stod precis utanför dörren för då skulle tåget troligen inte åka förrän han gick på igen. Jag ställde mig utanför dörren jag också. Då kom en annan tågvärd gående. Hon hälsade på den första tågvärden på håll. När hon kom fram till mig frågade jag om tåget gick till Örebro. Hon svarade att tåget gick till Borlänge. Jag visade min biljett och frågade om det här var detta tåg. Hon kollade tågnumret och svarade att hon inte vet. Hur är det meningen att jag ska veta om det är rätt tåg när inte ens tågvärden som jobbar på tåget vet!?! Till sist lyckades hon fråga den telefonpratande tågvärden om tågnumret stämde. Han verkade mycket mer intresserad av att hälsa på henne och prata om privata saker än att svara på min fråga, men han lyckades än få mig att förstå att det var rätt tåg.

Det här problemet har jag aldrig haft på SJ. Nog för att det finns okunnig personal även på SJ, men de brukar alltid titta mig i ögonen när jag pratar med dem och ta reda på svaret om de själva inte vet. Jag brukar inte känna mig såhär ignorerad på SJ. Dessutom brukar tågnumret stå på någon av skyltarna, men det kanske inte är Tågkompaniets fel att det inte stod, utan Jernhusens eller Trafikverkets.

När tåget väl hade börjat åka och den inte längre telefonpratande tågvärden kom och tittade på min biljett fick jag tydligare information om läget. Han verkade fortfarande mer upptagen av sina egna skämt och annat onödigt extraprat, men mitt i alltihop informerade han också om att tåget stannar i Borlänge och står där en halvtimme innan det fortsätter mot Örebro. "Så du kan sitta kvar på det här tåget. Bra va!?" sa han.

Min biljett gäller en tågresa från Falun till Örebro utan byte (och sedan byte till SJ och tåg till Göteborg). Jag tycker inte att det är "bra" att jag kan sitta kvar på tåget. Jag tycker att det är en självklarhet utifrån vad de har lovat mig på biljetten. Dessutom tycker jag tvärtom att det är DÅLIGT att han måste säga detta till mig för att jag ska vara säker. Det borde framgå tydligt av skyltar att de tänker uppfylla sina förpliktelser gentemot mig i enlighet med biljetten.

Nu är det bara att stå ut med det här tåget så får jag byta till kära SJ i Örebro!

Jag var tio minuter tidig när jag skulle hämta Neo så jag tänkte passa på och ladda busskortet i Konsums förbutik. Efter att ha tagit en nummerlapp stod jag och småskrattade lite åt de som stod i en fin kö. Det är underligt det där att man står som i kö fast man har nummerlapp. Men när det var ett nummer kvar till mitt nummer upptäckte jag att nummerlapparna bara gällde om man hade postärenden. Vakna Erica!

Ja, ja, men skylten var faktiskt ganska otydlig med en flera rader lång mening där ordet "posten" i slutet inte var varken större än övrig text eller i någon annan färg. Jag ställde mig i kön istället och tog upp plånboken ur handväskan för att vara väl förberedd. Men när kassörskan håller på och säger hejdå till kunden före mig kommer jag på att jag har mina kontokort i min lilla prinsessplånbok och inte i min vanliga plånbok som jag håller i handen. Jag fick skynda mig ner i handväskan och rota igen.

Så blir det min tur och jag hör mig själv rabbla osammanhängande ord om busskort kontoladdningar och en månad. Inte undra på att kassörskan inte förstod vad jag ville ha. Jag fick ta om det från början och skippa allt svammel. Skärpning!

Till slut gick jag därifrån mot förskolan och då hände det värsta. Jag har gått omkring hela eftermiddagen och varit stolt över att jag har gått ner i vikt såpass mycket att det till och med känns rymligare i byxorna. Magen känns inte ens som att den nuddar byxorna i fram under linningen. Precis när jag tänkte så, kom jag på att jag borde kolla det är så att magen faktiskt inte nuddar byxorna. Och mycket riktigt, jag hade gylfen öppen ... på det där sättet där sidorna glider isär och gylfen blir ett ovalt hål. Men tack och lov hade jag klänning över jeansen så ingen såg det. Känns onödigt att gå runt och vara stolt över det bara!

Genom fyra delfinaler, andra chansen och finalen har jag bara ringt och röstat på en artist: Robin! Han var helt enkelt bäst! Inte bara det, han var riktigt bra också. De tre första delfinalerna hittade jag ingen jag tyckte att det var värt att rösta på. Sedan kom Robin och jag plockade upp telefonen och började skänka pengar till radiohjälpen.

Det är lite roligt att Robin vann över Yohio med hjälp av den internationella juryn, för jag har hört många i Sverige som tycker bäst om Yohio just för att de tror att han går bra i ESC. Tydligen inte. Robin har en bättre låt, och även om jag tycker att han kan snygga till sina kläder med lite mer färg så är det fortfarande låten som är det viktigaste!

Jag var i Leksand igår på möte med jobbet. Tydligen har företaget en loge där, så vi stannade och kollade på en ishockeymatch. Chefen köpte en nyckelring åt mig i pausen. Han tyckte väl att jag inte var tillräckligt tydlig med vilket lag jag hejade på.

Jag måste erkänna att det var lite roligare att kolla på matchen när jag engagerade mig smått i vem jag ville se som vinnare. Sista tio minuterna var extra spännande för att Leksand ledde med ett mål och var nära att förlora ledningen flera gånger. Men det höll, så "vi" vann matchen.

Det återstå att se hur länge jag förblir ett Leksand-fan. Inte för att jag har några planer på att heja på något annat lag, men det finns risk för att jag går tillbaka till att helt enkelt inte bry mig alls, rätt snart.