Det var så varmt ute att vi höll på att svimma på väg hem från förskolan. Men vi stannade och gungade ändå. Han skrattade som vanligt.

Sedan satte vi oss i gräset och busade lite. Frågan är bara vem som busade med vem. Medan jag tog kort på att jag kittlade honom under foten passade han på att stoppa in en blomma i munnen. Jag fick en blomma i handen också, som han hade plockat åt mig. Vad gulligt!

Sist men inte minst delade vi på en glas på vår uteplats. Den var god och det var skönt att äta den i skuggan idag när det är så varmt!

När jag skulle till ett möte på mitt gamla kontor idag gick jag förbi smyckesaffären där vi köpte armbandet som jag hade på vårt bröllop. Det påminde mig om en tid när vi hade råd att köpa saker som vi ville ha för att de var fina. Det var en tid när vi kunde gå på stan bara jag och Totte utan att behöva planera in barnvakt. Inför bröllopet hade vi en tid när vi bara brydde oss om varandra och oss själva, medan jobb och allt annat fick stå tillbaka.

När jag tänker på den tiden kan jag sakna smyckena och känslan av att vara den viktigaste personen i Tottes liv. Men jag hade inte velat byta ut det jag har idag mot det jag hade då. Jag tycker att det är underbart att vi har Neo nu, även om det både innebär färre smycken och att han är viktigare än oss själva och varandra.

Det jag tänker är dock att vi kunde vara bättre på att ta tillvara det vi hade då anpassat till vår nuvarande situation. Vi borde ta med oss Neo på stan helt oförberett och köpa plastsmycken på Glitter. Man kan umgås och visa uppskattning även utan pengar och egentid!

Tyvärr är det nog mycket det faktum att jag inte längre har mitt kontor mitt i stan som gör att vi inte gör sådant längre. Då kunde jag köpa en klänning på lunchen utan problem. Nu tar det mig en kvart extra bara att åka hem via stan från jobbet, utöver de 40 minuter det redan tar. Jag räknade ut att jag ägnar sex timmar mer än Totte på att ta mig till och från jobbet varje vecka. Sex timmar är ju för sjutton nästan en hel arbetsdag! Inte undra på att han har mer hemmatid än mig! Men det kanske ändå skulle vara värt att träffas på stan lite oftare, alla tre!

Jag har ett mysigt barn att pussa på. Jag fick trisslotter i ett kuvert som Neo klart och tydligt hade hanterat själv. Jag fick ett Coca-Cola-glas som det står mamma på. Livet som mor är härligt idag. Dessutom vann jag på en av trisslotterna!

När det såg som mörkast ut och krafterna tog slut,
då dök han plötsligt upp igen och ropade "Tittut!".

När hoppet börjat svaja och tårarna försvann,
då låg han här bredvid igen, min snälla kära man.

Han tror att jag behöver nån som dammsuger ett golv,
men jag behöver mannen min i sängen klockan tolv.

Det börjar ljusna nu till slut; han börjar nog förstå,
att livet blir en bättre plats när vi får va vi två!

Jag vill tillägga att min tolerans för att låta Totte göra saker utan mig också skulle öka om jag fick den make jag skrev om igår. Det är ju inte säkert att Totte bara vill sitta och leka med Neo medan jag får göra allt annat. Totte har jättebra idéer, många fler än mig, och ibland vill han till och med utföra dem.

När jag redan är irriterad vill jag inte att han kommer och förstör genom att göra allt sådär oplanerat halvbra som han alltid gör allt och sedan försvinna och sätta sig vid datorn så att jag får städa upp efter honom. Men om han var mer närvarande och sov med mig på natten, då skulle jag tycka att det var roligare att han kom och gjorde något på sitt charmiga, impulsiva sätt och sedan drog vidare för att busa med Neopold medan jag fixar färdigt.

Det är väldigt mycket en fråga om inställning. Och det är väldigt svårt att hålla sig positivt inställd till Tottes mer tveksamma sidor om man aldrig får uppleva hans bra sidor.

En gång, för länge sedan, lät jag honom spritsa pepparkakorna till vårt förlovningsfika, utan att jag lade mig i. Det var inte många ringar som var runda (vilket de skulle ha varit om jag gjorde det), och ärligt talat så var flera av pepparkakorna istället dekorerade med penisar, men jag tolererade det. Han var min älskling som kom och sov med mig på nätterna och frågade hur min dag har varit när jag kom hem från jobbet. Han var en omogen slarver (vilket framgick med alltför stor tydlighet av penisarna), men han var min omogna slarver som också gav mig mycket glädje i livet.

Jag hoppas att vi hittar tillbaka dit! Även om jag helst slipper penisarna.

Många av Tottes och mina bråk handlar om fysiska saker som termometrar lämnade i badrummet, strumpor utspridda i lägenheten och odiskad handdisk i diskhon. Man kan tro att problemet kunde lösas av något slags städschema, om det verkligen följs. Det kan verka som att allt skulle bli bra om inte Totte lämnade saker framme som jag måste ta undan och om jag inte ställde saker i vägen i köket när Totte ska laga mat.

Men vi har haft ett städschema en gång i tiden. Det var bättre då, det var det. Men allt blev inte löst. Det är inte stöket som stör egentligen. Och om jag ville ha en inneboende som följer ett städschema för att få bo kvar, då känns det väldigt överdrivet att gifta sig med denne inneboende. Det är inte bara ordning och reda man vill få ut av att vara gift. Ett äktenskap bör vara så mycket mer än så.

Istället för ett städschema skulle jag faktiskt kunna tänka mig att göra allting själv. Jag kan tvätta, diska, plocka undan efter Totte, samla ihop strumpor från hela lägenheten och för säkerhets skull göra rent den övergivna termometern en gång till innan jag tar undan den. Jag kan byta lakan i sängen, gå ut med sopor och dra upp och ner persiennerna varje dag. Jag skulle till och med kunna tänka mig att börjar vattna blommor om vi skaffade oss några. Men då vill jag i gengäld ha en make här hemma.

Jag vill att Totte går och lägger sig bredvid mig i vår säng, innan jag somnar, varje kväll. Jag vill att han sätter sig ner med rumpan på golvet och leker med och läser för Neo minst en halvtimme varje dag. Jag vill att han sliter blicken från dataskärmen när han frågar ut mig om min nya roll på jobbet. Jag vill att han frågar mig om räkningar, post och papper från förskolan. Jag vill att han klagar på dumma telefonköer tillsammans med mig när jag måste ringa och fixa återbad åt Neo. Jag vill att han masserar mina fötter medan jag bokar tågbiljetter till Uppsala åt oss. Jag vill att han ber mig sätta igång en tvätt (medan han leker med Neo, inte sitter vid datorn). Jag vill att han pratar med mig om sitt liv.

Om han gjorde allt det där, om han fyllde upp hela dagen med allt det där så att han aldrig hade tid att sitta vid datorn, då skulle jag kunna fixa allt hemma. Jag är helt övertygad om att jag skulle få all den fysiska och mentala energi jag behöver för att orka sköta hemmet helt själv om jag bara slapp göra det ensam.

Så ett städschema kanske skulle lösa den dåliga situationen i lägenheten, men det skulle aldrig kunna lösa den dåliga situationen i vårt hem.

Vilken tur att jag inte tog undan termometern igår. I morse frågade jag nämligen Totte om han hade gjort rent den, och han svarade att han bara hade torkat av den med ett papper. Det var alltså läge att skölja den med vatten och tvätta den ordentligt innan den lades undan ... av mig.

Jag hatar verkligen att ta över och göra klart saker som någon annan har börjat på, utan att få ordentlig information om läget. Här hemma är det jätteofta så att saker bara ligger halvfärdiga utan att personen som påbörjat dem finns tillgänglig för att svara på frågor. Det är både Totte och jag som påbörjar saker. Skillnaden är att jag oftare berättar vad jag har gjort och oftare kan komma och svara på frågor om det skulle behövas. Jag svarar i större utsträckning i min mobil också om Totte behöver ställa frågor när jag inte är hemma.

För det mesta förväntar jag mig inte att Totte ska göra klart något som jag har påbörjat utan att informera honom om läget heller. Totte däremot kan gå och störa sig i flera dagar på att en stor kastrull som han har använt, aldrig blir handdiskad någon gång till exempel, utan att ha bett mig att göra det. Att han själv inte gör det är för att jag är bättre på att handdiska. Men jag vet ju kanske inte ens om han är klar med kastrullen eller inte, när han inte säger något.

Den som har påbörjat något kan tycka att det är självklart vad som är nästa steg, men alla gör inte samma saker i samma ordning. När det gäller nattning av Neo brukar jag i större utsträckning ge honom välling först och borsta hans tänder efteråt, medan Totte oftare borstar tänderna först så att det är klart. Man kan göra på olika sätt. Men om någon av oss ska ta över nattningen av Neo när han sitter och äter välling (för att den andra måste gå därifrån) så krävs det att vi pratar med varandra för att man ska veta om han har, eller inte har, borstat tänderna.

Ibland går det att gissa sig till vad som är kvar att göra. Jag frågade Totte om termometern för att den såg lite rufsig ut, snarare än nytvättad. Men den var inte direkt skitig, så jag kunde inte vara säker. Jag tycker alltid att det är bättre att få informationen av den som har påbörjat det hela. Då undanröjs alla tveksamheter om vad som är gjort och inte. Dessutom slipper den som ska göra klart ägna massa tid åt att inspektera och gissa sig fram till vad som är gjort.

Jag drabbas oftast av handlingsförlamning när något ligger halvfärdigt. Inte bara på grund av rättvisefrågorna som jag skrev om igår. Nej, även bristen på information förlamar mig. Hur länge jag än står och stirrar på en halvfärdig sak kan jag inte vara säker på vad som är gjort och vad som ska göras. Jag känner mig hjälplös och jag blir arg för att jag inte bara kan göra klart det, så att det är gjort.

Om jag absolut måste slutföra något påbörjat ändå, gör jag oftast om allt från början för att vara helt säker på att det är gjort. (Neo, den stackaren, skulle nog få sina tänder borstade två gånger även om han så hade tandkrämsfläckar på pyjamasen, för jag kan inte vara säker på att de fläckarna är från ikväll.) När jag står där och gör om något från början, stör det mig enormt mycket att det jag gör kanske inte hade behövt göras och för att jag skulle slippa göra det hade det räckt med en så enkel sak som att den som påbörjade det hela hade ägnat tio sekunder åt att sätta mig in i läget. Ska det vara så himla svårt?

Totte tog tempen på Neo idag när jag inte var hemma. (37,2) Här ligger termometern kvar på bänken.

Någonstans mitt emellan "Jag tänker minsann inte plocka i ordning det han stökar till!" och "Jag tänker minsann inte låta hans stök ligga och stöka i mitt hem!" vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt situationen. Ska jag låta den ligga kvar eller ska jag plocka undan den?

Det enda jag vet är att en kommentar till honom om att plocka upp efter sig bara skulle leda till ett bråk som förstör resten av min kväll, så det avstår jag ifrån.