Sommaren är i princip här. Igår hade vi picknick i solen. Neo tyckte att det var spännande att gå barfota på gräset och gruset. Ännu mer spännande tyckte han att det var att stoppa stenar och löv i munnen, den busungen!

Neo lyckades äta en hel halv grillad hamburgare med bröd, plus ett halvt grillspett med svamp, tomat och schalottenlök. På sista bilden har Neo en hel jordgubbe i munnen.

Tänk om jag kunde ringa optikern och beställa tid för synundersökning, på dagtid när de svarar i telefonen. Tänk om jag kunde öppna posten på eftermiddagen, direkt när jag tar in den. Tänk om jag kunde starta en tvätt och vara säker på att även kunna hänga upp den när den är klar. Tänk om jag kunde sitta ner i fem minuter och äta mellanmål. Ja, tänk om jag kunde göra något av allt det där som känns så självklart och fullt möjligt när vi är ute på barnvagnspromenad, men blir så uppenbart omöjligt när vi kommer hem till verkligheten.

Tänk om jag åtminstone kunde storstäda mitt skrivbord, sent på kvällen. Tänk om jag på golvet kunde lämna en liten hög med tidningar som ska slängas nästa dag. Tänk om jag kunde lägga ett viktigt papper på vardagsrumsbordet. Tänk om jag kunde ställa lådor på golvet och sortera saker i. Tänk om jag faktiskt kunde städa så länge jag orkade en lördagskväll, utan att behöva gå upp kl 7 nästa morgon.

Tänk om jag fick en hel helg för mig själv hemma. Tänk om ingen annan var här på hela tiden från fredag eftermiddag till söndag kväll. Tänk om jag fick planera hela dygnen själv, utan att behöva tänka på andra. Tänk om jag fick ta tag i allt jag ville ta tag i, och inte ens behövde bli klar samma kväll. Tänk vad bra det skulle vara. Tänk vad mycket jag skulle få gjort.

Tänk vad underbar Neo är när han skrattar. Tänk vad roliga saker Neo hittar på. Tänk vad mycket bättre livet är med honom här. Men tänk vad vi båda skulle må bättre av få ordning här hemma innan vi fortsatte leka.

Nu börjar det kännas riktigt bra att vara föräldraledig! Fast riktigt jobbigt också. Ungefär som ett aerobicspass. Man trivs, tycker att det är kul och mår bra, men man måste ge järnet hela tiden och är helt slut efter varje pass.

Det är säkert flera olika saker som gör att det känns så bra nu. En viktig sak är att det var så länge sedan jag jobbade nu att mitt fulla fokus på riktigt ligger på Neo. Jag har inte glömt bort jobbet, men det var så länge sedan jobbet var min verklighet, att jobbet inte känns lika viktigt längre. Neo känns viktig. Gå på sångstund på öppna förskolan känns viktigt. Det är skönt att få tycka att sångstunden är viktig och att livet får en mening när man går på den sångstunden då.

En annan sak som gör det väldigt roligt att vara föräldraledig nu är att Neo är roligare nu. Han busar, skrattar, reagerar och utforskar. Det känns kul att han förstår mer nu och har så stark vilja. Men det är ju jobbigare också. Man måste hela tiden vara med och leka med honom eller kolla honom så att han inte leker med något han inte får.

Jag utesluter inte att solen har med saken att göra också. Allt känns roligare och mer meningsfullt på sommarhalvåret än på vinterhalvåret. Att göra "high five" med Neo när han gungade i vårsolen häromdagen i lekparken, var det absolut roligaste jag har varit med om på länge. Han fick en skrattattack varje gång jag klappade hans hand. Solens strålar mot min kind och barnskratt i mina öron. Full fokus på nuet eftersom det inte finns något annat jag måste göra. Det kan nog inte bli bättre!

Neo undrar om han får spela sin pappas dataspel. Absolut inte! Jag ryser med hela kroppen!

Ägg och glasstårta var påskens höjdpunkter när det gäller det ätbara. När det gäller aktiviteter var höjdpunkten helt klart att spela My Little Pony Drömslottet med Totte, min syster och hennes kille. Jag kom sist, men det var till och med roligare än jag minns det från när jag var liten!

Båda mina älsklingar har nyfixat hår och de är så fina att jag smälter!

"Det där är inte bra för barnet!" skrek en tant efter mig när jag gick av spårvagnen med barnvagnen ner för trappstegen som jag alltid brukar göra. Jag valde att ignorera henne och då skrek hon "Hjärnskakning!" efter mig. Även om det nu skulle vara skadligt för barnet så undrar jag varför hon blev så arg för att bli ignorerad. Om jag inte hörde henne borde hon inte bli arg. Om jag hörde henne så är väl det hela utagerat. Hon har fått berätta att det är dåligt för mitt barn och jag har hört henne. Ville hon att jag skulle börja försvara mig eller? Det vore väl bara dåligt ur hennes synvinkel, för då tar jag ju inte till mig hennes tips. Ville hon att jag skulle säga "Tack för informationen!". Så sur behöver man inte bli för att jag missar att säga tack! Eller ville hon berätta mer om hur jag ska undvika att skada min bebis? Jag kollar gärna upp det själv från säkra källor på internet när jag har tid, inte från en främling på spårvagnen när jag har bråttom.

Hur var det nu med den där hjärnskakningen då? Neopold är pigg som en lärka och visar inga tecken på att ha farit illa. Jag gick en första hjälpen kurs med inriktning bebisar igår, så jag vet vad jag ska kolla efter. För ett otränat öga kan det se ut som att jag med full fart går rakt ut för trappan med barnvagnen. Det måste bli väldigt guppigt och kanske även skadligt för barnet. Men det jag gör är förstås inte alls det. Jag bromsar genom att luta vagnen bakåt och dra den mot mig. Fjädringen i vagnen gör att hjulen låter ganska mycket när de sprätter i väg över trappkanten, men när de sprätter sitter bebisen i princip still. Direkt därefter flyttar jag tyngdpunkten neråt så att vagnen som alltså redan står på nästa trappsteg vilar mot nästa trappsteg. Att förklara skillnaden mellan denna komplicerade procedur och att bara springa ner för trappan, för denna okända tant, kändes både meningslöst och helt ointressant för mig. Speciellt med tanke på att det tog min egen man, konstruktörsgeniet, flera dagar och egen praktisk övning innan han förstod skillnaden.

Dessutom kan jag starkt ifrågasätta om ett barn i Neos ålder och med den stabilitet i kropp och nacke som han har, verkligen skulle kunna få hjärnskakning ens om jag skulle springa med vagnen rakt ner för trappan. Guppandet när han sitter i knäet på öppna förskolan och vi sjunger Prästens lilla kråka är ju nästan mer våldsamt. För att inte tala om det guppande han skrattande åstadkommer själv genom att hoppa för att öka på guppandet när vi sjunger Lilla hästen Plopp på Svenska kyrkans babyrytmik. Har ingen sagt till mig då så har jag svårt att tänka mig att han skulle få hjärnskakning av att det guppar.

Men som sagt, jag tar inga risker, utan fortsätter gå av spårvagnen på det guppfria, hjulsprättande sättet, som får tanter att bli arga. För jag vet att min son inte far illa. Och det viktigaste av allt i världen för mig är att min son inte far illa. Jag skiter i om främmande tanter på spårvagnen vet om det eller inte.

Ikväll har jag varit på Mechatronics releasefest för deras nya skiva Dreams. Jag hade skitkul!

När jag stod där, längst fram, och hejade på när de spelade tänkte jag vid ett tillfälle "Jag kanske borde flytta på mig, för de vill väl hellre att deras riktiga fans ser hur grymma de ser ut just nu, och inte att hennes syster blockerar vägen.". Men jag stod kvar. Jag stod kvar för att jag ville stå kvar. Jag skulle ha stöttat henne om jag så stod där ensam, men nu stod jag kvar i trängseln för att jag verkligen tyckte att de var grymt bra!

Jag är ingen synthare egentligen. Jag funderade på vad jag egentligen gjorde där. Jag var ju där för att stötta min syster förstås. Men varför vill jag göra det? Jag kan inte svara annat än att jag alltid har sett upp till min storasyster, trots att vi alltid har haft väldigt olika intressen. Det känns självklart att ställa upp, även om hon på inget sätt behövde mig där.

Jag gick dit bara för att visa min respekt. Men när jag var där hade jag uppriktigt kul på riktigt! När allt kommer omkring var jag värd att få stå längst fram, för jag, om någon, är ett fan på riktigt!