Ibland tycker jag att det är mycket roligare att göra något om någon annan har bett mig, men det betyder inte att jag vill höra dem böna och be. Totte och jag har lite olika uppfattningar där. Han säger ofta att han vill att jag säger "snälla", istället för att säga åt honom att göra saker hemma. Jag tycker att det känns som en förolämpning mot mig ifall jag ska behöva be, på det sättet, för att han ska göra något som hans eget barn behöver, t.ex om jag ber honom hjälpa Neo att ta på sig strumporna.

Totte brukar inte be mig att göra saker alls. Antingen struntar han väl i att reda ut vad som behöver göras eller så gör han det själv. Men ibland vet han vad som behöver göras, och kan inte göra det själv just då. Istället för att be mig göra det öser han ur sig alla anledningar till att han själv inte kan (som om ingen ska göra det eftersom han inte kan) eller så biter han ihop och gör ett tvåhandsjobb med en hand, trots att jag står med två fria händer en bit bort. Varför skulle det vara så hemskt att be mig göra det? Är det för att han tror att jag ska tvinga honom att säga "snälla"?

Det jag tycker är värst är när han tycker att det är underförstått att jag ska utföra uppgifterna. Idag när jag var upptagen i köket hade vi uttryckligen kommit överens om att Totte skulle lägga Neo medan jag hade Iza i babysittern. När Neo åt en nattmacka först kokade Totte nappar åt Iza, men när Iza blev ledsen gick han därifrån och plockade upp Iza. Tydligen (för det sa Totte senare) så var det då underförstått både att jag skulle fixa napparna och att jag tog över uppgiften att ha koll på Neo.

Neo spillde sin dricka på vardagsrumsbordet. Det upptäckte jag när jag gick och skulle lämna något i vardagsrummet. Totte, som satt bredvid Neo, hade inte ropat till mig: "Erica, kom med papper!". När napparna sedan var klara sa jag till Totte att timern låtit. Istället för att be mig ta hand om napparna kom han och fixade det med Iza över ena axeln.

Det skulle kännas mycket mer som ett roligt samarbete om båda var med och uppmärksammade vad som behövde göras, ingen hade någon dum stolthet att det skulle vara bättre att göra det själv och om man inte behövde säga "snälla" när man snabbt och smidigt överför uppgifter till den som för tillfället har störst möjlighet att genomföra dem. Det känns så ensamt och tråkigt att både vara den som kommer på vad som behöver göras och vara den som gör det. Det är som att både laga mat och äta den. Det är roligare att laga mat åt någon annan, eller att bli bjuden på mat som någon annan har lagat.

Jag tar inte illa upp om Totte ropar: "Erica, vatten till Neo." om jag ändå står i köket och han dessutom har Iza i famnen. Det behövs inget "snälla" och han behöver inte ens utforma det som en fråga "Kan du hämta vatten till Neo?" för det är inte tänkt att jag ska svara ja eller nej. Om vi däremot sitter i soffan och latar oss båda två, tycker jag att man kan slänga in ett "snäääälla" om ingen egentligen orkar hämta vattnet. Så länge båda är upptagna med familjefix kan man väl hjälpas åt på det sätt som blir smidigast och kommunicera det, så att inte den ena behöver göra allt tänkande. När man däremot ber om att få slippa fixa alls, kan man få böna och be. Jag undrar om det är det Totte tror att jag gör, försöker komma undan helt, när jag ber honom. Synd i så fall att han inte fattar att jag är upptagen när jag passar barnen, även om jag bara sitter med dem i soffan.

Älskade lilla Iza är snart två och ett halvt dygn gammal nu. Det är ofattbart och underbart att hon är här! Nu är vi tvåbarnsföräldrar!

Hon är obeskrivligt liten. Men då väger hon ändå 600 g mer och är 4 cm längre än Neo var när han föddes. Jag kan inte föreställa mig att någon kan vara mindre än hon är nu. Hur kan mitt eget första barn som jag har hållit i famnen varit mindre än såhär?

Hittills tycker jag att det har gått riktigt bra för hela familjen att anpassa sig. Neo är inte alltid intresserad av att bry sig om vad Iza håller på med, men han har aldrig sagt eller gjort något negativt. Totte är helt klart mer engagerad än när vi fick Neo och jag tycker att det är otroligt skönt att vi på riktigt är två som har det gemensamma ansvaret.

Iza och jag fokuserar mest på att få amningen att fungera så bra det går. Hon sover rätt så mycket, så vi har inte jättemycket tid på oss att öva. Men jag tycker ändå att det går bra, även om det gör lite ont i brösten.

Det känns på samma gång helt sjukt att hon är här och helt orimligt att tänka att hon inte alltid har funnits. Just nu är det mysigaste som finns att ligga med henne på magen och bara lyssna på henne när hon sover. Älskade underbara!

Värkarna kom när jag gick och lade mig. Vattnet gick kl 01. Mamma och pappa hämtade Neo då och vi fick tid på förlossningen kl 8.00 om inte värkarna blir täta tidigare. Nu är det verkligen på gång!

Först kändes det knappt som att vi skulle hinna klä på oss innan värkarna blev täta nog att åka in. Men sedan lugnade det ner sig lite, så nu har vi både ätit "frukost", kollat på film och sovit lite mellan värkarna. Det känns väldigt bra att jag lyckats få både lite mat och lite sömn, så att jag inte är helt orkeslös på slutet.

Jag andas genom värkarna och väser ut ett "jaaa" på utandningen. Det hjälper faktiskt otroligt mycket! Varje värk är ju en positiv grej som för mig närmare målet: att få hålla Lillplutt i famnen.

Det kändes märkligt att se Neo gå och veta att det är sista gången man ser honom utan att han är storebror. Jag ville nästan hålla kvar honom, så att han kan få vara vår enda lilla älskling ett tag till. Men jag tror att han är redo också. Det kommer att bli så bra, det här!

Jag tror att Lillplutt läser min blogg. I natt skrev jag att jag är redo och idag gick slemproppen. Det betyder i och för sig inte att förlossningen nödvändigtvis kommer igång, men det är i alla fall någonting som på gång.

På 1177:s hemsida står det att det kan vara veckor kvar till förlossningen när slemproppen går. Men det kan också vara bara några dagar kvar. När jag var gravid med Neo gick vattnet och slemproppen samtidigt. Sedan hände det inte så mycket mer, men han föddes tre dygn senare eftersom jag blev igångsatt. Vi får helt enkelt vänta och se hur det blir den här gången!

Plötsligt känns det väldigt verkligt. Vi ska ha ett till barn. Det är inte bara någon som kommer och hälsar på ett tag. Vi ska ha ett till riktigt barn som ska vara vårt för alltid. Det är ju helt ofattbart!

Den senaste tiden har gått ut väldigt mycket på att förbereda inför Lillplutts ankomst. Men någonstans på vägen har jag glömt att tänka på att Lillplutt ska vara kvar hos oss. Jag har förberett mig på jobbet för att kunna vara ledig i tre månader. Men jag är inte ett dugg förberedd på att det ska finnas två söta barn här hemma när jag börjar jobba igen. Sedan har jag förberett Lillplutts rum för den första tiden. Men jag är inte förberedd på att bebisen kommer att bli ett litet barn som kryper, står, går och pratar.

Mest av allt har jag nog försökt förbereda Neo på att det kommer en till person som behöver vår uppmärksamhet. Vi har läst böcker om att få syskon, övat blöjbyte på dockan Olle och pratat om vad som känns läskigt när bebisen ska komma. Mitt fokus har hela tiden legat på hur Neo ska reagera när Lillplutt kommer. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för Neo. Han är ju mitt barn. Men så slog det mig nyss, att Lillplutt är ju också mitt barn. Jag vill ju att allt ska bli så bra som möjligt för Lillplutt också.

Det känns jättekonstigt att det aldrig mer kommer att vara bara jag, Totte och Neo. Nu kommer det vara en till person i vår familj. Det är inte bara någon som är här ett år medan vi turas om att vara föräldralediga. Barnet kommer fortfarande att vara vårt när det börjar på dagis. Det kommer att vara hemma hos oss på helgerna. Vår uppmärksamhet kommer för alltid vara delad mellan Neo och Lillplutt.

Jag undrar vad Lillplutt är för en person. Det ska bli jättespännande att få lära sig vad Lillplutt har för personlighet. Är hen lik Neo till sättet? Eller är hen blyg och lugn? Vad kommer hen tycka om att göra? Det är så otroligt spännande! Tyvärr får man ju inte riktigt veta så mycket av personligheten redan vid födseln, så jag får fortsätta vara nyfiken ett bra tag till. Fast jag är helt övertygad om att jag kommer att veta mer om Lillplutts personlighet än någon annan gör, redan efter första dygnet. När Neo föddes kändes det som att jag kände honom bäst redan innan det gått ett dygn.

Jag är glad att Neo äntligen har öppnat sig för möjligheten att Lillplutt kan vara antingen en kille eller en tjej. Alldeles i början ville han ju absolut ha en bror. Sedan sa jag att han kommer att fortsätta vara min enda favoritkille om Lillplutt är en tjej. Sedan dess har han varit helt säker på att han ska få en syster. Men idag när vi sorterade ut för små kläder ur hans garderob så ville han ge sina kalsonger till Lillplutt om hen är en kille. Men om hen är en tjej vill han åka till en affär och köpa trosor. Otroligt skönt att det finns hopp om att han ska bli glad oavsett! Då kan jag slappna av och sluta oroa mig. Jag vill ju inte tänka på kön alls. Helst vill jag ju inte ens veta när barnet är fött. Med facit i hand är det extremt få situationer hittills i Neos liv då jag har funnit det meningsfullt att veta hans kön. De flesta har med att kissa i buskar att göra.

Nu, Lillplutt, har jag äntligen förstått att du kommer, att du stannar, att du är vår och att du är en riktig egen individ. Nu är jag redo att ta emot dig och att älska dig för evigt!

Förra gången jag skulle föda barn startade ju det hela med att vattnet gick när jag befann mig helt ensam på ett hotellrum i Falun, 47 mil från mitt hem i Göteborg. Det gick ju bra, men en sak var jag lite bekymrad över: Den totala avsaknaden av någon slags binda som kunde förhindra vattnet från att fortsätta sippra ut i hela hotellrummet.

Den här gången går jag därför runt med världens största binda i handväskan. Jag inser att det här förstås bara kommer leda till att vattnet inte går förrän på sjukhuset, och definitivt inte när jag är ensam eller långt hemifrån. Men det gör ju inget. Då har ju bindan ändå fyllt sitt syfte, att förhindra fostervatten att flöda fritt på offentliga platser. Det kommer nog att finnas andra saker jag absolut inte har tänkt på den här gången istället. Det blir nog bra!

I helgen har vi firat Neos 4-årsdag med släktfika. Det var en alldeles lagom tillställning och jag tror att alla var glada och nöjda. Neo själv sa att han var nöjd med kalaset och med presenterna.

För ovanlighetens skull hade vi även köpt lagom många presenter. Vi hade inte köpt alla dyra leksaker han kunde tänkas önska sig. Han fick en kryptunnel och en docksäng från IKEA. Det var det han lekte mest med respektive sa att han ville ha när han och jag var där sist. Sedan fick han Emojis som han önskat sig efter att ha sett TV-reklam för dem och en Mr Freeze i lego. Allt var relativt billigt, och lego-gubben fick vi faktiskt på köpet när vi köpte annat lego.

Jag hade till och med planerat in lagom mycket bakande. Vi köpte en prinsesstårta. Jag bakade snickers (superenkelt) och brysselkex (enkelt). Det tog inte halva natten, utan jag gick bara och lade mig en kvart senare än Totte. Dessutom var ju allt klart kvällen innan kalaset, så jag behövde inte baka något på den stora dagen.

Vad skönt det var att göra allt såhär lagom. Det blev mycket mer harmoniskt då och mindre stressigt. Men jag vill ändå inte att det ska bli någon vana. Hur kul är det att alltid bara baka de enklaste kakorna som man har gjort hundra gånger förut? Nej, ibland är det värt kaoset för att få mer än bara ett lagom kalas!

Nu har Lillplutt stannat längre i magen än Neo gjorde. Klockan 00.17 på morgonen, den här graviditetsdagen, föddes Neo. Det känns bra att Lillplutt inte blev ännu mer för tidigt född, men det känns konstigt också att behöva vänta längre. Jag hoppas att jag inte ska behöva gå över tiden den här gången.

Den här graviditeten har onekligen varit bättre än förra. Jag tyckte inte att det var så illa när jag var gravid med Neo heller, men nu är det ännu bättre. Den här gången köpte jag snygga stödstrumpor så fort jag blev gravid, för att slippa de fula jag hade förra gången och framförallt för att slippa hjälplösheten jag kände när jag plötsligt behövde stödstrumpor men inte orkade åka och handla. Men hittills har jag inte fått några svullna fötter som jag hade med Neo. Jag har använt de snygga stödstrumporna några gånger för att motverka kramp i vaden på natten, men det har jag inte alls haft lika ofta som jag hade med Neo heller.

Min vigselring sitter fortfarande bra. När jag födde Neo hade jag haft den på ett sidenband runt armen i flera veckor (månader?) för att fingrarna var svullna. Även om mina fingrar skulle svullna upp till bollar imorgon, så har jag ändå klarat mig bättre den här graviditeten. Vem vet vad som hade hänt om jag hade gått längre med Neo! Allt som händer resten av graviditeten nu, är sådant man får förmoda kunde ha hänt under graviditeten med Neo också, om han hade legat kvar i magen.

Vad jag kan se så har jag inte fått några nya stretchmarks heller. Det fick jag ju ett gäng när magen växte med Neo i. Däremot har ett av de gamla stretchmarksen börjat klia de senaste dagarna, så det kanske håller på att bli större.

Både med Neo och med Lillplutt mådde jag aldrig illa och det gick alldeles utmärkt att träna fram tills nu. Jag var på Itrim idag och tränade ett pass. Det jobbigaste är att ta på sig träningsskorna i omklädningsrummet. Träningspasset sedan, går hur bra som helst. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta träna några veckor till. Det är ju svårt att veta, för från och med nu kan jag inte ens jämföra med hur det var när Neo låg i magen.

En sak som jag inte minns alls från med Neo är ryggontet som har smugit sig på lite, nu de senaste dagarna. Det kommer när jag går mina 5000 steg till jobbet och sedan igen när jag går mina 5000 steg hem. På jobbet kommer det när jag har suttit för länge eller när jag har stått för länge. (Mitt nya höj- och sänkbara skrivbord är guld värt!) Hemma kommer ryggontet ibland när jag plockar upp saker från golvet eller lutar mig över diskhon.

Det är inte jätteilla och egentligen kan jag undvika det ganska bra genom att tänka på hur jag spänner mig när jag går, sitter, står, böjer och lutar mig. Men det är ändå något nytt. Jag minns inte att jag behövde tänka på hur jag spände mig med Neo. Möjligen beror det på att jag aldrig gick 10 000 steg på en och samma dag med Neo. Nu går jag ju 10 000 steg om dagen, varje dag. Då gäller det väl att spänna rumpan när man går, som sjukgymnasten på barnmorskemottagningen sa till oss gravida.

Jag är så glad att jag har lyckats ta hand om mig själv bättre den här gången. Nyttig mat och begränsat med sötsaker kommer man långt på. Men även vardagsmotionen och att dricka mycket vatten är väldigt viktigt. Det känns inte alls som att det kommer att bli lika svårt att gå ner i vikt igen efter den här graviditeten. Lite för att jag inte har gått upp så mycket, men framförallt för att jag håller igång alla goda vanor så att det bara är att lägga in en liten extra växel när det är dags att gå ner. Jag behöver inte lära mig allt från grunden den här gången. Itrim har verkligen gjort mitt liv lättare att leva.

Nu ska det bli spännande att se hur det är att vara gravid i nionde månaden. Det har jag, som sagt, aldrig varit förut.