Morgonen blev så bra som jag hade hoppats på. Neo sjöng i alla fall första strofen och Totte fortsatte tills de gick ihop och hurrade på slutet.

Nu blir det teater i december. Jag fick biljetter till En man som heter Ove av Totte. Superroligt! Jag ser fram emot det jättemycket!

Dessutom fick jag en ny kastrull (eftersom min gamla favoritkastrull har blivit sliten), en fin vas som jag hade önskat mig och underbart gröna servetter. Neo kom även med en hjärtprickig låda full med mina gamla saker som jag inte packat upp än. Det fanns en del spännande saker däri också som jag tagit fram nu. En jättebra morgon!

Igår jobbade jag till kl 21 och nu kom jag till jobbet igen kl 06.30 På de nio och en halv timme jag var borta från jobbet hann jag med en hel del bra saker. Jag gick 8500 steg. Jag läste halva Super-Charlie för Neopold, sjöng Mors lilla Olle med alla fyra verserna och gjorde "Baka, baka liten kaka" med honom. Jag hann prata lite med Totte. Sist men inte minst hann jag sova sex timmar.

Då kan man undra varför Neopold var vaken överhuvudtaget någon gång mellan 21 och 06.30 Det var för att han hade gjort nr 2 i blöjan medan han sov, så vi väckte honom när jag kom hem kl 22 och bytte blöja. Då passade jag på att få lite vakentid med honom och läsa, sjunga och rimma. Mysigt!

Nu känner jag mig supertaggad att jobba ett långt pass igen. Det är roligt när man har mycket att göra och känner sig viktig. Fast det är mindre kul om man är stressad. Just nu är jag inte det. Jag är inställd på att jobba mycket den här perioden och då ska jag hinna det som är kvar att göra innan dead line på tisdag. Däremot är det jobbigt att internet krånglar nu på morgonen.

Min bloggfrekvens har inte varit särskilt stor sedan ett år tillbaka. Det sammanfaller ganska bra med när jag gick med i Itrim. En anledning till att jag inte har kunnat blogga lika mycket är att jag går 12 000 steg varje dag, så det är svårt att hinna med stillasittande aktiviteter förutom jobbet. Men det är inte hela sanningen.

De praktiska anledningarna till att jag inte har bloggat så mycket är:

• Mina 12 000 steg om dagen
• Att vi har flyttat från Göteborg till Uppsala och inte kommit i ordning än
• Nya rutiner med hämtning på förskolan som inte ger mycket tid över till bloggande
• Instagram och Facebook får många av de bilder med korta kommentarer jag förut lade upp på bloggen

Förutom detta finns det en rad saker i mitt liv det senaste året som jag inte vill skriva om på bloggen. Det är dessa saker som i stort sett har varit det enda jag tänkt på det senaste året och det enda jag har sysslat med, så det har inte funnits något annat jag kommit på att blogga om heller. Nästan allt jag har gjort och tänkt det senaste året har varit sådant som jag inte vill blogga om, så det fanns inget kvar att skriva här. Men jag har haft ett enormt behov av att prata och skriva om dessa saker, så ni som känner mig har fått höra ganska mycket om detta när vi träffats och min privata dagbok har blivit längre än någonsin. Jag tycker att det är tråkigt att inte blogga när jag tänker något och vill få det ur mig. En del saker har börjat ordna upp sig nu, så förhoppningsvis kan jag blogga mer framöver om bara de praktiska begränsningarna löser sig.

De saker jag inte vill blogga om är:

• Min situation på jobbet
• Detaljer i min Itrim-resa
• Tottes och mina meningsskiljaktigheter
• Neos icke-existerande syskon

På jobbet har jag haft en så ohållbar situation att jag har mått rejält dåligt. Det har ordnat upp sig nu när jag har fått en ny chef från och med den här månaden. Jag har inte velat skriva så mycket om detta för det jag har tänkt (och sagt till mina nära och kära) är ganska onda ord om en viss person och även om jag var tvungen att få ur mig den frustrationen så vill jag inte hänga ut någon på min blogg och måla upp en dålig bild av den personen. Det är inte rättvist när jag bara kan ge min version av hela historien. Nu är jag dock glad att det är över och jag trivs bättre än någonsin på jobbet igen.

Min viktresa på Itrim har i stort sett gått bra, även om den kantats av några fartgupp som hänger ihop med den period på jobbet jag mådde som sämst. Totalt gick jag ner 35 kg och nådde min målvikt i april. Efter april har det svåra varit att hitta bra rutiner som gör att jag varken går upp eller ner i vikt. Det har inneburit en del upp och en del ner medan jag försöker hitta rätt läge. Under sommaren blev det också en del upp, men inte mer än jag kan hantera nu i höst. Den här resan går åt rätt håll om man ser på det stora perspektivet. Det har jag inget emot att blogga om. Mina tankar fastnar dock ofta på vad vågen säger just den lördag jag ställer mig på den. (Jag väger mig varje lördag morgon.) Jag kan bli jättefrustrerad om jag har gått upp lite, eller inte gått ner tillräckligt mycket just den senaste veckan. Detta vill jag inte blogga om. Dels för att det är helt ointressant i det stora hela, dels för att jag fortfarande känner olust över att berätta för folk vad jag väger.

Totte och jag har jobbat mycket med att kommunicera bättre med varandra och hitta en vardag där båda (plus Neo) känner att de trivs och har möjlighet att göra det de vill samtidigt som det som måste göras blir gjort. Ibland känns det helt hopplöst och ibland känns det hur lätt som helst. Det här vill jag inte heller blogga om nu när det går i rätt riktning. Jag vill att vi ska få jobba med detta i fred. Sedan kan jag börja skriva beröm till Totte här på bloggen när jag känner mig lycklig över allt han gör för mig, utan att det grusas av sådant han gör som får mig att känna mig ensam och vilse.

Jag vill inte prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vill inte pratat om varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vet inte varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon, och det vill jag inte prata om heller. Jag vet inte ens om jag vet varför Neo inte har några syskon. Det enda jag vill meddela är att jag alltid har velat ha minst fyra barn och den drömmen har inte förändrats. Nu vill jag inte prata något mer om det heller.

Nu när det ändå känns mycket bättre i vissa avseenden ska jag ta mig tid att blogga om vadsomhelst vilken dag som helst. Jag tycker bäst om att skriva om mina innersta tankar, men när dessa inte är öppna för allmänheten kan jag i alla fall blogga om vad jag gjorde i torsdags. Kanske känns det bra att åtminstone skriva något igen.

Den här sommaren var Totte, jag och Neo i Grekland på semester i två veckor. Det var helt underbart! Bäst var att det bara var vi tre och att vi var där i just två veckor.

På smekmånaden var vi ju borta en hel månad (inte fyra veckor, utan 31 dagar, hela juli). Det är jag jättenöjd med eftersom det var smekmånad, men på ett sätt känns det som att det var lite för länge. Andra gånger har vi bara varit borta en vecka. Det är för kort. Då måste man åka hem precis när man har kommit in i rutinerna och börjat njuta och slappna av, när man har hittat sina favoritställen. Det är som att äta från en buffé och när man har tagit lite av allt och smakat så att man vet vad man vill ta mer av då stänger buffén och man får inte gå en andra gång.

Två veckor är precis lagom. Då hinner man slappna av och ta det lugnt, men hinner ändå gör allt man känner för. Vi hyrde bil i tre dagar utan att göra av med halva semestern på att åka bil. Det var perfekt!

Mina två favoritpojkar i hela världen visade sig också vara det perfekta resesällskapet. Bus, lek, mys och bokläsning med Neo varvades med intellektuella samtal, mys och god mat med Totte. Dessutom fick jag tid till mig själv för att träna och läsa bok.

Ofta när man åker med fler personer blir det väldigt många viljor som ska försöka samsas och mycket planering för att alla ska lyckas vara på samma ställe samtidigt. Jag blir trött av sådant. Även om jag också har saker jag vill göra brukar jag tappa bort mig själv då och bara försöka se till att alla har fått säga sitt. Ofta ägnar jag även hela semestern åt att försöka ta reda på vad som gäller eftersom jag blir illa till mods när ingenting någonsin blir bestämt förrän man plötsligt gör det. Nu hade vi lagom få viljor som skulle samsas och planerade i lagom takt så att man i alla fall visste kvällen innan vad planen för nästa dag var.

Nu känns det ganska bra att komma in i vardagen igen. Jag har jobbat en vecka, men Neo var hos sin farmor och farfar då, så det är inte förrän nu det känns som vardag. Greklandssemester kommer nog få mig att må bra långt in på hösten. Jag önskar att vi kan åka på liknande semester varje år!

Grabbarna har lämnat stan, så för att inte sitta helt ensam på fredagskvällen så gjorde jag pappa sällskap och tittade på Let's dance finalen. Mamma var iväg på något också, så det var bara jag och pappa.

Vi lagade den otroligt avancerade maträtten tacos och jag konstaterade att jag är sämre än min far på att laga mat. Jag som alltid har tänkt att han är sämre än mamma på att laga mat. Det betyder att jag är sämst av alla på att laga mat. Men det gör inget för Totte är ju bäst på att laga mat, och när han inte är med kan man ju göra tacos! Men jag fokuserade mest på efterrätten. Sådant kan jag!

I tre år var jag en överviktig mamma. Ända sedan Neo föddes har jag vägt för mycket. Tills nu när jag äntligen har nått min målvikt. Det här innebär att alla bilder på mig tillsammans med min son är bilder på en överviktig person och hennes son. Det är tråkigt, för jag vill minnas min sons första tre år i livet som en glad tid då vi lekte och kramades. Men när jag ser bilderna tycker jag bara synd om honom som hade denna val som mamma.

Nu i helgen hade vi treårskalas för Neo och flera släktingar från Göteborg var på besök. Innan de åkte hem tog min svärmor en fin bild på mig och Neo när vi satt i trappan. Jag tror att det är den enda bild jag har av mig och Neo där jag själv inte ser tjock ut. Jag blir glad när jag ser den för jag tycker att Neo är värd en rörlig mamma som orkar med och är fin.

Vi tänkte inte julpynta så fruktansvärt mycket i år eftersom vi flyttar i januari. Vi har fullt sjå att packa ner alla saker vi äger och har; då känns det dumt att packa upp saker. Men lite julstämning har vi ändå fixat såhär i adventstider!

Min pappa har fyllt 70 år. Det låter konstigt i mina öron. Det känns som fel siffra för att beskriva den mannen. Men så är det.

Vi firade det i mina föräldrars husvagn. Dagen blev lite splittrad av att Neo ramlade ur sängen och bröt nyckelbenet så att vi var tvungna att köra fram och tillbaka till vårdcentralen och röntgensjukhuset, men annars var det trevligt.