Neo har börjat med jättemysiga bamsekramar. Han hoppar på en med hela sin tyngd, slingrar armarna kring halsen på en och benen runt midjan på en och gosar in huvudet mot halsen på en. Sedan säger han: "Kjama!" om man inte redan har förstått att det är det han gör.

Dagar som denna är det världens bästa jobb att vara Neos mamma! De där kramarna är värt allt jagande, påklädande, matande, blöjbytande och annat jobbigt man har gjort resten av helgen. Hoppas att han aldrig slutar med de där kramarna!

Dagens dåliga händelser avlöste varandra med sjukintyg för VAB, vårdcentralbesök och snorkig sköterska i topp. Inte blev det bättre av att jag helt och hållet har tröttnat på de jobbiga glasögonen, men inte känner mig tillräckligt frisk att ha linser igen. Dessutom har jag noll engagemang att göra eller planera någonting överhuvudtaget så länge jag inte vet när Neo och jag är friska igen.

Totte fick många frustrerade sms idag. Han måste verkligen ha förstått hur illa det var för han kom hem från jobbet med en uppiggande bukett blommor till mig. Superfin, grön och rosa var den också! Tack, älskling!

Nu har vi snart varit hemma i två veckor. Solbrännan börjar flagna och myggbetten har slutar klia. Minnet av semestern är nästan suddigare än bilderna. Då kan man tro att vi längtar tillbaka. Men just nu passar talesättet bättre än någonsin förr: Borta bra, men hemma bäst!

Neo är sjuk och hemmet är fortfarande inte helt i ordning efter inflytten. Ändå känner jag att vår vardag de senaste dagarna har varit riktigt bra. Det är mysigt att VAB:a när Neo är hyfsat pigg och vi har turats om så att jag har kunnat jobba när det är mest nödvändigt.

Vi har ett nytt schema som hjälper oss hemma, så att Neo får fasta tider varje dag och vi får allt viktigt avklarat. Tyvärr började vi med att bryta schemat eftersom Neo är sjuk, men det känns ändå som att stämningen blev mindre stressad här hemma. Istället för att komma på saker i sista sekund kan vi lugnt förbereda oss för vad vi ska göra. Istället för att ha dåligt samvete över tvätten kan vi lugnt sitta och kolla på film, väl medvetna om att torsdag är tvättdag.

Jag tycker om att vara hemma när inte allt bara är kaos. Det är ju bättre att trivas i vardagen än på semestern, för då trivs man fler veckor per år.

Julafton var lyckad i år. Tomten kom och alla var nöjda med julklapparna.

Julfesten på jobbet var jättekul! Jag dansade hela natten med mina kollegor och var helt slut när jag kom hem. Jag är glad att jag tog bilen för om jag hade druckit hade jag nog inte orkat dansa så mycket och haft så kul. Dessutom var det skönt att slippa fundera på hur jag skulle ta mig hem.

När jag kom hem låg det två underbara, snarkande pojkar i min säng. De lät jättemysiga med sina små snarkningar!

En snögubbekostym sydde jag till Neo till lucia. Jag blev riktigt nöjd med den. Men precis som jag trodde ville han inte ha ansiktsmössan på sig och halsduken rev han loss efter ett tag.

Totte må vara omogen ibland och inte alltid lätt att leva med, men idag känner jag bara att jag älskar min man. Totte, du är underbar!

När båda strävar efter samma mål och vi dessutom får en liten paus från älsklingen Neo, då känner jag verkligen att vi är vi igen. Då är ingenting svårt eller konstigt.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag hoppas att du vill komma och ligga bredvid och hålla om mig. Men även om jag får ligga ensam och lyssna på smattrandet från ditt tangentbord känner jag bara lycka idag. Jag älskar dig!

Ibland när jag umgås med Tottes föräldrar uppskattar jag verkligen hur mycket Totte har anpassat sig efter mig under årens lopp, samtidigt som jag saknar min egen familj oerhört mycket. Tottes familj är på många sätt olik min och Totte har växt upp med helt andra traditioner än mig.

När vi skulle titta på julkalendern idag satt Tottes föräldrar och pratade högljutt med Totte (som svarade lika högljutt) medan Neo sprang kors och tvärs och hämtade bestick från köket. Tottes pappa satte sig vid ett tillfälle till och med mitt i vägen för TV:n. Ingen annan än jag försökte höra vad familjen Hedenhös sa.

Till slut tröttnade jag på att inte höra något, så jag lade min hand för Tottes mun. Han förstod direkt att jag ville höra TV:n. Han har lärt sig med åren att en vuxen människa kan tycka att det är viktigt (eller i alla fall önskvärt) att inte missa julkalendern på TV. Han respekterar mig och han respekterar att jag vill se julkalendern. Därför tystnade han. Han har själv ingenting alls emot att missa den och förstår inte varför jag vill se den, men han vet att jag vill se den och anpassar sig så att jag får se den.

Tottes mamma förstod inte varför Totte slutade prata och när han sa att jag ville höra TV:n var det tydligt att hon inte förstod varför. Julkalendern är enligt Tottes familj till för barnen. Och eftersom Neo uppenbarligen inte var intresserad borde det inte finnas någon anledning att sitta tyst. Jämfört med sina föräldrar har Totte verkligen skaffat sig en ordentlig förståelse för mig, även i de situationer han egentligen inte förstår.

Men Totte kan förstås aldrig slå min syster. Hon skulle inte sitta tyst av oförstående respekt när jag tittar på julkalendern. Hon skulle sitta tyst för att hon också tittar. Det är så skönt med människor som allt bara är så självklart med att man inte behöver förklara varje grej man gör!

Min bror och mina föräldrar kanske hade kollat de också, eller så hade de pratat, men de skulle i alla fall inte tycka att det var konstigt om jag ville att de skulle vara tysta. De förstår mer än Totte förstår, även när inte de heller håller med mig.

Det är konstigt att man kan ha så olika erfarenheter och infallsvinklar från sin barndom. Jag är glad att Totte faktiskt försöker lära sig hur jag tänker. Jag önskar att han oftare berättade för mig när han tycker att jag inte förstår! Jag hoppas att jag anpassar mig efter honom i vissa situationer också, nu när vi har varit tillsammans i mer än fem år!