För er som har lösenordet till min andra blogg som handlar om Neo vill jag tipsa om julkalendern som finns där! Varje dag kommer en ny bild på Neo som lär sig om julen!

Min syster var här i helgen och peppade mig på många plan. Hon hjälpte mig att packa upp flyttkartonger, så att det känns som att det finns hopp om att det en gång ska bli klart. Hon peppade mig att bjuda in kompisar på pysseljunta, så att det inte ska vara så ensamt att bo här ute i förorten. Sedan gav hon mig något att längta till, så att jobbet inte känns lika jobbigt. Vi ska på kryssning i vår!

I mitt hobbyrum fick vi nästan allt uppackat, men det krävs en del organisering innan sakerna blir lätta att hitta så att man kan använda dem när man vill. Vi fick upp en lampa i taket också, vilket förstås underlättar enormt även för fortsatt fixning.

Neos rum gjorde vi också i ordning, så att han slipper bo bland flyttkartonger. Nu har han alla sina kläder i korridoren utanför, så att man kan lägga undan hans nytvättade kläder även när han sover.

Neo tyckte att det var jätteroligt att ha sin moster på besök. Han går fortfarande omkring och letar efter henne på morgnarna och tror att hon ska vara kvar här hemma. Han gillade att hon jonglerade för honom och målade nagellack på hans tånagel.

Sist men inte minst peppade hon mig att äta nyttigare genom att laga den här salladen. Nu funderar jag på att äta sallad till lunch varje dag, fast med olika innehåll förstås.

Tack för all pepp i helgen, syster!

Badrumshyllan på nedervåningen blev klar idag. Nu kan hela familjen borsta tänderna nere.

Allt vi gör här hemma tar längre tid än man tror. Varje dag har vi dessutom mindre tid än vi kunde föreställa oss till att göra saker. När man har räknat bort jobb, sömn, äta och natta Neo så har man bara ett par timmar kvar på dygnet. På dessa ynka timmar ska man dessutom hinna med att tvätta, diska, betala räkningar eller öppna post. För mig tar det även ganska lång tid att bestämma vad jag ska ha på mig på jobbet för i princip alla mina byxor och leggings har gått sönder och det börjar bli för kallt för att bara ha kjol.

Jag är i alla fall glad att vi hinner någon liten sak varje dag. Idag hann jag alltså fixa badrumshyllan. I helgen satte vi upp Neos lampa i taket och igår köpte vi lampor till hallen uppe och nere. Sakta men säkert kommer vi i ordning här i radhuset.

I helgen kommer min syster hit och hjälper till med inredningstips. Det ska bli roligt. Man blir ju alltid extra taggad att fixa allt när man väl har fått en bild av exakt hur man vill ha det.

Det största jag såg fram emot med själva flytten var att Totte lovat att packa upp datorn sist. På det sätter skulle Totte också vara motiverad att verkligen packa upp alla andra flyttlådor. Jag skulle slippa göra allt det själv medan han roar sig.

Ikväll när han byggde ihop sitt skrivbord på eget initiativ kändes det som att motivationen verkligen fungerade. Han hade riktigt hög arbetsmoral. Men plötsligt blev det väldigt tyst från övervåningen. Då visade det sig att han hade byggt ihop datorn och satt och använde den.

Min totala förtvivlan infann sig när han påstod att han aldrig har lovat att packa upp datorn sist och inte vet någonting om den överenskommelsen. Då finns det ju ingen anledning att lyfta ett finger mer. Ska man behöva begära skriftligt avtal med underskrift för den här typen av överenskommelser!?!

Vi tog en paus i packandet igår och tog det lugnt på framsidan till vårt radhus. Underbart!

I natt ska vi sova här i vårt nya hem för första gången. Det känns bra!

När man jobbar så mycket som jag har gjort efter sommaren så uppstår problemet att man har alldeles för mycket komptimmar. Nu har det lugnat ner sig på jobbet och det jag ska göra fram till jul är egentligen inget som måste vara klart just till jul. Därför ska jag passa på nu och ta ut min komp.

Som ni ser i min almanacka tänker jag vara ledig på fredagar, resten av året. Det fungerar dock inte alla fredagar, för jag har ett par inbokade grejer, men som huvudregel är jag ledig. Det ska bli jätteskönt att få långhelg varje helg och sovmorgon. Däremot kommer det bli jobbigt att ha en till dag i veckan då man inte ens kan gå på toa utan att någon (Neo) rycker en i benet.

Den här sovmorgonen jag pratar om sträcker sig nog inte längre än till halv åtta innan Neo vaknar. Sedan går hela dagen åt till att hitta på något stimulerande för Neo att göra. Det är precis som Totte kom på för ett tag sedan, med panik i blicken: "Vi kommer aldrig mer att ha semester, för även när vi har semester är vi egentligen föräldralediga!".

Det hade varit oändligt skönt om Neo fick gå på förskolan även de fredagar jag är kompledig! Inte för att jag ska få glo på TV och roa mig, men för att jag hade kunnat diska, tvätta, städa, gå igenom post, gått ut med sopor, ringt något viktigt samtal, kollat upp något viktigt på internet, planerat maten för nästa vecka och allmänt sett till att familjen och hushållet fungerar bra, om jag inte hade en 1,5-åring som är nöjd med att leka själv i max 10 sekunder hemma.

Jag älskar Neo och vi ska ha jätteroligt på fredagarna. Vi ska leka i lekparken, gå och handla en liter mjölk, bygga med Duplo, bolla med bollen, äta mellanmål och göra volter i sängen. Så jag är inte missnöjd på det viset. Men det hade varit ännu roligare att leka i lekparken och göra volter i sängen med Neo om jag hade haft en stund för mig själv att fixa allt som behöver fixas först!

För trehundrafyrtiosjunde gången diskuterar jag och Totte vem av oss som ska klä på Neo kommande morgon och borsta hans tänder. För trehundrafyrtiosjunde gången går Totte sin väg utan att vi är överens om hur vi ska göra. Det är så frustrerande att inte få reda ut saken klart! Morgondagen kommer ju oavsett om vi är beredda eller inte. Och Neo måste ju ha kläder på sig på dagis oavsett om vi vill ta på honom dem eller inte. Ingen tjänar på att avbryta diskussionen innan vi vet hur vi ska göra. Det enda det leder till är kaos och irritation imorgon.

Om vi pratade om en grej man kan hoppa över att göra överhuvudtaget tills vi har rett ut hur vi vill göra det, så skulle vi kunna bordlägga frågan och ta upp diskussionen vid ett senare tillfälle. Men det här är ju någonting vi måste göra varje dag. Ju längre tid vi flyr från frågan desto fler gånger kommer vi att hamna i det hemska kaoset på morgonen. Det kaoset tycker jag är mycket sämre än både mitt och Tottes önskemål. Men bara för det vill jag ju inte gå med på Tottes förslag utan att ha pratat igenom saken ordentligt.

Mitt förstahandsförslag är att Totte går upp samtidigt som mig och gör i ordning sig själv först och sedan Neo, medan jag gör i ordning mig. Av flera anledningar tar min morgonrutin längre tid än Tottes. En av dessa anledningar är att jag måste sätta i mina linser för att jag inte kan använda dem dygnet runt längre (som Totte gör) eftersom mina ögon förändrades under graviditeten. Jag tycker inte att detta är mitt fel som jag ska behöva lida för och gå upp mycket tidigare för. Jag tycker att familjen kan hjälpas åt istället. Jag kan gå upp tidigare och ta tag i en sak som behöver göras för att Neo är född (sätta i linserna) och Totte kan gå upp tidigare och ta tag i en annan sak som behöver göras för att Neo är född (klä på Neo och borsta hans tänder).

Mitt andrahandsval är att jag går upp tidigare än Totte för att hinna med alla grejer i min morgonrutin som tar längre tid än Tottes morgonrutin (t.ex. sätter i linserna). Sedan går Totte upp och gör klart hälften av Neos morgonrutin medan jag gör klart mig. Därefter gör jag klart andra halvan av Neos morgonrutin medan Totte gör i ordning sig själv. Alternativt tar jag Neo första halvan och Totte andra halvan. På det här viset behöver både Totte och jag gå upp så tidigt att vi hinner vår egen rutin plus halva Neos.

Tottes förslag är att jag ska gå upp så att jag hinner göra hela Neos rutin. Jag får avgöra själv om jag vill gå upp så tidigt att jag hinner hela min egen rutin också eller om det är värt att gå till jobbet med glasögon för att få lite sovmorgon. Totte själv ska bara behöva gå upp i tid för att hinna göra i ordning sig själv. Det här tycker han är ett bra förslag för att han inte orkar gå upp tidigare än så på morgonen. Jag orkar egentligen inte heller gå upp på morgonen, men jag gör det ändå. Jag förstår inte varför jag ska straffas för att jag är duktig och plågar upp mig själv när väckarklockan ringer, genom att få som uppgift att gå upp ännu tidigare. Dessutom förstår jag inte varför han ska få sovmorgon för att han var uppe och roade sig sent på kvällen medan jag tvingade mig i säng för att orka gå upp.

Men, som sagt, jag går hellre upp tidigare och gör i ordning både mig och Neo, än att fortsätta försöka prata med en sovande Totte på morgonen och fråga vem som ska göra i ordning Neo, bli sen till dagis varannan morgon och inte veta förrän vi går om jag hann ta på linser eller inte. Frågan är bara om Totte kan leva med det beslutet. För om han kan det vill jag att han stannar kvar i rummet och diskuterar den här saken tills detta har blivit vårt gemensamma beslut. Och sedan vill jag att han står för det vem som än frågar.

Nu har vi adressändrat från lägenheten till radhuset. Det känns konstigt att det blir så verkligt nu. Vi ska verkligen flytta inom tre veckor. Hur kommer det att kännas att bo i Tuve? Kommer radhuset kännas som vårt hem? Och hur konstigt kommer det vara att inte få gå in i lägenheten när vi hälsar på Tottes bror som bor granne?

Vi var till radhuset idag för att lösa problemet med värmepumpen som har gått sönder. Då passade vi på att gå runt och titta också. Huset var nästan tomt, men ännu ostädat. Vi upptäckte ett fel på ritningarna. Det var ju bra, så att vi kan planera flytten rätt.

När vi gick runt där inne kändes det så bra att allt inte så nytt och perfekt ut. I lägenheten, som var helt ny när vi flyttade in, har jag knappt vågat sätta upp en tavla utan att tänka igenom det i ett halvår först. I radhuset är det redan skruvhål och pluggar här och var, så det gör ju inget om det blir några till. Det känns verkligen bra att det här är ett hus man ska bo i och inte ett hus som ska se bra ut.

Det jag är mest orolig för är grannarna. Första intrycket brukar ju alltid vara avgörande och jag vet inte om jag visar mig från min bästa sida när jag roddar flyttlass. Det känns bättre om vi stöter på grannarna för första gången när vi har flyttat in och börjat få ordning lite. När jag ser en granne har jag bestämt att jag ska säga hej, inte gå därifrån och hoppas att grannen inte såg mig, vilket är min första tanke. Jag vill faktiskt prata med grannarna!