Min man befinner sig här bredvid mig i soffan. Vi har inte TV:n på, vi pratar inte med varandra, vi är inte upptagna med viktiga saker och vi väntar inte på någonting. Vi sitter bara här i tystnaden och roar oss på varsitt håll med varsin iPhone. Jag läser bloggar, skriver och kollar Instagram. Han spelar förmodligen mobilspel eller läser spelforum.

Det känns så underbart att sitta här och känna att vi är tillsammans, fast vi inte gör någonting ihop. Jag känner mig inte ensam eftersom han är fysiskt närvarande inom räckhåll. Och jag känner mig inte övergiven eftersom han lyssnar och svarar när jag säger något till honom som jag plötsligt kommer på eller läser i en blogg.

Såhär vill jag alltid ha det. Man kan tycka att det är en liten skillnad att han sitter i soffan och spelar mobilspel jämfört med att (som i vanliga fall) sitta tre meter bort i samma rum och spela datorspel vid sitt skrivbord. Men tro mig, skillnaden är enorm. Stämningen, energin, gemenskapen i rummet är helt annan än den brukar vara. Det här trivs jag med!

Det här är exempel på sådant vi sover med i sängen, för att någon har lagt det där och någon annan inte har tagit bort det:

Ett linne i storlek 80, ett extra påslakan utan täcke i, en bok med interaktiva flikar, en Duplo-blomma och en PlayStation 3 handkontroll.

Till saken hör att vi aldrig riktigt lärde oss att sprida ut oss när vi skaffade dubbelsäng, så vi använder bara halva sängen när vi sover. Sakerna är alltså inte i vägen. Jag tycker bara att det är tråkigt att de bidrar till ett mer stökigt intryck här hemma.

De enkla orden "Hur är det med dig?" gjorde magisk skillnad idag. Jag förstår inte varför jag inte har prövat det förut. Fast det förstås, det hade aldrig fungerat utan den obligatoriska ögonkontakten som annars är så omöjlig att få. Det var ren tur att han både hade tid att stå upp, lyssna på mig och se mig i ögonen de olidligt långa två sekunder det tar för mig att uttala orden.

Vi tror alldeles för ofta att skrattet är lösningen, men jag tror tvärtom att det är en stor del av problemet. Vi gömmer oss bakom skrattet och hindrar oss själva från att hitta de lösningar vi hade hittat om vi hade vågat se problemet. Allvaret i min röst var ärligt idag. Mina händer på hans axlar förstärkte intrycket. Jag menar verkligen vad jag säger, älskling!

Hur är det med dig?

Neos kurs i babysim började för två veckor sedan, men än har han inte simmat något. Den dåliga starten började egentligen redan i våras när förra kursen slutade och vi fick veta att hans nästa fortsättningskurs blir på ett annat bad än han brukar bada. Vi har varit på hans nya bad några gånger på återbad som man går på när man har missat en gång. Bassängen är mycket mindre och omklädningsrummet saknar skåp. Vi var alltså inte riktigt nöjda med det beskedet.

Första tillfället nu i höst missade han för att han och Totte var på landet. Andra tillfället missade han för att han blev förkyld när han började förskolan, så han orkade inte. Tredje tillfället är imorgon och vi håller tummarna för att inget ska komma emellan.

Men det slutar inte där. Igår ringde jag till Aqua Barn för att boka in återbad för de här två tillfällena han har missat. Då kom jag till någon konstig telefonsvarare där en entonig röst läste upp numret. Jag lade på och ringde igen. Då kom jag till en annan telefonsvarare där en tjej läste upp ett meddelande om att Aqua Barn "idag den 2 september ... ehh ... nej" och sedan kom pipet. Jag lade på igen och undrade vad Aqua Barn lever i för framtidsvärld. Tredje gången jag ringde hade tjejen fått ordning på meddelandet och berättade att idag den 26 augusti byter de telefonväxel och hänvisade till deras e-post.

Jag mailade tidigt på förmiddagen, skrev många förslag på tider vi kan återbada och angav mitt mobilnummer så att de kunde ringa upp. Men dagen gick och de hörde inte av sig. Hela arbetsdagen idag gick också utan något tecken från dem. Men sent på eftermiddagen fick jag till slut ett mail.

I mailet skrev de att det bara finns återbad på dagtid på vardagarna (vilket ju är helt vansinnigt, för hur många föräldrar till 1,5-åringar är föräldralediga?) och på helger fanns det bara återbad på ett tredje bad som vi aldrig har badat på. Mailet slutade med att jag gärna får ringa upp dem för att boka tid för återbad. Lite moment 22, känns det som!

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett och får försöka ringa dem imorgon. Om vi inte redan hade betalat hade jag velat strunta i den här kursen med allt strul och bara anmäla Neo till nästa kursstart i oktober. Då kanske vi kunde få bada på vårt vanliga bad också. Men jag vet ju hur mycket Neo tycker om att simma, och han drabbas ju inte av det här strulet, så det är bara att bita ihop och fixa så att han får simma så mycket som möjligt. Hoppas att den nya ledaren på det nya badet är bra!

Nu när vi har sålt lägenheten saknar vi helt motivation att hålla den snygg. Blommorna hinner bli sjukt ledsna innan någon vattnar dem och diskberget växer fortare än det tas om hand. Dessutom har vi börjat ta upp saker från källaren igen och ta undan fina ljusfat och annat som Neo skulle förstöra annars.

Det är tråkigt att det inte är lika fint här längre, men det är förstås skönare att Neo kan få gå mer fritt och man kan använda saker man behöver. Jag hoppas att det blir bättre i radhuset, så att man kan ha allt lagom nära till hand utan att det blir stökigt.

Dessutom hoppas jag att Totte och jag kan få till riktiga rutiner så att blomvattning och diskplockning inte hänger på humöret eller orken. Om sådant sker samma tid och på samma sätt varje dag så är det bara att göra. Men nu när man måste fundera ut och komma överens om hur man ska göra det, om och om igen, så orkar man inte alltid utan struntar i det. Jag vill inte ha det så.

Totte och Neo har inte ens varit hemma i tolv timmar än, men jag känner redan hur de suger musten ur mig och tar upp all tid. Det här är både bra och dåligt. Självklart är livet mycket roligare nu, stundvis, när vi har kuddkrig i sängen och skrattar så att vi storknar och när vi jagar varandra runt köksön och när vi kollar på hyrfilm tätt intill varandra i soffan. Men som ni hör suger detta tid och energi.

Det jobbigaste är förstås de onödiga energitjuvarna. Neo var till exempel grinig större delen av eftermiddagen, vilket vi tror beror på att han inte sov middag ordentligt. Eventuellt var han hungrig också. Sådant är det ju bäst för alla om man kan undvika. Detsamma gäller förstås tjafs mellan mig och Totte. Det är mycket bättre när allt bara funkar.

Första veckan på jobbet kändes det som att jag i princip bara hann jobba, äta och sova, och då var jag ensam hemma. Nu oroar jag mig för hur det ska gå med lämningar och hämtningar på förskolan, fler än mig själv att tänka på till middagen och inte minst läggtider som ska synkas för att alla ska lyckas somna och få sina välbehövda timmars sömn. Det är det här som är familjeliv, och det är bara att få det att fungera!

Det var evigheter sedan jag gick och handlade utan barnvagn. När vi tar bilen och handlar brukar Neo sitta i kundvagnen istället, men när jag går till affären brukar alltid Neo och barnvagnen vara med.

Man märker ganska snabbt hur osmidigt det är att handla utan barnvagn. Kassen blev tyngre och tyngre ju mer jag scannade in och det fanns ingenstans att lägga ifrån sig den. På väg hem kunde jag knappt förstå hur kassen kunde vara så tung och vägen hem så lång, fast jag bara hade handlat mat till en dag. Mjölk är tungt!

Det enda som eventuellt kan ses som positivt med att inte ha barnvagn med sig är att man möjligen inte heller har ett barn med sig. Neo kan vara lite jobbig att handla med om han är på det humöret. Man behöver fyra händer att hålla fast honom med, så att han inte hoppar ur vagnen, och ytterligare tre händer att handla med. Nu behövde jag bara tre händer, en att hålla kassen med, en att hålla scannern med och en att ta nya varor med.

Imorgon börjar allvaret igen. Jag ska tillbaka till jobbet efter total sex veckor föräldraledighet och semester. Totte och Neo har en vecka till ledigt och ska till landet imorgon. Det ska bli jätteskönt att slippa allt stoj på kvällarna och bara behöva tänka på mig själv efter jobbet hela första jobbveckan. Men jag kommer att sakna dem också!

För att motivera mig själv att gå och lägga mig tidigt idag (fast Totte förstås är uppe sent) och för att ladda upp med Neomys innan han åker bort en vecka, så får Neo sova i vår säng. Han ligger här bredvid medan jag läser bok. Mysigt!

Fast det förstås, Neo är ju en verklig ettåring och inte en liberoreklam. Han har alltså i vanlig ordning vänt på sig och sover som han vill, i just det här fallet med sin rumpa mot mitt ansikte. Han är underbar!