Inlägg publicerade under kategorin Fysiskt välbefinnande

Av Erica - 11 januari 2016 13:49


En fördel med att vara gravid är att man har en varmare kroppstemperatur. Det har jag verkligen märkt av den här vintern. I vanliga fall är jag en frysande isbit från oktober till april, oavsett hur mycket jag klär på mig eller hur varmt jag duschar. Jag kan bli varm på huden om jag har trippla filtar på mig, men mitt inre tinar liksom inte förrän i maj.

Nu när jag är gravid har jag inte den där kärnan av kyla med mig dygnet runt, vart jag än går. Det är jätteskönt! Jag kan fortfarande frysa om det är kallt ute och jag inte har klätt på mig ordentligt, men då blir jag varm igen när jag kommer in. Ibland behöver jag inte ens duscha för att bli varm. Och om jag duschar blir jag alltid varm inuti, inte bara på huden. Det är helt fantastiskt!

Förutom ren trivselfaktor så innebär det en del praktiska fördelar, när jag inte fryser konstant. Jag kan till exempel göra frukost endast iklädd nattlinne. I januari! Det har aldrig hänt förut. Om jag inte orkar eller vill klä på mig obekväma jobbkläder innan jag myser ner mig i soffan med frukosten (och det vill jag sällan) så brukar jag vara tvungen att krångla med diverse filtar svepta runt mig eller irriterande morgonrockar med alldeles för stora ärmar som hamnar i maten. Nu kan jag bara göra i ordning frukosten iklädd ett tunt nattlinne, utan att händerna fryser till oböjbara pinnar och kroppen viker sig dubbel för att den inte står ut. Sedan kan jag sätta mig i soffan med två filtar och värma mig. För jag blir ju fortfarande kall, men på ett hanterbart sätt.


Jag bävar inför nästa vinter när kärnan av kyla kommer tillbaka. Både den här graviditeten och graviditeten med Neo hade jag passat in så bra att de täcker hela vinterhalvåret. Neo värmde mig från en bit innan oktober till 16 april. Han kunde ju ha fortsatt till 23 maj som det var tänkt, men jag är ändå nöjd för den värsta kylan var över i mitten på april.

Den här bebisen har värmt mig sedan innan oktober också och tanken är att jag ska få vara varm till 11 maj. Det är perfekt! Undrar om man kan se till att vara gravid varje vinter. Det skulle verkligen underlätta mitt liv. Själv är jag född i september. Stackars mamma! Jag slutade värma henne precis innan den hemska oktoberkylan kom!

Av Erica - 8 januari 2016 12:00


Först vill jag varna känsliga läsare för att det här inlägget kommer att innehålla detaljerad information om olika kroppsvätskor. Om du inte vill veta mer så sluta läsa här!

Totte och jag pratade igår om den isande kyla som slagit till i Uppsala. Hans snor fryser tydligen till is i näsan när han är ute. Mitt snor börjar rinna istället. Jag kan inte gå mer än fem minuter ute i den här kylan utan att få tunnt rinnande snor på överläppen. Det är därför jag alltid har med mig näsdukar på vintern.

När vi hade pratat ett tag sa jag att jag alltid brukar snyta mig direkt när jag kommer in. Det här samtalet verkade inte Totte ha några problem med. Då sa jag att det brukar vara blodblandat snor och där gick tydligen gränsen för Totte. Han ville inte höra något mer om blodblandat snor. Det var för äckligt. Jag förstår inte hur det kan vara värre än vanligt snor, men visst vi bytte samtalsämne.

Det här fick mig att tänka på hur tolerant jag är när det gäller olika kroppsvätskor. Framförallt mina egna. Alla tycker förstås att andras kroppsvätskor är äckligare än sina egna, men alla tycker nog ändå inte att det känns helt okej att till exempel torka bort sitt eget snor från överläppen direkt med handen (och sedan tvätta den direkt) om det inte finns snytpapper inom räckhåll. Alla kanske inte heller kan titta på det blodblandade snoret de just snutit i ett papper. Många andra av mina egna kroppsvätskor kan jag också helt obekymrat hantera, om det skulle behövas, utan att det vänder sig i magen på mig.

Alla som har barn vet att man klarar av mer kroppsvätskor än man tror. De flesta blir nog inte äcklade av sina egna barns kroppsvätskor. Men även där tror jag att det finns olika grader av hur bekväm man är och jag ligger åt det obekymrade hållet. Neo kräktes i vår säng för några dagar sedan. Jag satte mig genast och höll om honom och hade inget emot att spya nummer tre kom delvis på min hand. Han har även tidigare kaskadspytt över hela mig ett antal gånger. Jag är mest bekymrad över att ingen spya ska förstöra våra saker eller möbler. Om jag vid något tillfälle kunde hindra honom från att spy på min bok genom att hålla fram mina händer och låta honom spy i dem istället, så skulle jag göra det direkt! Hans kiss och hans bajs är inte heller några problem. Jag kan ta loss bajs från hans rumpa med naglarna om det har torkat fast lite. Bajs på händerna är inget problem. Dessutom blir jag inte äcklad när jag ser honom pilla ut en snorkråka och äta upp den, även om jag tycker att han ska sluta med det för att klara sociala sammanhang bättre.

Totte har, såvitt jag kan minnas, inte spytt så många gånger sedan vi träffades, men jag minns en gång väldigt tydligt. Han låg i sängen och var sjuk. Han spydde i en hink. Ljudet hade jag inget emot. Att prata om att det nu låg spya i hinken hade jag inget emot. Att se spyan hade jag inget emot. Förmodligen hade jag inte haft något emot att ta i den heller (vad det nu skulle vara för vits med att stoppa ner händerna i den där spyan). Men däremot var lukten ett stort problem!

Lukter från kroppsvätskor klarar jag inte av. Jag minns en gång när jag kräktes igen bara för att jag kände lukten av min första spya. Neos bajs luktar väl aldrig gott, men oftast luktar det inte så mycket. Ibland kan det dock lukta mycket värre än vanligt och då klarar jag knappt av att byta blöja på honom även om jag håller andan. Även det bajset bryr jag mig inte om jag får på händerna. Det är mer en fråga om vad som går snabbast så att jag kan få gå ifrån lukten så fort som möjligt. Snor och blod är mycket bättre, för det luktar aldrig illa!

När vi hade bytt samtalsämne och pratat ett tag till igår, så kände jag en ovälkommen lukt nå min näsa. Då hade Totte pruttat. Fy, jag kunde knappt vara kvar i rummet! Han bara skrattade. För mig är det helt orimligt att bli äcklad av att någon pratar om blodblandat snor, men inte ha något emot den äckliga lukten från fisar. Jag hade helt klart föredragit att han snöt sig i min hand (eller mitt ansikte om det nu går) än att han fiser så att jag känner lukten!

Vi är olika, helt enkelt, och det kanske är bra. Alla illaluktande bajsblöjor är dina från och med nu, Totte! Så kan jag fortsätta sitta med Neo i knäet när han är magsjuk och få all spya över mig!

Av Erica - 6 januari 2016 11:10


Brunett har jag alltid varit och det har jag alltid varit nöjd med. Även när jag färgade mitt hår en period i mitt liv så höll jag mig i princip till brunt.

Första gången jag gjorde någon förändring i hårfärgen färgade jag en slinga illgrön. Det var jag supernöjd med. Jag var fortfarande brunett i huvudsak, fast med min favoritfärg i en slinga. Jag var sugen på att färga hela håret grönt, men egentligen var jag nöjd.

Andra gången jag färgade håret några omgångar valde jag brunt med lite röd nyans eller nougatbrun som var nästan exakt som min naturliga hårfärg. Det kändes nästan inte som att det fanns någon vits med att färga håret när det i princip inte syntes någon skillnad. Men jag vill inte vara blond eller ha svart hår eller helrött, så jag höll mig till brunt.

Nu har jag sedan länge haft mitt hår ofärgat och det är jag jättenöjd med. Jag ska nog vara brunett ända tills jag blir gråhårig.

Av Erica - 4 januari 2016 08:07


Det var jättesvårt att somna igår kväll. Förmodligen beror det mest på att jag har vänt på dygnet under ledigheten och nu försökte lägga mig tidigt inför första arbetsdagen idag. Men det berodde också mycket på att min mage är för stor för att jag ska kunna ligga på mage och sova nu. Det är jätteirriterande! I vanliga fall sover jag mest på mage och om jag inte kan somna vill jag kunna byta position ofta och ligga åt alla möjliga håll tills det känns bra. Nu kändes inget bra.

Till slut frågade Totte vad det är jag vill känna just med att ligga på mage och om det inte går att uppnå det på något annat sätt. Jag kom fram till att det bästa med att ligga på mage är att ha båda armarna runt kudden och benen spikrakt ut. Så då lade jag mig så, fast på rygg. Jag hade alltså kudden ovanpå huvudet och armarna runt den, precis som om jag hade legat på mage och någon bara hade tagit mig och kudden och vänt på oss. Så upp var ner och ner var upp. Då kunde jag till sist somna.

Av Erica - 10 december 2015 14:23


Arg är jag! Arg, inte bara för att rubriken inte gick att böja till korrekt svenska. (Ibland blir ju tolvåringar gravida. Hur skriver man ett gravid barn?) Arg är jag, för att vissa personer inte har vett nog att hålla sina åsikter om denna gravida kvinna för sig själva!!!

Det är aldrig någonsin okej att kommentera en gravid kvinnas vikt! Inte direkt till henne! Inte utan att ens fatta att man borde skämmas!

Okej, jag medger att det finns undantag för personer med vissa roller gentemot den gravida. Min barnmorska får gärna kommentera min vikt för att informera mig om eventuella förändringar jag borde göra i kosten för barnets skull. Min läkare hade också fått kommentera om det har betydelse för min eller barnets hälsa. Min man får kommentera den på ett sakligt sätt om han tänker föreslå kostförändringar hemma som gäller oss båda. Ett fåtal till personer i min närmaste krets skulle också komma undan med generella diskussioner på ämnet "Är det svårt att inte gå upp för mycket?" eller "Har du någon plan för hur du ska gå ner igen efter förlossningen?". Resten ska hålla käften! Speciellt de som inte ens vet vad jag väger!

Till och med min Itrim-coach låter bli att kommentera min vikt nu när jag är gravid. Han ingår bland de personer som får diskutera min plan att gå ner i vikt efter förlossningen. Han har däremot inte sagt ett ord om hur mycket/lite jag bör gå upp och lägger ingen värdering alls i vad vågen säger på våra möten.

Men så finns det två personer som har gjort tabben att faktiskt kommentera min vikt, fast de fullständigt ska skita i vad jag väger! Den ena hade vett nog att bara nämna sin kommentar för Totte och sedan försäkra sig om att han inte skulle berätta för mig. Men kom igen! Jag vet hur man listar ut alla Tottes hemligheter! Det hon sa var att hon trodde att jag skulle föda i februari, när hon såg min mage. Tack för den, säger jag som har beräknad förlossning i maj!

Den andra personen pratade med mig om att jag ska på ultraljud imorgon. "Då får du veta om det är två bebisar", sa hon, "för du har väl gått upp rätt mycket för att inte föda förrän i maj." Jag kände för att slå till henne rakt i ansiktet! Tänk om det inte är två bebisar nu då!? Fattar hon inte att hon just har kallat mig fet, rakt i mitt ansikte!? Hon skulle aldrig ha sagt så till en överviktig person! "Har inte du gått upp rätt mycket i vikt?" Då skulle hon ha skämts. Men nu när hon påstår att jag har gått upp mer än jag behöver med tanke på den (om det är en) bebis jag har i magen, så är det ju samma sak!

Även om jag helt uppenbart skulle ha gått upp flera tiotals kilo mer än nödvändigt, så tillhör hon inte den inre krets som ska nämna en enda bokstav om det! Låt mig få sköta min vikt, med den stöttning jag har från min familj, så kan ni andra bekymra er om era egna liv istället!

Jag sa ingenting till henne. Hon behöver inte få veta att jag blir arg. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg. Det hjälper mycket mer att skriva av mig här. Hon är ändå uppenbarligen ett pucko som ändå inte skulle förstå om jag förklarade varför jag blir arg. Det skulle bara göra mig mer frustrerad. Det är inte vad jag behöver just nu.

Och för er som läser det här och aldrig skulle få för er att kommentera en gravid kvinnas vikt kan jag berätta att jag har gått upp tre kilo under graviditetens första halva. Det är inte för mycket om man läser 1177:s riktlinjer!


Jag hade blivit arg även om de hade haft rätt för de ska skita i min vikt! Men ärligt talat så tycker inte jag personligen att det ser ut som att jag ska föda i februari eller ha tvillingar! Fast tvillingar har jag hört att det inte nödvändigtvis går att se utanpå, för det är mer en fråga om hur de ligger i magen om den ser större ut eller inte.


Av Erica - 16 november 2015 21:57

Första halvan av gårdagen ägnade jag åt att ligga och vrida mig i enorma smärtor från rygg och bröst. Andra halvan av gårdagen ägnade jag åt att vänta på en läkare med mamma på akuten. Inte en av de roligaste söndagar jag har varit med om, men som småbarnsförälder måste jag säga att jag ändå njöt av hur lugnt och skönt det var att få ligga och vila på en bår i korridoren på akuten helt utan måsten i flera timmar.

Jag överdriver inte när jag säger att stämningen i korridoren vid navet på akuten var mycket mindre stressad än en vanlig dag hemma med Totte och Neo. Dessutom mycket tystare och lugnare trots ständiga larm samt en person som låg och skrek konstant. Hemma pratar ju Neo konstant och gärna i mun på Totte samtidigt som TV:n visar något skränigt barnprogram och Totte tittar på klipp på mobilen i samma rum med ljudet på.

Typiskt nog försvann min smärta helt när vi kom in på akuten. Alltså kunde jag bara ligga och ha det skönt. Men det betydde också att jag blev nedprioriterad till sist på listan och vi hade varit på akuten i ca sju timmar när vi äntligen fick träffa läkaren.

Det bästa var att mamma var med mig. Hon är så bra. När hon är med behöver man bara slappna av och ta det lugnt. Hon fixar allt som kan behöva fixas. Tack mamma!

Så nu har jag fått ladda batterierna ordentligt. En hel söndag för mig själv var precis vad jag behövde. Jo, fast jag hade kunnat vara utan de outhärdliga smärtorna på förmiddagen och viruset i tarmen som orsakade dem.

Av Erica - 27 oktober 2015 14:25



Vi har varit sjuka i tre veckor nu. Jag verkar vara värst drabbad, men både Totte och Neo har smittat och smittats fram och tillbaka. Under de här tre veckorna har alltid minst en av oss haft hosta och minst en av oss haft ont i halsen. Vi har även haft ögoninflammation, diarré och snuva. Nu är jag ordentligt trött på det här!

Idag har jag försökt bota mig själv med nyponsoppa, glass och mandelbiskvier. Det var riktigt gott, men jag vet inte om jag blev friskare. Faktum är att jag känner mig sjukare nu än jag har gjort hela de tre veckorna. Det gick hyfsat bra att jobba när jag bara hade hosta. Första veckan, innan hostan kom, var jag ganska orkeslös, men jag kunde i alla fall andas. Nu har jag ont i halsen, är täppt i näsan och har rinnsnuva. Flera gånger om dagen nyser jag och då ofta tre gånger efter varandra så fort att alla tre är över på kortare tid än det i vanliga fall tar mig att nysa en gång.

Totte och Neo är i princip helt friska, så imorgon blir det dagis och jobb för dem. Jag ska försöka jobba hemifrån. Det funkar ju inte att åka till jobbet och smitta alla, men jag borde kunna sitta hemma och jobba med raggsockorna på. Jag orkar faktiskt inte vila något mer nu! Jag blir galen!

Av Erica - 26 oktober 2015 23:06


Nu är de tolv första veckorna av graviditeten över och vi klarade det utan missfall. Nu minskar missfallsrisken rejält och chansen är väldigt stor att Lillplutt ska överleva och födas i närheten av maj som planerat. Nu borde jag kunna andas ut.

Det känns jättebra. Det gör det verkligen. Men ändå kan jag inte slappna av. Nu är jag istället rädd för att Lillplutt inte är frisk eller att hen ska födas ännu mer för tidigt än Neo, så att det är fara för hens liv på grund av det. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för att det inte ens finns något barn. Vi har ju inte fått se det på ultraljud än och inte fått höra hens hjärtslag.

När kan man egentligen sluta oroa sig? Jag har ju redan ett barn, så jag vet ju svaret på den frågan: Aldrig! Man kan aldrig sluta oroa sig. Min största skräck varje dag är fortfarande att Neo ska dö. Inte så att jag går omkring hela dagarna och är orimligt skräckslagen, men tillräckligt mycket för att ropa till honom och fråga vad han gör varje gång han är tyst i mer än fem sekunder, redo att rusa in i hans rum och rädda livet på honom.

Så nu när Lillplutt lyckligtvis har klarat sig från missfall de första tolv veckorna är nästa steg att oroa sig för onormal utveckling, vilket vi får se på ultraljudet i december. Sedan har jag att se fram emot oro för att föda för tidigt. Efter det kommer en period då plötslig spädbarnsdöd är det man oroar sig mest för. Till sist kommer den permanenta oro för att något ska hända ens barn.

Jag vet att min mamma fortfarande oroar sig för mig och mina syskon, så jag ser inte att det någonsin kommer att finnas något slut även om min personliga erfarenhet med Neo bara har pågått 3,5 år, plus graviditeten. Hon vill ha sms när man kommer fram ifall man åker någonstans och hon följer en halvvägs hem om man ska gå hem i mörkret fast vi bara bor fem minuter bort. Jag tycker att det är fullt rimligt och jag kommer aldrig sluta oroa mig för Neo och Lillplutt heller. Jag ska bara försöka komma ihåg att fira alla dagar som går bra också!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards