Fredrik Backman är en av mina absoluta favoritförfattare. Han träffar mig rakt i hjärtat. Därför blev jag så glad när jag fick teaterbiljetter till En man som heter Ove i födelsedagspresent av Totte.

Igår var vi i Stockholm och såg Johan Rheborg framföra enmansshowen baserad på Backmans debutroman. Det var jättebra! Jag förstår inte hur en ensam person kan trollbinda en publik så länge med så lite rekvisita. Han var verkligen bra!

Trots att jag visste vad som skulle hända (eftersom jag läst boken) grät jag flera gånger när det var sorgligt eller rörande (precis som när jag läste boken). Jag ger Backman toppbetyg för den bra storyn och Rheborg toppbetyg för utförandet! En perfekt kombination!

Det skadar inte heller att tågen gick i tid både dit och hem, vi åt en supergod Biff Rydberg innan teatern och Totte lyckades med att inte irritera mig en enda gång. En toppenkväll helt enkelt!

Nu har jag längtat ihjäl mig efter ultraljudet hur länge som helst! Det har nästan känts som att tiden står stilla. Men nu plötsligt är ultraljudsveckan nästan här.

Jag vände på bladet i min almanacka idag och tjuvkikade på nästa vecka då ultraljudet är på fredagen. Då såg jag, till min förvåning, att det händer två andra roliga saker nästa vecka också. Det ena är att Totte och jag ska på teater och se En man som heter Ove. Jag fick det av Totte i födelsedagspresent. Det andra är att jag, Totte, syrran och hennes man ska på Lucia Movie Night på lördag natt och vaka in lucia med tre filmer i rad på bio.

Den senaste månaden har jag längtat så mycket efter ultraljudet att jag har glömt bort att se fram emot de andra sakerna. Jag visste ju att de skulle ske, men jag trodde inte att allt var samma vecka. Jag har inte kunnat fokusera på något annat än ultraljudet och tänkte väl att jag skulle börja längta efter de andra sakerna när ultraljudet var klart. Men teatern är faktiskt innan ultraljudet.

Vad bra att jag upptäckte det här nu! Nu har jag en hel vecka på mig att längta efter teatern istället. Så kan jag låta ultraljudet hamna lite i skymundan tills det nästan är dags. Då kanske tiden går fortare också.

Nu är de tolv första veckorna av graviditeten över och vi klarade det utan missfall. Nu minskar missfallsrisken rejält och chansen är väldigt stor att Lillplutt ska överleva och födas i närheten av maj som planerat. Nu borde jag kunna andas ut.

Det känns jättebra. Det gör det verkligen. Men ändå kan jag inte slappna av. Nu är jag istället rädd för att Lillplutt inte är frisk eller att hen ska födas ännu mer för tidigt än Neo, så att det är fara för hens liv på grund av det. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för att det inte ens finns något barn. Vi har ju inte fått se det på ultraljud än och inte fått höra hens hjärtslag.

När kan man egentligen sluta oroa sig? Jag har ju redan ett barn, så jag vet ju svaret på den frågan: Aldrig! Man kan aldrig sluta oroa sig. Min största skräck varje dag är fortfarande att Neo ska dö. Inte så att jag går omkring hela dagarna och är orimligt skräckslagen, men tillräckligt mycket för att ropa till honom och fråga vad han gör varje gång han är tyst i mer än fem sekunder, redo att rusa in i hans rum och rädda livet på honom.

Så nu när Lillplutt lyckligtvis har klarat sig från missfall de första tolv veckorna är nästa steg att oroa sig för onormal utveckling, vilket vi får se på ultraljudet i december. Sedan har jag att se fram emot oro för att föda för tidigt. Efter det kommer en period då plötslig spädbarnsdöd är det man oroar sig mest för. Till sist kommer den permanenta oro för att något ska hända ens barn.

Jag vet att min mamma fortfarande oroar sig för mig och mina syskon, så jag ser inte att det någonsin kommer att finnas något slut även om min personliga erfarenhet med Neo bara har pågått 3,5 år, plus graviditeten. Hon vill ha sms när man kommer fram ifall man åker någonstans och hon följer en halvvägs hem om man ska gå hem i mörkret fast vi bara bor fem minuter bort. Jag tycker att det är fullt rimligt och jag kommer aldrig sluta oroa mig för Neo och Lillplutt heller. Jag ska bara försöka komma ihåg att fira alla dagar som går bra också!

Imorgon är ingen vanlig dag, för imorgon är Ericans födelsedag. För första gången på många år känner jag mig riktigt förväntansfull. Inte för att jag tror att det kommer att hända så jättemycket imorgon, men ändå. Det känns roligt att inte veta vad som händer, men ändå veta att något är på gång. Totte har flaggat för att jag får åka senare till jobbet. Det blir långfrukost med andra ord.

I vanliga fall brukar jag längta mer efter Tottes födelsedagar, för då är det ju mina planer som ska förverkligas. Jag är uppspelt dagen innan för att jag undrar om mina planer ska gå i lås. Men i år är jag alltså uppspelt över min egen födelsedag. Det känns lite som när jag var liten och låg och tänkte på vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag kan inte somna och känner mig glad och nyfiken.

Nu ska jag släcka lampan och göra ett försök att sova. Vi får se hur många gånger jag vaknar i natt och lyssnar om det är dags att bli sjungen för. Det här är nog den bästa känslan, dagen innan det egentligen händer och allt fortfarande är möjligt. Idag tror jag fortfarande att Neo ska sjunga "Ja må du leva" för mig så gulligt som bara han kan. Idag tror jag fortfarande att Totte har kommit på den bästa presenten någonsin.

Min bloggfrekvens har inte varit särskilt stor sedan ett år tillbaka. Det sammanfaller ganska bra med när jag gick med i Itrim. En anledning till att jag inte har kunnat blogga lika mycket är att jag går 12 000 steg varje dag, så det är svårt att hinna med stillasittande aktiviteter förutom jobbet. Men det är inte hela sanningen.

De praktiska anledningarna till att jag inte har bloggat så mycket är:

• Mina 12 000 steg om dagen
• Att vi har flyttat från Göteborg till Uppsala och inte kommit i ordning än
• Nya rutiner med hämtning på förskolan som inte ger mycket tid över till bloggande
• Instagram och Facebook får många av de bilder med korta kommentarer jag förut lade upp på bloggen

Förutom detta finns det en rad saker i mitt liv det senaste året som jag inte vill skriva om på bloggen. Det är dessa saker som i stort sett har varit det enda jag tänkt på det senaste året och det enda jag har sysslat med, så det har inte funnits något annat jag kommit på att blogga om heller. Nästan allt jag har gjort och tänkt det senaste året har varit sådant som jag inte vill blogga om, så det fanns inget kvar att skriva här. Men jag har haft ett enormt behov av att prata och skriva om dessa saker, så ni som känner mig har fått höra ganska mycket om detta när vi träffats och min privata dagbok har blivit längre än någonsin. Jag tycker att det är tråkigt att inte blogga när jag tänker något och vill få det ur mig. En del saker har börjat ordna upp sig nu, så förhoppningsvis kan jag blogga mer framöver om bara de praktiska begränsningarna löser sig.

De saker jag inte vill blogga om är:

• Min situation på jobbet
• Detaljer i min Itrim-resa
• Tottes och mina meningsskiljaktigheter
• Neos icke-existerande syskon

På jobbet har jag haft en så ohållbar situation att jag har mått rejält dåligt. Det har ordnat upp sig nu när jag har fått en ny chef från och med den här månaden. Jag har inte velat skriva så mycket om detta för det jag har tänkt (och sagt till mina nära och kära) är ganska onda ord om en viss person och även om jag var tvungen att få ur mig den frustrationen så vill jag inte hänga ut någon på min blogg och måla upp en dålig bild av den personen. Det är inte rättvist när jag bara kan ge min version av hela historien. Nu är jag dock glad att det är över och jag trivs bättre än någonsin på jobbet igen.

Min viktresa på Itrim har i stort sett gått bra, även om den kantats av några fartgupp som hänger ihop med den period på jobbet jag mådde som sämst. Totalt gick jag ner 35 kg och nådde min målvikt i april. Efter april har det svåra varit att hitta bra rutiner som gör att jag varken går upp eller ner i vikt. Det har inneburit en del upp och en del ner medan jag försöker hitta rätt läge. Under sommaren blev det också en del upp, men inte mer än jag kan hantera nu i höst. Den här resan går åt rätt håll om man ser på det stora perspektivet. Det har jag inget emot att blogga om. Mina tankar fastnar dock ofta på vad vågen säger just den lördag jag ställer mig på den. (Jag väger mig varje lördag morgon.) Jag kan bli jättefrustrerad om jag har gått upp lite, eller inte gått ner tillräckligt mycket just den senaste veckan. Detta vill jag inte blogga om. Dels för att det är helt ointressant i det stora hela, dels för att jag fortfarande känner olust över att berätta för folk vad jag väger.

Totte och jag har jobbat mycket med att kommunicera bättre med varandra och hitta en vardag där båda (plus Neo) känner att de trivs och har möjlighet att göra det de vill samtidigt som det som måste göras blir gjort. Ibland känns det helt hopplöst och ibland känns det hur lätt som helst. Det här vill jag inte heller blogga om nu när det går i rätt riktning. Jag vill att vi ska få jobba med detta i fred. Sedan kan jag börja skriva beröm till Totte här på bloggen när jag känner mig lycklig över allt han gör för mig, utan att det grusas av sådant han gör som får mig att känna mig ensam och vilse.

Jag vill inte prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vill inte pratat om varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vet inte varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon, och det vill jag inte prata om heller. Jag vet inte ens om jag vet varför Neo inte har några syskon. Det enda jag vill meddela är att jag alltid har velat ha minst fyra barn och den drömmen har inte förändrats. Nu vill jag inte prata något mer om det heller.

Nu när det ändå känns mycket bättre i vissa avseenden ska jag ta mig tid att blogga om vadsomhelst vilken dag som helst. Jag tycker bäst om att skriva om mina innersta tankar, men när dessa inte är öppna för allmänheten kan jag i alla fall blogga om vad jag gjorde i torsdags. Kanske känns det bra att åtminstone skriva något igen.

Efter en tid av orkeslöshet och nedstämdhet har jag nu blivit rekommenderad av flera personer att hitta något att göra som ger mig energi. Jag har för mycket i mitt liv som tar energi just nu. Det måste balanseras upp med något som ger energi. Vi har kommit fram till att det ger mig energi att pyssla. Två av personerna som har sagt detta jobbar med psykiskt och/eller fysiskt välbefinnande, så det känns verkligen som att jag borde ta det här på allvar. Jag ser det därför som att jag är ordinerad pyssel som medicin mot min orkeslöshet.

Lämpligt nog fyllde Neo år i veckan så jag har gått in för pysslandet till 100 % inför hans treårskalas igår. Vi har tillverkat tvål och gjort pärlarmband tillsammans, jag och Neo. Jag har vikt egna påsar till fiskdammen, gjort inbjudningskorten för hand, klippt ut bokmärken och bakat jordgubbsbiskvier, brysselkex och glasstårta. Det har gått bra. Jag tog mig för precis bara lite för mycket, och när vi inte hann göra klart alla armband så släppte jag den punkten utan att bli besviken på mig själv. Jag pysslar för att må bra, så det finns ingen anledning att fortsätta om det stressar upp mig. Det bästa är att jag har haft mer energi än på länge den här veckan fast jag har sovit mindre än vanligt på grund av pysslande sena nätter. Det ger mig alltså mer energi att pyssla än att sova. Det är bra att veta!

Nu är kalaset över och jag ska försöka minska mitt pysslande till en nivå så att jag både hinner pyssla till mig energi och sova ordentligt på nätterna. Det kan bli svårt att hitta den balansen. När jag pysslar vill jag bara fortsätta i all evighet, eller i alla fall tills jag blir klar med det jag tänkte göra. Jag vill inte tänka på mat, sömn, jobb eller någonting annat som kan störa. Jag vill bara köra på. Men det blir väl något jag får jobba på, att fortfarande må bra av att pyssla trots att jag bryter en viss tid på kvällen för att gå och lägga mig. Det svåraste blir väl att inte fortsätta tänka på pysslet då. Det finns en risk att jag inte kan somna eller inte kan koncentrera mig på jobbet nästa dag om jag har lämnat halvfärdigt pyssel hemma.

En positiv effekt av allt pyssel på kalaset var att jag fick beställningar på mer pyssel. Min mamma vill ha påsar och tvål och min syster vill ha fika till jobbet. Det är jättebra, för jag pysslar bäst när det är skarpt läge. Jag har försökt flera gånger att pyssla bara för skojs skull, men jag prioriterar det aldrig som något tillräckligt viktigt så jag tillåter aldrig mig själv att ta tid till det. Jag har till exempel en halv virkad sköldpadda någonstans som jag aldrig tar mig tid att virka klart. Det är bättre när det finns en dead line. Dessutom är det förstås mycket roligare när någon tar del av pysslet och förhoppningsvis uppskattar det. En virkad sköldpadda som samlar damm bland de andra gosedjuren här hemma blir ingen gladare av. Förutom möjligen Valdemar.

Risken finns ju att det blir för intensivt igen om jag ska pyssla mot dead line. Jag får börja i tid så att jag kan sova om nätterna och hinna pyssla på kvällarna. Sedan tror jag att jag har fattat nu att det finns en vits med pysslandet även om jag inte pysslar till något särskilt. Pysslandet är ju min medicin. Jag måste sätta det på högre prioritering även om jag inte har någon dead line. Det är ju viktigt på riktigt att jag får energi. Så några finjusteringar ska göras med sömn och fokusering, men pysslandet är här för att stanna!

Min man visste precis vad jag behövde idag:

Varje morgon de senaste fyra dagarna har jag varit mitt i en dröm när väckarklockan ringer. Det är så jobbigt för jag kan inte tänka klart då. Det enda jag kan tänka på är att jag vill drömma klart drömmen för att jag vill veta hur det går. Även om jag snoozar hinner jag dock inte drömma klart.

Det är olika drömmar varje morgon. De handlar om alltifrån Neo eller Totte, min chef och mina kollegor till människor jag inte känner men som jag är kompis med i drömmen. I natt drömde jag om en kompis bröllop. Han gifte sig på riktigt i somras, men i drömmen gick det helt annorlunda till. Jag var jättefull och hade världens konstigaste hårdplastklädsel.

Det jobbigaste är att jag kommer ihåg drömmarna, ibland i flera dagar. Då är det svårt att koncentrera sig på verkliga livet, även om jag förstås inte längre är lika nyfiken på drömmarna som när jag precis har vaknat. De dröjer sig kvar i huvudet och tar upp plats som jag behöver till annat.

Min teori är att jag sover precis lite för länge eller lite för kort tid varje natt, så att det alltid är dags att gå upp när jag drömmer. Jag tror att det blir svårt att gå och lägga sig ännu tidigare, så jag kanske ska försöka sova en timme kortare någon natt och se om det hjälper. Tottes teori är att man alltid drömmer klockan sex på morgonen och det är då jag ska gå upp. Men den teorin fick sig en törn idag för Neo väckte inte mig förrän kvart över åtta och då var jag alltså mitt i en dröm ändå.

Egentligen kanske det inte har någonting med tid att göra. Min kropp kanske sover annorlunda för att jag har börjat träna igen. Eller för att jag äter något konstigt. Vi får se om det här går över snart, när jag kommer in i träningen till exempel. Hoppas!