När solen lyste in genom fönstret idag kändes det verkligen som vår. Dagsljuset var ljusare. Gatorna utanför var torrare. Mitt leende på läpparna spred sig djupare inåt.

Äntligen börjar halvåret då jag är glad, har tillräckligt med energi och kan röra mig fritt utan att frysa!

Dagens dåliga händelser avlöste varandra med sjukintyg för VAB, vårdcentralbesök och snorkig sköterska i topp. Inte blev det bättre av att jag helt och hållet har tröttnat på de jobbiga glasögonen, men inte känner mig tillräckligt frisk att ha linser igen. Dessutom har jag noll engagemang att göra eller planera någonting överhuvudtaget så länge jag inte vet när Neo och jag är friska igen.

Totte fick många frustrerade sms idag. Han måste verkligen ha förstått hur illa det var för han kom hem från jobbet med en uppiggande bukett blommor till mig. Superfin, grön och rosa var den också! Tack, älskling!

Vad är det där magiska som gör att ett rum är värt att vara i när familjen också är där? Vad kallas det som känns i kroppen när man orkar för att man gör det tillsammans? Vad heter känslan som gör mig glad när vi bara är självklara här och nu? Vad är det du tar ifrån mig när du lämnar mig tidigt på kvällen?

Är det helt enkelt energi som skapas av ren gemenskap? Är det kärlek i den form som inte går att förklara? Är det effektivitet som gör det lätt att leva? Är det överlevnadsinstinkt som lurar hjärnan att inte tänka?

Jag kan inte säga vad jag vill ha. Jag vet inte heller varför. Jag vet bara att jag mår väldigt bra när vi bara är i nuet. Försök inte låtsas att det är bara jag, för jag vet att du också känner. Det går inte att planera in den känslan som finns i rummet. Det går bara att slappna av och ständigt söka nuet.

Ibland när jag umgås med Tottes föräldrar uppskattar jag verkligen hur mycket Totte har anpassat sig efter mig under årens lopp, samtidigt som jag saknar min egen familj oerhört mycket. Tottes familj är på många sätt olik min och Totte har växt upp med helt andra traditioner än mig.

När vi skulle titta på julkalendern idag satt Tottes föräldrar och pratade högljutt med Totte (som svarade lika högljutt) medan Neo sprang kors och tvärs och hämtade bestick från köket. Tottes pappa satte sig vid ett tillfälle till och med mitt i vägen för TV:n. Ingen annan än jag försökte höra vad familjen Hedenhös sa.

Till slut tröttnade jag på att inte höra något, så jag lade min hand för Tottes mun. Han förstod direkt att jag ville höra TV:n. Han har lärt sig med åren att en vuxen människa kan tycka att det är viktigt (eller i alla fall önskvärt) att inte missa julkalendern på TV. Han respekterar mig och han respekterar att jag vill se julkalendern. Därför tystnade han. Han har själv ingenting alls emot att missa den och förstår inte varför jag vill se den, men han vet att jag vill se den och anpassar sig så att jag får se den.

Tottes mamma förstod inte varför Totte slutade prata och när han sa att jag ville höra TV:n var det tydligt att hon inte förstod varför. Julkalendern är enligt Tottes familj till för barnen. Och eftersom Neo uppenbarligen inte var intresserad borde det inte finnas någon anledning att sitta tyst. Jämfört med sina föräldrar har Totte verkligen skaffat sig en ordentlig förståelse för mig, även i de situationer han egentligen inte förstår.

Men Totte kan förstås aldrig slå min syster. Hon skulle inte sitta tyst av oförstående respekt när jag tittar på julkalendern. Hon skulle sitta tyst för att hon också tittar. Det är så skönt med människor som allt bara är så självklart med att man inte behöver förklara varje grej man gör!

Min bror och mina föräldrar kanske hade kollat de också, eller så hade de pratat, men de skulle i alla fall inte tycka att det var konstigt om jag ville att de skulle vara tysta. De förstår mer än Totte förstår, även när inte de heller håller med mig.

Det är konstigt att man kan ha så olika erfarenheter och infallsvinklar från sin barndom. Jag är glad att Totte faktiskt försöker lära sig hur jag tänker. Jag önskar att han oftare berättade för mig när han tycker att jag inte förstår! Jag hoppas att jag anpassar mig efter honom i vissa situationer också, nu när vi har varit tillsammans i mer än fem år!

Vi har delat upp det lite så att jag diskar handdisk och Totte sköter diskmaskinen. Det händer att vi gör tvärtom också, men i stora drag är det min uppgift att handdiska. Detta främst för att saker inte blir rena när Totte handdiskar dem.

I vår första lägenhet hade vi inte ens diskmaskin. Då tycker jag att jag skötte disken hyfsat bra. Då kunde jag fylla upp hela diskhon och diska ett stort lass. I vår förra lägenhet gick det sämre. Jag trodde ibland att det var för att det bara var enstaka grejer som skulle diskas eller för att det alltid var fullt i diskstället (och jag hatar och vägrar att torka disk).

Nu i radhuset känns det inte längre som en bestraffning och mardröm att behöva diska en kastrull. Nu har set kristallklart gått upp för mig att det är den förbannade barnspärren som har hindrat mig från att diska i förra lägenheten. Jag skjuter på att diska för att det är oändligt jobbigt och nästan omöjligt att diska. Nu när det är lätt igen gör jag det gärna på en gång.

Här i radhuset behöver jag bara två händer för att diska kastrullen på bilden, en hand på kastrullhandtaget och en hand på diskborsten. Tänk vad bra att jag faktiskt har två händer! Inga svårigheter alls!

I förra lägenheten behövde man tre händer för att diska kastrullen på bilden. Utöver de två händerna beskrivna ovan behövde man en tredje hand på pinnen på kranen. Om man inte höll fast den längst åt vänster (för att få varmt vatten) åkte den tillbaka till mitten och gav i bästa fall ljummet vatten, oftast kallt. Personligen har jag inte tre händer, så det här blev en ständig kamp mellan varmt vatten och diskande med borsten.

Ja, det är bra att barn som når upp till kranen inte kan bränna sig. Ja, det är bra för miljön att inte diska under rinnande vatten. Men Neo når inte på långa vägar upp till kranen. Och man måste ju för sjutton kunna få diska en kastrull utan att behöva fylla upp hela diskhon!

Nu är äntligen diskmardrömmen över! Mina två händer räcker för att få uppgiften utförd. Aldrig ska det behöva stå odiskad disk i köket igen! Jag älskar det här radhuset!

Förra natten i radhuset var helt underbar! Det kändes riktigt bra att sova i vårt nya sovrum och Neo verkade trivas också. Det är så gott om golvyta här att man bara ler.

Dagen har ägnats åt att flytta över nästan allt vi äger och har hit till radhuset, med hjälp av nio av mina och Tottes nära och kära. Jag hade förberett bra hela veckan med välmärkta flyttkartonger. Pappa och jag hann dessutom åka en vända med släpvagnen innan alla andra kom. Det var räddningen för att jag ens skulle kunna tänka mig att låta de andra hjälpa till med resten.

Det kändes som att det mesta gick riktigt bra. De flesta möbler och kartonger kom till radhuset utan att gå sönder och utan bråk. Men det duger inte för mig, när det gäller mina, egna, privata saker i mitt hem. Jag vill att alla saker ska komma fram oskadda. Om de inte kan göra det så vill jag att de ska komma fram skadade trots att man har hanterat dem så varsamt som möjligt.

En av fronterna till lådorna på Neos möbel är stött. Det stör mig tio gånger mer för att de flyttade möbeln med lådorna i och den förmodligen blivit stött när lådan öppnade sig själv när de bar den. Det hade varit så lätt att undvika bara genom att ta ur lådorna och bära för sig.

En av de jobbigaste sakerna idag är att folk har frågat mig vad de ska göra hela tiden. Jag vet väl inte. Jag hinner knappt tänka ut själv vad jag ska ta tag i. Hur ska jag kunna ha någon uttänkt idé om vad alla andra ska göra? Det är Totte som har bett om all hjälp. Jag vill helst bara att alla ska gå hem så att jag kan sluta vakta alla mina saker och kan börja fundera ut en plan på hur jag ska packa upp. Varför frågar de inte Totte? Jo, för att han inte har någon aning, trots att han har bjudit in alla. Jag hatar att hamna i en sådan pressad situation. När jag inte vet vad någon ska göra känns det som att det är mitt fel att de ägnar lördagen åt att sitta sysslolösa i min soffa.

Jag är väldigt tacksam för alla som hjälpte till och bar flyttkartonger. Det underlättade jättemycket att vi var så många som gjorde det. Lådorna var överflyttade på ett nafs. Dessutom slapp jag och Totte få ont i ryggen av att flytta allt själva. Än så länge har jag inte hittat något trasigt i någon låda. Att få hjälp med just flyttning av kartonger verkar rätt så tryggt.

Jag är även oerhört tacksam för att ytterligare två nära och kära tog hand om Neo hela dagen så att vi kunde fokusera hundra procent på att flytta. Det underlättar så enormt att slippa ha uppmärksamheten på honom hela tiden.

När nästan alla gick hem stannade pappa och en till kvar. Hon och jag packade upp flyttkartonger tillsammans i lugn och ro, i lagom takt. Det gick jättebra. Jag är glad att hon kunde vara kvar när kaoset och stressen försvunnit.

Det som känns sämst just nu är att det finns saker uppackade av andra personer. Jag tror att jag känner pyttelite av samma olustkänsla som folk känner när de har haft inbrott hemma. Det är obehagligt att någon har rotat igenom ens saker när man inte är med. Det är det värsta. Sedan tycker jag att det är dåligt att varken jag eller Totte vet var vissa att de uppackade sakerna finns. Hur ska vi kunna hitta dem? Dessutom är flera saker på ställen jag inte vill ha dem, så det kommer att bli extrajobb för oss att flytta runt det, jämfört med att ställa allt rätt från början.

Nu när jag skulle gå och lägga mig efter en hel dags slit kände jag mig ändå relativt positiv. Mycket har kommit på plats och det som är ställt fel kan vi ordna efter hand. Allt som är kvar att packa upp och fixa är pappa kvar och hjälper till med i två hela dagar till. Det är ändå pappa jag samarbetar bäst med. Jag var trött, positiv och ville bara gå och lägga mig och sova för att vakna till en bra flyttdag imorgon också.

Då öppnade jag badrumsskåpet och plötsligt ville jag bara börja gråta. Någon har tryckt in allt möjlig, både sådant som ska vara där och sådant som inte ska vara där. Det hade ändå varit känslomässigt hanterbart om personen i fråga inte hade flyttat på mina reservgrejer från necessären som jag packade upp och ställde in igår. Jag ville bara göra mig i ordning och sova, men plötsligt fanns inte längre min livlina med tandborste och ansiktsprodukter på plats. För att kunna få sova för att orka flytta saker på plats i badrumsskåpet imorgon var jag tvungen att flytta saker på plats i badrumsskåpet idag. Moment 22 blev det.

Mitt rosa resetandpetarskaft var ihopblandat med Tottes rosa tandpetarskaft. Detta är normalt aldrig ett problem eftersom mina resesaker aldrig brukar umgås med Tottes permanenta saker. Alla mina reseförpackningar med Dermologicaprodukter var blandade med de exakt likadana förpackningar jag använder hemma normalt. Dessutom var min tandkräm flyttad till helt andra sidan skåpet. Massor av andra saker var också helt vansinnigt uppställda. Det här är anledningen att jag inte vill ha hjälp med att packa upp av människor som inte klarar av att låta bli att göra saker på eget bevåg. Antingen ska vi stå bredvid varandra och packa upp tillsammans så att det blir som jag vill ha det i mitt hem, eller så ska man vänta snällt tills jag ger tydliga instruktioner om exakt vad som ska upp exakt var. Annars kan man sticka ifrån mitt hem och låta mina saker vara i fred!

Jag tycker att det är jättesynd att det här med badrumsskåpet förstörde min bild av att det har gått ganska bra idag. Men just nu känns det mer än någonsin som att jag bara vill ha hjälp av mina föräldrar nästa gång jag flyttar. Helst vill jag att Totte också är med, men bara om han ser till att ordna gemensamt fattade beslut innan han gör något. Om bara min tandborste hade stått kvar där jag ställde den igår, så hade jag kanske sluppit gråta mig till sömns i natt.

Totte och jag har inte riktigt samma bild om vad en lyckad flytt är. Han vill att det ska gå så fort som möjligt och när det är klart är det viktigaste att det inte finns några flyttlådor eller spridda saker kvar på golven i radhuset.

Min idé om en lyckad flytt är mer inriktad på att inga saker kommer bort eller går sönder under flytten och när det är klart vill jag att alla saker ska ha fått en riktigt bra plats i radhuset.

På ett sätt är det inte alls konstigt att Totte är nöjd bara han slipper snubbla på kartonger. Det är ju alltid jag som får leta fram alla grejer när vi ska använda dem. Och om han får välja själv är datorn den enda sak han vill spara. Jag undrar om han fortfarande vill packa upp allt så fort som möjligt om det innebar att hans datorskärm, tangentbord och mus var utspridda i olika byrålådor och garderober i radhuset och han inte visste var. Då kanske han hellre hade haft en flyttlåda med alla datorgrejer samlade kvar en vecka på golvet.

Jag känner inte alls att det skulle vara något att vara stolt över om man lyckades flytta allt och packa upp alla lådor på en helg. Jag skulle snarare känna mig snuvad på konfekten. Vad är det för vits att flytta om man inte tar tillfället i akt och går igenom alla sina grejer för att minnas och glädjas, för att sortera och slänga samt för att organisera och förbättra vardagen. Om jag bara ville ha alla saker instuvade i samma ordning som innan flytten kunde jag lika gärna ha bott kvar.

Mitt mål är inte heller att ha ouppackade flyttlådor i radhuset efter att vi har bott där i ett halvår. Men om det tar så lång tid att packa upp sista lådan på ett sätt så att varje liten grej får en bra plats, så är det värt det hundra gånger om, jämfört med att stuva in allt första dagen och sedan fortfarande inte veta var grejerna är efter ett år.

Min man befinner sig här bredvid mig i soffan. Vi har inte TV:n på, vi pratar inte med varandra, vi är inte upptagna med viktiga saker och vi väntar inte på någonting. Vi sitter bara här i tystnaden och roar oss på varsitt håll med varsin iPhone. Jag läser bloggar, skriver och kollar Instagram. Han spelar förmodligen mobilspel eller läser spelforum.

Det känns så underbart att sitta här och känna att vi är tillsammans, fast vi inte gör någonting ihop. Jag känner mig inte ensam eftersom han är fysiskt närvarande inom räckhåll. Och jag känner mig inte övergiven eftersom han lyssnar och svarar när jag säger något till honom som jag plötsligt kommer på eller läser i en blogg.

Såhär vill jag alltid ha det. Man kan tycka att det är en liten skillnad att han sitter i soffan och spelar mobilspel jämfört med att (som i vanliga fall) sitta tre meter bort i samma rum och spela datorspel vid sitt skrivbord. Men tro mig, skillnaden är enorm. Stämningen, energin, gemenskapen i rummet är helt annan än den brukar vara. Det här trivs jag med!