Inlägg publicerade under kategorin Psykiskt välbefinnande

Av Erica - 27 juni 2011 23:50


Ett hem är en plats där man kan lämna sina saker, utan att vara rädd för att de ska försvinna. Ett hem är det ställe man kan städa fint, om man vill, eller lämna stökigt, om man vill. Ett hem är en dockningsstation där man alltid kan ladda sin mobil, föra över bilder från kameran eller skriva ut något från datorn. Ett hem är ett påfyllningsförråd där man alltid kan fylla på diverse produkter i necessären. Ett hem är en plats där man trivs och känner sig avslappnad. Ett hem är den plats man har sina kära.


Totte och jag har inget hem just nu. Vi har ingenstans där våra saker får vara i fred. Vi har ingen naturlig plats att fixa med våra elektroniska prylar. Vi har ingenstans där vi kan känna oss avslappnade och hemma. Hela livet är en röra, mer än någonsin just nu. De produkter jag har i necessären, i småflaskor, är de enda produkter jag har tillgång till. Varje gång jag vill ladda över bilder från kameran finns kameran, sladden och laptopen utspridda på ställen de aldrig har varit förut, och det finns ingen plats att ställa upp grejerna på.


I september ska vi få ett hem, en ny lägenhet som bara är vår. Jag önskar med hela mitt hjärta att det stället ska kännas som ett riktigt hem från dagen vi flyttar in. Om Totte finns där, om mina grejer får ligga orörda där och om alla mina saker får finnas där i en salig röra över hela golvet, så ska jag nog lyckas känna mig hemma. Till och med innan vi skaffar säng, soffa, köksbord och arbetsplats, så kommer jag att känna mig hemma där, från dag ett, insvept i min egen filt, på mitt eget golv, i mitt eget vardagsrum, med min egen laptop som får ha sin egen plats där på golvet, medan min egen man serverar mig egen mat som han har lagat på egen hand med våra egna köksredskap i vårt eget kök som vi har valt eget kakel till. Åh, vad jag längtar!

Av Erica - 25 maj 2011 16:17


När jag tänker på att det är mindre än 3 veckor kvar tills vi gifter oss, så blir jag lite illamående. Inte för att jag inte längtar, utan för att jag har så mycket kvar att fixa. Det är så mycket kvar som jag vill fixa. Det är ju kul att fixa! Jag vill vara kvar i fix-stadiet i mer än 3 veckor till!!!


Snart är ju bröllopet över. Det är inget jag ser fram emot. Festfixningsmässigt har vi passerat den punkt då det är som bäst. Den punkt då man fortfarande är mitt uppe i att fixa och fortfarande hinner utföra fler idéer man kommer på. Nu har jag istället fullt upp med att hinna göra klart det jag har påbörjat och jag är rädd att jag inte kommer att ha tid att andas medan jag gör detta, och därför inte kommer att ha tid att njuta av det. Tråkigt!


Samtidigt är jag överlycklig för att det är så kort tid kvar tills jag och Totte får vara gifta med varandra! Det ska bli jättekul och underbart! Kanske lite underbart just den dag vi gifter oss, men framförallt underbart i hela vårt liv sedan! Så det är ju bra att det roliga äktenskapet tar vid där det fantastiska bröllopsplanerandet slutar!


Jag känner mig nästan schizofren som har så olika reaktioner på de två olika delarna av samma händelse. Längtar ihjäl mig efter att få gifta mig och känner att resan bara precis börjar den 11 juni. Är tokstressad över allt som ska göras inför bröllopet och vill förlänga ut den tiden för att jag tycker att det är superkul att fixa och allt detta kommer att ta slut 11 juni. Bra att jag slipper välja. 11 juni kommer att komma inom 3 veckor, oavsett hur lång eller kort tid jag vill att det ska vara kvar!

Av Erica - 21 maj 2011 01:24


Inte kände jag mig som någon prinsessa idag, när jag provade min brudklänning för första gången. Jag kände mig mycket finare och coolare än så!!! Ironiskt nog kände jag mig självständig och självsäker också, fast jag precis ska ”ge bort mig” till en man.


När jag först såg den fick jag helt oväntat tårar i ögonen. Så perfekt var den! Och då hängde den bara på en galge. När jag lite senare hade den på mig blev den ännu finare! Nu är jag helt säker på att jag kommer att gråta, utan uppehåll, hela bröllopsdagen.


Jag är så glad att jag vill hoppa! Nu känns det verkligen som att vi ska gifta oss på riktigt. Det är inte bara något vi planerar för, utan det kommer att hända på riktigt inom snar framtid. Jag hade min brudklänning på mig idag. Min brudklänning!!! Det är helt sjukt.


Trots att den var perfekt och underbar så fick den mig att tänka på hur bra hela bröllopsdagen kommer att bli, även om ingenting är perfekt och underbart den dagen. Jag kommer att ha världens bästa klänning på mig och min älskade Totte bredvid mig. Vad mer kan man önska!?!

Av Erica - 2 maj 2011 11:54


Jag är på extremt ledsamt humör idag. Varje gång någonting går emot mig börjar jag gråta, faller ihop i en hög och orkar inte ta itu med problemet. Jag ligger helt stilla och hoppas på att problemet ska försvinna. Det är väldigt ineffektivt!


Långa händelsekedjor gör mig helt förlamad bara av att tänka på. För att kunna klä på mig var jag tvungen att packa upp väskan. För att kunna packa upp väskan var jag tvungen att hitta nyckeln i handväskan. För att kunna hitta nyckeln i handväskan var jag tvungen att sätta upp håret. För att kunna sätta upp håret var jag tvungen att hämta min borste. För att kunna hämta min borste var jag tvungen att gå upp ur sängen. Det hela gjorde mig så slut att jag bestämde mig för att sova en stund till istället.


När jag väl har orkat mig upp för att göra något så tar det tvärstopp så fort det inte flyter på så bra som jag vill. Ut och springa hade jag till slut bestämt mig för att göra. Tanken var inte alltför skrämmande. Tills jag kom fram till min påse med träningskläder, och den var tom. Insåg direkt att kläderna finns i resväskan för att jag hade tänkt springa i Uppsala, men aldrig gjorde det. Resväskan var säkert hela tre meter bort. Jag föll ihop i en hög och började gråta.


Bordet var fullt med saker så att min jobbdator inte fick plats när det var dags att börja jobba. Jag föll ihop i en hög och började gråta. Det tog väl en timme innan jag orkade börja jobba med datorn i knäet istället. Varje litet hinder känns som ett oövervinnerligt stort berg som jag inte ens orkar börja ta tag i.


Jag tycker absolut inte om det här humöret! Man får inte mycket gjort och man mår inte bra! Dessutom är det fruktansvärt ologiskt, och jag brukar i vanliga fall vara väldigt logisk. Det är ju inte alls omöjligt att klara av att lösa de problem jag stöter på. Det borde inte ens vara jobbigt att lösa dem, en vanlig dag. Men idag är allt av någon konstig anledning helt omöjligt. Det skrämmer mig! Jag vill inte tycka att det känns omöjligt att klä på sig på morgonen. Hur ska jag då kunna planera klart bröllopet, utföra mina nya arbetsuppgifter oklanderligt, flytta ut ur lägenheten med alla våra saker, klara grekiskatentan och springa VårRuset?

Av Erica - 21 april 2011 14:06


Vi har en liten låtsasfågel på en pinne som sitter nedstucken i jorden i en av våra blomkrukor. Den känner av när det är dags att vattna blomman och kvittrar då med jämna mellanrum tills den har fått det vatten den behöver.


Fågeln är jättebra, för jag skulle förmodligen aldrig vattna våra blommor om jag inte blev påmind. Dessutom är det ju trevligt med lite fågelkvitter istället för att t ex få en utskällning från Totte som säger att jag måste vattna blommorna.


Någonstans på vägen har det dock gått snett. Jag vet inte hur många gånger vi har vaknat av att den där fågeln har kvittrat så att öronen blöder. Den är ljuskänslig, så den kvittrar inte när det är mörk natt, men vi har oftast inte persiennerna neddragna i köket där han sitter, och vi har inga dörrar mellan köket och sängen. Så när solen går upp kl 5 eller något, så börjar den kvittra, fast Totte och jag vill sova till minst kl 11 (på helger). Det är hemskt!


Så nu idag, när jag klev ur duschen och hörde fågelkvitter, var min första tanke: ”Åh nej, jag orkar inte vattna blommorna!”. Men sedan lyssnade jag lite noggrannare och då hörde jag att det var en riktig fågel som kvittrade utanför det öppna fönstret. Den krävde inte alls något arbete av mig. Den ville bara berätta att våren har kommit.


Det är underbart vad fint fågelkvitter kan vara när det är på riktigt. Synd bara att låtsasfågeln har förstört mig lite, så att min första tanke blir negativ. Dags att lära sig att vattna blommorna utan påminnelser, kanske!

Av Erica - 14 april 2011 18:27


Nu känns det som att jag har fått höra samma sak av Tottes mamma varje gång jag har pratat med henne det senaste halvåret. Hon säger alltid att Tottes bror och min syster (som ska vara marskalk och tärna) ska vara vid Tottes och min sida hela bröllopsdagen, även innan vigseln när vi tar foto och så. Detta för att de ska hjälpas åt med vad än vi behöver hjälp med.


Hennes argument har varit ett enda: Det ska vara så. I vanliga fall är inte jag den som avfärdar ett argument som bygger på tradition, men det måste vara ett rimligt alternativ också. Nu är det så att jag tror att det kanske kan kännas lite obehagligt och pinsamt att ha dessa två som står och tittar på när Totte och jag ska försöka se naturliga eller fina ut framför kameran. Jag är rädd för att bilderna ska bli sämre om de är med. Dessutom vill jag vara ensam med Totte för att gifta oss är något han och jag gör tillsammans, inte något vi gör flera stycken i grupp. I bilen från kyrkan känns det till exempel mer intimt om det bara är han och jag som sitter där och reflekterar över att vi just har gift oss.


När det är så att jag känner på mig att jag har ett argument som faktiskt betyder något, så tycker jag att det går före argument om tradition, till och med när det gäller bröllop. I alla andra fall, där jag inte tycker att det spelar så stor roll hur man gör rent praktiskt, så vill jag gärna välja det alternativet som bygger på tradition. Men jag tänker som sagt var inte välja tradition bara för att det är tradition, när jag tycker att det är ett dåligt alternativ.


Så varje gång Tottes mamma har sagt att de ska vara med oss hela dagen, så har jag försiktigt försökt förklara att jag vill ha vissa stunder på dagen ensam med Totte, av olika anledningar. Detta har jag ju varit tvungen att säga, så att hon inte tror att jag håller med henne helt och fullt. Men trots det har jag inte varit helt säker på hur jag vill göra. Att det skulle bli obehagligt att ha dem med vid vissa tillfällen är ju bara någonting jag har misstänkt, inte något jag är tvärsäker på.


Men efter att ha matat mig själv med den (för mig) helt logiska, rimliga och förståeliga förklaringen till varför jag inte vill ha dem med när vi ska fotas, så har jag börjat tro att det är så jag helt tvärsäkert tycker ändå. Så varje gång hon har sagt till mig att de ska vara med, har det bara fått mig att uttala orden som får mig att ännu mindre vilja ha dem med.


Häromdagen var Totte och jag hos fotografen och stämde av lite. Då sa hon att det kan vara bra att ha någon med som håller i handväskor, extraskor och fotoblixtar, samt peppar oss lite. Återigen hörde jag mig själv säga att jag kanske skulle tycka att det var pinsamt när någon ser på. Men då hände något intressant. Till skillnad från Tottes mamma så sa fotografen att hon förstod mig fullständigt! Det är inte alls konstigt att tycka att det kan bli pinsamt. Man behöver inte alls ha just tärnan och marskalken med sig, om man känner sig mer bekväm med någon annan. Och vill man inte ha någon så löser det sig ändå. Fotografen kunde dessutom se till att dessa stod en bit bort och höll i handväskor, istället för rakt i ansiktet på oss.


Det här var första gången jag kände att jag får välja. Och då kändes det till och med som att jag får välja att ha med tärnan och marskalken. Nu när jag pratade med en person som såg för- och nackdelar på båda sidorna, så kunde jag också tillåta mig att tänka från båda hållen. Men tidigare, när ingen förstod hur jag menade, så var jag tvungen att förklara det varje gång, men jag behövde inte förklara från andra hållet, för det hade redan Tottes mamma koll på. Därför hörde jag nu för första gången mig själv säga att det kanske inte skulle bli så jättepinsamt om de var med, för de är ju trots allt nära familj till oss, och inte några stela bekanta.


Egentligen är jag inte förvånad över att det bästa sättet att övertala mig var att hålla med mig, för det enda jag alltid vill när jag öppnar munnen är att någon ska förstå mig. När jag väl har insett att den andra personen förstår min syn på det hela, så behöver jag ju inte prata om den något mer. Speciellt inte om det bara är någonting jag kanske misstänker, och inte alls något jag är tvärsäker på. Så när vi hade pratat igenom min syn på det hela, och jag märkte att hon förstod precis hur jag tänkte, så var jag väldigt öppen för att höra hur hon tänker och sätta mig in i det tills jag förstår.


Om jag bara hade lagt ner min röst och sagt "okej" fast jag inte menade det, första gången Tottes mamma sa att de ska vara med hela dagen, så känns det inte som att jag skulle ha varit tillåten att tycka att det var jobbigt eller pinsamt på fotograferingen sedan. Men nu när fotografen förstår precis hur jag känner, så kommer hon att vara extra uppmärksam på stämningen och lösa det på bästa sätt när det väl är dags. Hon kommer inte att säga "Du valde att ha dem med. Nu får du skylla dig själv om det är jobbigt!".


Förut kändes det som att det enda sättet att få tvinga min syster och Tottes bror att inte titta på oss när vi fotograferas, var att vägra låta dem vara med alls från början. Men nu känns det som att det är tillåtet att låta dem vara med, och sedan ändå be dem titta bort om det behövs. Och det är inte ens jag som behöver dra hela min historia om hur det kan kännas obehagligt, där på plats, medan ingen förstår mig. Nej, utan det är fotografen som kommer att känna in det, och hon förstår mig! Allt jag ville var att någon förstod!

Av Erica - 14 april 2011 14:24


Just nu känner jag mig, av någon anledning, hög på adrenalin. Jag är redo! Redo att börja! Redo att göra vad som helst, bara det går fort, är produktivt och kräver mycket av min hjärnkapacitet och muskelmassa.


Jag ska börja med att springa min löparrunda, tvätta, pyssla inför bröllopet och översätta grekiskatexter ikväll. Sedan fortsätter jag min framgång på måndag, när jag tar över ett stort projekt på jobbet som kräver all min tankeverksamhet.


Det känns helt sjukt dåligt att vara fast på jobbet en dag som denna, och knappt ens ha något att göra på jobbet. Jag vill ut och springa NU! Jag vill pyssla en present; jag vill bygga ett staket; jag vill mjölka en ko; jag vill knyta en miljon sidenband i taket på festlokalen! Hoppas att det här håller i sig, åtminstone tills jag kommer hem.


Återigen känner jag mig läskig lik Ann Heberlein som har skrivit boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Citatet jag har bloggat om tidigare, när hon är manisk, stämmer så bra in på hur jag känner mig nu. Men som tur är blir inte jag självmordsbenägen när manin går över och depressionen kommer. Jag blir bara ledsen och önskar att jag levde och var manisk ännu mer.

Av Erica - 7 april 2011 14:56


På senaste tiden har jag verkligen börjat förstå att lagom är bäst. Jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra och det är inte behagligt. Jag kan inte säga att det inte är kul, för nästan allt jag gör är kul, men det är inte behagligt att ha så här mycket att göra. Framförallt är det inte behagligt att inte ha tid att göra allt riktigt ordentligt bra.


När jag är i Uppsala har jag flera olika kompisar som jag vill ha tid att träffa. Det här leder till att jag bara hinner träffa var och en med väldigt stora mellanrum. Jag hinner ju inte träffa alla varje gång jag är i Uppsala. Men när jag träffar dem så sällan blir det inte lika kul att träffas, för att man måste ägna så mycket tid till att ”lära känna” varandra igen, att man inte kan börja ha kul direkt.


Om jag hade färre kompisar skulle jag ha tid att träffa de jag har oftare och alltså göra det mer ordentligt. Det skulle nog vara behagligare. Men nu är det ju så att jag tycker om alla mina kompisar, så jag kan ju inte sluta höra av mig. Jag menar bara att det rent teoretiskt kanske skulle ha varit bättre för mig om jag från början inte hade blivit kompis med så många. Eller i alla fall att jag hade umgåtts med dem lite mer i grupper, så att jag hade kunnat träffa hela gänget samtidigt varje gång jag var i Uppsala.


Men samtidigt är jag väldigt glad att jag har kompisar, för det skulle vara väldigt tråkigt om jag inte hade någon jag ville träffa. Det är alltså inte bara för många som är problemet; det skulle vara lika illa med för få.


Ännu tydligare är det med allt annat jag har tagit på mig, som att planera bröllopet, plugga grekiska, vara revisor i föreningen och flytta. Om jag inte hade pluggat grekiska den här terminen hade jag både hunnit planera bröllopet bättre, och sluppit känna att jag inte gör grekiskaläxorna så bra som jag borde. Och hade jag pluggat grekiska nästa termin, när jag inte planerar mitt bröllop längre, så hade jag haft tid att verkligen grotta ner mig i pluggandet istället. Livet hade nog varit både enklare och behagligare.


Jag vill absolut inte ge upp någonting av det jag gör nu, men jag borde nog tänka på det här i framtiden och bara ta på mig hälften så många saker som jag skulle klara av. På det viset får jag göra de saker jag tar på mig dubbelt så bra istället. Det här borde vara perfekt för mig, för när jag verkligen sätter mig in i något brukar jag vilja hålla på med det hur länge som helst, helst utan att pausa för att äta och sova. Om jag inte hade andra saker att göra också så skulle jag ha tid att göra så.


Viktigast är nog ändå att jag inte ger upp fritidsintressen helt. Om jag inte antingen planerade mitt bröllop eller pluggade grekiska skulle jag nog tycka att dagarna blev för tråkiga. Jag behöver alltid någonting att jobba på och sträva efter. Så jag måste fortsätta se till att jag hela tiden har något att göra, men det får inte vara för mycket samtidigt. Det är väldigt svårt det här med att lagom är bäst.


Problemet är att jag inte vill vänta med att göra saker. Jag är rädd att om jag inte gör vissa saker direkt så kanske jag inte kommer att göra dem alls, så jag vill göra allt på en gång. Dessutom har jag svårt att föreställa mig i förväg hur lång tid vissa saker kommer att ta upp. Därför tror jag att jag har lagom mycket saker att göra, fast jag egentligen har för mycket.


Vi får se hur det går i höst, men jag borde nog försöka låta mig själv göra lagom mycket saker. Jag gör hellre lagom många saker riktigt bra, än att göra för många saker halvbra. Jag måste lära mig att jag inte väljer bort något jag kunde ha gjort bra när jag väljer bort något, utan jag väljer att göra allt annat jag gör ännu bättre!



Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards