Kalla kårar kryper längs min ryggrad och lugnet omgärdar mitt sinne som en varm blöt filt. Jag har slutat vara upprörd. Från och med nu står jag bara ut. Det är höst i luften, fast det bara är augusti, och jag känner att jag längtar för ovanlighetens skull. Jag längtar efter höstlöv och regnjacka, efter behaglig temperatur i löparspåret och inget behov av solglasögon. Jag längtar efter nycklarna till vår nya lägenhet, efter timmar av uppackande av lådor och sortering av saker. Jag längtar efter att veta hur livet i mitt äktenskap blir, efter att få veta hur det känns att ha man och lägenhet.

Mest av allt längtar jag efter trygghet, efter att bli helt frisk, efter att kunna veta att jag kan lita på mina nära och kära, efter att ha en fast plats i tillvaron som känns som min. Jag längtar efter att trivas i vår nya lägenhet. Jag längtar efter att trivas i min vardag. Jag längtar efter den kalla hösten som tillåter mig att krypa ner i sängen, under ett varmt duntäcke, och bara mysa i nuet. Den sängen vill jag ska kännas som min egna trygga säng. Det rummet vill jag känna mig säker på att bara jag och Totte går in i utan att knacka. Det täcket ska bara Totte och jag ligga under.

Sommaren har varit underbar på ett sätt, och obeskrivligt hemsk på ett annat sätt. När hemskheten av att inte ha ett hem suddas ut och möjligheten av att bygga upp ett riktigt liv infinner sig, så ska jag lägga upp bilder från den underbara delen av sommaren här på bloggen. Det finns inget sätt nu. Det finns tid, vilja och möjlighet, men det finns inget sätt. Avsaknaden av ett eget hem omvandlar allt man kan göra till meningslöst och allt man måste göra till omöjligt. När det finns ett sätt ska jag berätta om den underbara sommar jag har haft. Nu finns bara längtan, längtan till hösten, till tryggheten och till livet!

Det känns riktigt dåligt att fortfarande inte veta var alla saker till bröllopet är. Det är en mardröm att flytta medan man bröllopspysslar! Dessutom känns det riktigt dåligt att ha så mycket kvar att pyssla. Jag hade velat vara färdig med både placeringskorten och festhäftena nu!

Men det värsta är ändå att vi ska dö, Totte och jag. Inte inom någon nära stående framtid, förhoppningsvis, men någon gång ska vi dö. Det känns dåligt att gifta sig och vara tillsammans för alltid, när man vet att för alltid kommer att ta slut. Vi vill inte dö. Vi vill vara gifta i all evighet.

Nu kämpar vi med att i alla fall hålla oss levande fram till vigseln. Både Totte och jag tänker mycket på att vi inte vill dö innan vi har hunnit gifta oss. Vi tänker på vad som skulle hända med den andra, om en av oss dör. Vi vill verkligen gifta oss först. Det är det enda som känns viktigt just nu.

Jag hoppas att det känns bättre när vi väl har gift oss. Då har vi klarat det delmålet. Då kanske det inte är lika hemskt att dö sedan, i framtiden. Eller så är det ännu värre, för att det känns större att ens make dör än att ens sambo gör det. Fast jag tror att det blir bra ändå.

Om jag kan så ska jag uppslukas av sidenband i rätt färger, de här sista dagarna innan bröllopet, och tycka att det är superviktigt att alla rosetter blir perfekta. Om jag tänker så så hinner jag inte fundera så mycket på att vi ska dö, Totte och jag. Då kommer bröllopsdagen innan jag hinner blinka!

Är det bara jag som någonsin tänker på döden? Eller varför går inte folk omkring och är förtvivlade? Alla ska vi ju dö, och ingen vet vad som händer sedan. Är det bara jag som får panik ibland för att jag ska dö?

Ofta tror jag att andra har så fullt upp med att oroa sig för små vardagsproblem att de inte har tid att oroa sig över att de ska dö. Kan det vara så att jag också slutar tänka på det, när jag har tre småbarn och det största problemet varje dag är mat och blöjor? Kommer jag att vara så upptagen att jag inte hinner ha panik över att jag ska dö?

Det är skönt att Totte också vet att det är fruktansvärt hemsk att vi ska dö. Han förstår mig när jag blir ledsen för att jag ska dö. Han blir själv ledsen ibland för att han ska dö. Det känns ibland som att vi har en liten hemlighet som ingen annan vet, bara för att ingen annan pratar med oss om det. Men vi vet sanningen. Vi vet att vi ska dö.

En enda sak kan få mig att må bättre när jag får panik över att jag ska dö, och det är att det är så otroligt lång tid kvar tills jag ska dö. Jag vet att inte det går att veta med säkerhet, men jag är i alla fall helt övertygad om att jag ska bli minst 80 år gammal. Så en liten tröst är att jag kanske hinner hitta det där lugnet som alla andra verkar ha inför döden, innan det blir min tur.

Fast just nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag verkar vara den enda som helt plötsligt kan börja gråta på en buss för att jag kommer på att jag ska dö. Är det ingen annan som bryr sig?

"Hoppas att det känns såhär att vara död."

- Totte när vi sover middag i varandras armar efter ett spinningpass

Livet har fått en mening igen. Solen är äntligen här. Inte för att livet inte har haft någon mening under vintern. Jag har ju mitt jobb som har gjort det otroligt mycket roligare att ta sig igenom den här vintern än förra. Och så har jag Totte, som gör mitt liv värt att leva varje sekund.

Men jag har inte direkt gått omkring och njutit av att släpa resväskor i snödrivorna. Att gå upp innan solen går upp på morgonen, är inte heller riktigt min grej. Så nog har det varit hemskt att det är vinter den här vintern också.

Så idag när solen lyste på mitt möss- och halsduksinramade ansikte blev jag glad som en vårblomma. Jag hade glömt bort hur underbart det känns när solen lyser på en. Det jag kommer ihåg är att sol är bra och vinter är dåligt. Men jag kom inte riktigt ihåg varför jag tycker så, vad det är som är så bra med solen. Jag lyckas alltid glömma bort hur den underbara känslan känns.

Nu när solen värmer min själ kan jag inte bara tänka mig att vistas utomhus. Jag till och med vill vara utomhus. Det är nästan så att det inte ens gör någonting att mina händer blev kalla som istappar. Det var värt det för att få sol. Jag trodde att det kanske var värmen som var det underbara med solen, men det är det inte. Det är solen i sig. Den ger mig mening och energi. Den gör mig positiv och engagerad. Den gör mig glad. Solen är här. Solen är underbar.

Yoga visade sig vara gratis för mig som bor på vandrarhemmet, så jag bytte om till de enda myskläder jag hade med mig och anmälde mig till Yoga-klassen med öppet sinne. Det visade sig vara en härligt bra idé.

Det märktes på min kropp att jag inte har tränat på länge, speciellt när vi vred och vände oss i konstiga ställningar som man absolut inte råkar använda sig av i vardagsmotion. Men det var skönt att sträcka ut och stärka min kropp lite, på ett mysigt sätt.

Rummet var fullt av brinnande värmeljus i olika hållare gjorda av färgglatt glas. Rökelsen doftade stämningsfullt och musiken var lugnande. Allt det där är mysigt, men sedan är jag inte lika allvarlig som yogaläraren var angående den viktiga betydelsen av allt sådant.

Enligt läraren var det superviktigt att göra alla övningar 3, 5, 7, 9 eller 14 gånger. Och valde man 9, som jag gjorde, på den första övningen, så var man tvungen att göra 9 gånger på alla andra övningar också. Typiskt att alla andra övningar var mycket mer komplicerade och fysiskt ansträngande än den första. Hade jag vetat det hade jag kanske valt 5 istället, eller i alla fall 7.

Hur som helst så var det jätteskönt att träna igenom kroppen i ganska lugn takt, och när vi övergick till avslappning och meditation var jag så slut att jag inte kunde låta bli att slappna av. Perfekt!

”Du går på en äng och ser ett träd i horisonten.” sa läraren till oss när den tysta meditationen var över och vi skulle slappna av ett tag till. ”Du ser att det sitter någon under trädet.” sa hon. Då såg jag att det satt någon oigenkännlig figur där. Men nästan direkt, när jag kom lite närmare trädet, så såg jag att det var Totte som satt där. Precis efter det sa yoga-läraren ”Det är bara du själv som bestämmer vem du möter under trädet.”. Alltså var det faktiskt Totte. Jag fick bestämma själv, och min själ valde åt mig innan jag ens visste att jag fick bestämma. Det kändes konstigt och bra. Det var inte så att jag tänkte efter ”Hm, vem ska jag låtsas sitter under trädet. Det vore trevligt om det var Totte.” utan jag bara såg att det var han när jag närmade mig trädet.

Efter yogan var jag lugn och harmonisk. Jag bara duschade och gick och lade mig. Det kändes som att jag skulle förstöra stämningen om jag tittade på TV eller ringde och pratade med Totte i telefon, så jag bara skickade ett godnatt-MMS och somnade. Härligt! Underbart!

Jag skulle vilja göra ett bokslut på mitt liv. Det är alltid någonting som ska fixas eller göras, och det är väl bra, men någon gång emellanåt vill jag känna att jag är ”färdig” med allt. Sedan ska jag förstås ta nya tag och börja ordna och fixa igen. Om man inte alltid hade något att göra kunde man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Det vill jag inte. Men ett litet delmål skulle vara skönt att få uppnå.

Om man bor i en väldigt stor villa kommer det nästan säkert alltid att vara minst ett rum man behöver möblera om eller sätta upp nya tapeter i. Det är så mitt liv känns. Innan jag hinner möblera klart i ett rum, blir det dags att möblera om i ett annat. Så jag hinner aldrig bli klar med allt och bara bo i huset ett tag. Ibland känner jag att det skulle vara skönt att få ha hela villan tapetserad och tillfredsställande möblerad samtidigt. I alla fall i en dag, innan det börjar kännas som att något rum måste möbleras om igen.

Men livet ser inte ut så. Det är alltid saker som går in i varandra. Man måste andas ut någon gång ibland och se varje del av livet för sig. För då kan det hända att jag är helt färdig innan jag måste börja om. Om jag bara tittar på tvätten, så händer det emellanåt att jag och Totte har lyckats tvätta så att hela tvättkorgen är tom, och inget ligger i badrummet för att handtvättas heller. Då får jag andas ut och känna att jag är helt färdig, med just tvätten, tills vi går och lägger oss den kvällen, och kläderna vi hade på oss hamnar i tvättkorgen.

Det gäller att ta vara på de tillfällena och verkligen bara känna sig nöjd med tvätten. Det gäller att inte slänga ett öga på diskbänken och upptäcka att man inte alls är ikapp med disken just då. För om man försöker vara klar med allt samtidigt kommer man att få jobba förgäves i all evighet. En hemsk tanke om man tänker efter, men en underbar verklighet om man ser det så att så länge man har något att göra så drivs man framåt. Livet är en resa, inte ett mål.

Det sista jag ser, innan jag släcker lampan för att sova, är en bild på Totte som står bredvid sängen. Det är det närmaste jag kommer att sova med Totte, när jag är ute och reser såhär och sover på hotellrum. Det känns skönt att ha honom med sig, även om jag skulle föredra äkta vara!

Godnatt Totte! Jag älskar dig!