Lugnet sänker sig över mig så fort jag går in i första klass på tåget. Inga stressande människor som skriker och knuffas. Inga jobbiga tonåringar. Inga gulliga barn som kan vara rätt jobbiga också. Och framförallt inga andras väskor på bagageplatsen och ingen som sitter på platsen bredvid mig. Och jag vet att det kommer att förbli så, för det finns nämligen ingen plats bredvid mig.

Efter allt tågåkande jag har sysslat med i jobbet de senaste månaderna, kan man lugnt säga att det har blivit vardag för mig att åka tåg. I vanliga fall åker jag andra klass, kämpar med väskorna och trängs bland de andra resenärerna, inkluderande tonåringar och barn. Det jobbigaste är att inte veta i förväg om man kommer att kunna ta fram datorn och jobba på tåget eller inte. Det är högst beroende av vem man får på platsen bredvid sig, och även om man sitter innerst eller ytterst.

Nu när jag åker första klass behöver jag inte bekymra mig över något av det där. Jag kan bara njuta av tågresan och av lugnet. Skulle jag vilja jobba, så är det inga problem heller. Jag sitter både innerst och ytterst. Datorn skapar inga problem. Det här är vardagslyx i sin bästa form. Jag vill alltid åka första klass. Tyvärr får jag bara göra det när det, som idag, råkar kosta mindre att åka första klass än andra klass.

När en person har dött får man aldrig mer träffa den. Det kan vara väldigt tråkigt om det var en person som man tyckte väldigt mycket om. Men om det var en person som man i vanliga fall inte träffar varje dag, så kan det kännas som att personen fortfarande lever. Så känns det med min mormor ibland. Jag vet att hon är död, men det är inte så jättestor skillnad ändå, de dagar jag är i Göteborg. Jag tänker att hon lika gärna skulle kunna vara i Uppsala istället för död. Jag tänker att jag lika gärna kunde få träffa henne till jul. Fast jag vet ju att det inte kommer att bli så.

De personer som är döda, och man aldrig kommer att få träffa igen, fastnar i tiden. När jag tänker på min mormor och tänker att hon lika gärna kan vara i Uppsala, tänker jag att hon ser ut precis som hon gjorde alldeles innan hon dog, och beter sig likadant som hon gjorde alldeles innan hon dog. Förutom att hon är död så är hon precis likadan som när hon levde. Det här får mig att må bra ibland. Att få tänka att hon är som vanligt. Vi är bara inte i samma stad.

Värre är det med människor som man har tyckt om en gång i tiden, men som fortfarande lever. De kan ha ändrats hur mycket som helst. Någon som man brukade leka med när man var liten eller har varit tillsammans med förut, går det inte att låtsas att de fortfarande är som förut, fast bara i en annan stad. Om man fortfarande träffar dem ibland, och de visar upp sitt nya jag, kan man inte ha kvar den gamla bilden också i huvudet. Tiden går och folk ändras. Det här kan också kännas bra ibland, så att man slipper fortsätta tycka om folk som har ändrats och man inte vill tycka om längre. Man slipper sakna den de en gång var, för man kan inte riktigt komma ihåg hur det var.

Det tunna lagret snö glittrar på taket, när solens strålar träffar det. Jag kan riktigt se kylan som har lagt sig över Göteborg. Men här, inifrån, ser den fin ut. Hoppas att stämningen håller i sig, även när jag går ut.

Ibland när jag lyssnar på en debatt kan jag hålla med båda sidor. Allt de säger låter rimligt och de har båda varsin vettig poäng. Trots att jag förstår bådas poänger och inte tycker att någon har fel, så slutar det ändå oftast med att jag kan välja sida. Jag väljer väl med hjärtat antar jag, för jag kan inte förklara med argument varför jag har valt som jag har gjort. Båda sidornas argument är korrekta. Förmodligen är det väl bara så att jag känner att den ena sidan koncentrerar sig på det som jag tycker är viktigare. Vad är det som gör att jag tänker på ett sätt i debatten medan andra tänker andra sätt?

Andra gånger förstår jag inte alls hur någon tänker. Om jag lyssnar på två personer som grälar, kanske den ena håller sig till logiska argument som jag förstår, medan den andra personen bara säger saker som inte verkar hänga ihop eller ha med saken att göra. I sådana fall är det inte säkert att jag håller med om vad den logiska personen säger. Mitt hjärta kan ha valt en annan väg. Fast jag förstår i alla fall hur den personen tänker. Men det betyder inte att jag håller med den andra personen heller. Om jag inte förstår hur någon tänker kan jag omöjligen hålla med. Hur kommer det sig att den personen kan tänka så annorlunda än mig, att jag inte ens tycker att det finns något resonemang att följa?

Personangrepp har jag extra svårt att förstå. Om diskussionen handlar om ett specifikt ämne, hur kan man vinna på att säga något elakt om den andra personen i sig, utan att ha ett motargument till det personen har sagt i frågan? Person ett: ”Abort borde vara olagligt.” Person två: ”Du har en ful näsa.” Person ett: ”Fostret är ett liv redan i magen, och alla har rätt till sitt liv.” Person två: ”Ingen kommer någonsin att vilja ha barn med dig, för de vill inte föra vidare dina fulnäsa-gener.” Nähä, det är möjligt. Men hur sant det än är att person nummer ett har en ful näsa, så är det ju fortfarande sant att ett foster lever i magen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man väljer en sådan kommentar istället för att säga något i stil med: ”Ett så litet foster har inte utvecklat någon av de kroppsfunktioner som en människa behöver för att leva, och kan inte heller tänka eller ha en personlighet. Därför är det inte ett självständigt liv än.” Om man kommenterar näsan leder person nummer ett fortfarande debatten, men är möjligen en lite ledsen vinnare. Om man väljer min kommentar så jämnar man ut debatten och vinner över publik. Så om det är aborter man är oense om och inte näsan, så förlorar ju ingen på att prata om aborterna och inte näsan. Hur kan jag tänka på ett så annat sätt än personangriparna att jag inte ens förstår vitsen med hur de tänker?

När man tänker olika och försöker argumentera om något, kan det hända att man pratar över varandras huvuden och börjar bråka fast man egentligen är överens om själva saken. Det är bara det att man tror att den andra personen menar något annat, för att man tänker olika och därför presenterar sin tanke på olika sätt. Det är ju synd när det blir så fel. Fast just nu tycker jag att det mest intressanta är att våra hjärnor jobbar så olika att det inte finns ett bestämt sätt att tänka på, när man tycker samma sak. Så trots att man är överens kan man tro att man är osams, för att man inte förstår hur den andra tänker. Vad är det egentligen som gör att människor tänker olika?

Solen log mot mig på lunchen idag, när jag gick längs Fyrisån, och jag log tillbaka. Känslan av lycka fyllde mig och jag kände mig lugn, trygg och harmonisk. Det finns problem i mitt liv, men idag väljer jag att leva, istället för att oroa mig. Det betyder inte att jag inte gör vad jag kan för att lösa de problem jag kan lösa. Det betyder bara att jag känner mig lugn inför de problem jag inte vet hur jag ska lösa.

Det finns många saker som jag vill ha här i livet, men som jag inte har, än i alla fall. Men idag väljer jag att vara nöjd, istället för att hetsa och vara girig. Det känns bra, idag. Jag har solen, ån och min hälsa. Jag vet att jag har Totte, även om han inte är här. Det finns inget annat jag behöver, idag, när jag går längs ån och solen ler mot mig.

Lycka handlar inte om att ha allt det man vill ha. Lycka handlar om att må bra, oavsett vad man har. Ibland kan fysiska saker göra en lycklig. Men det är aldrig saken i sig som gör en lycklig, utan vad saken representerar. Frihet till exempel. Men idag behöver jag ingen sak för att känna mig fri. Idag har jag solen, ån och femton minuter kvar på lunchen. Det är frihet för mig.

Ikväll på tåget kom jag att tänka på första gången Totte och jag åkte tåg tillsammans. Jag lutade mig mot Totte och somnade i hans famn. Han somnade också, med sitt finger i mitt öra. Under tågresans gång vaknade jag till lite smått vid flera tillfällen och varje gång kände jag att han fortfarande hade sitt finger kvar i mitt öra. Det var det mysigaste jag har varit med om! Det kändes så rätt! Jag kan inte förklara varför. Det får vara ett sådant minne som bara jag förstår varför det är så bra. Min Totte med sitt finger i mitt öra. Mmm …

De flesta människor vill vara snälla människor. Men samtidigt vill de inte bli överkörda. Och ganska ofta vill de att folk visar uppskattning när de är snälla. Om man vill vara snäll, men samtidigt själv må bra uppstår frågan: Hur snäll ska man vara?

När man har gjort upp om en tid man ska träffas och det hela var den andres förslag, hur ska man göra när den andre vill ändra dag i sista sekund för att den inte känner för det? Ska man vara snäll och säga ”snälla, kan vi ta det idag ändå”? Eller ska man vara ännu snällare och direkt gå med på bytet av dag, fast den andra dagen passar en själv sämre? Eller får man säga ”jag har faktiskt gjort mig i ordning för att vi ska kunna ta det nu, för din skull, den tid du bestämde, så nu tycker jag inte att du ska ändra tid om du inte har någon riktigt bra anledning”? Eller är man inte snäll då?

Om man bor jättenära varandra och ska hem från samma ställe samtidigt, ska man vara snäll och skjutsa den andra då, om man själv har bil, men inte den andra? Och om man är villig att skjutsa den andra, måste man vara snäll och skynda sig med att komma iväg då? Eller får man gå på toa fast man inte är jättekissnödig, rota igenom väskan efter ett tuggummi fast man inte nödvändigtvis behöver ett och prata lite extra med tre andra kompisar innan man säger hejdå bara för att man känner för det? Får man göra dessa saker medan den man kan skjutsa hem står färdig i dörren med skor och vantar på? Eller är man inte snäll som skjutsar längre då? Om man vill kissa, hitta sina tuggummin och prata lite till, är det snällare att säga åt den andra att ta bussen då, för man ska inte åka riktigt än?

Ifall man tror att en person kommer att bli glad om man gör en sak som man själv tycker är lite jobbig att göra, ska man göra den då? Ska man göra den som en överraskning, utan att fråga den andra först? Eller ska man bara göra den om man frågar och den andra personen bekräftar att den skulle bli glad? Ska man bara göra det om den andra personen har gjort saker som man själv har blivit glad av förut? Eller ska man göra det ändå och hoppas att den andra börjar göra saker man själv blir glad av?

Vad ska man göra när en annan person har gjort något bara för att man ska bli glad, fast resultatet är något man inte alls tycker om? Ska man vara snäll och säga ”tack” och låtsas att allt är bra? Eller får man bli arg och säga att det var fel gjort? Eller ska man säga ”tack vad snällt att du tänkte på mig, men jag hade blivit ännu gladare om du hade gjort såhär”? Är man inte snäll om man säger så? Eller är man jättesnäll som säger så och hjälper den andra personen att lyckas med att göra en själv ännu gladare nästa gång?

Det är inte alltid så lätt att vara snäll. Speciellt inte när man inte vet vad som räknas som snällast. Och om man är för snäll och aldrig får någonting tillbaka, då är man nog inte så snäll mot sig själv. Fast snällhet föder snällhet, så om man är lagom snäll får man nog oftast snälla människor omkring sig. Det är bättre att vara snäll en gång, mot någon som är dum, och se om man kan börja vara snälla mot varandra. Istället för att vara dum tillbaka och starta ett krig som man själv inte mår bra av. Men om någon fortsätter att vara dum, är det bättre att vara snäll mot sig själv och inte bry sig om den andra.

Är det värre att vara död än att inte vara född än? Eller känns det ungefär likadant? Jag tycker att det verkar rimligt att tänka sig att det känns likadant. Innan man är född så finns man inte. Man är ingenstans och man har ingen förmåga att tänka. När man är död finns man inte heller. Kroppen finns kvar ett tag, men jaget finns ingenstans och har inte längre någon förmåga att tänka.

Alla människor har någon gång inte varit födda än. Och alla människor ska dö. Det finns väldigt många teorier om vart folk tar vägen när de är döda och hur det känns då, men jag har hört väldigt få teorier om var alla människor fanns innan de föddes och hur det kändes. Antagligen är det så för att man bara vill förbereda sig på dit man ska. Där man har varit är redan överspelat, och även om det också är ett mysterium så är det inte lika intressant. Plus att man inte kan hitta på teorier om att de inte ännu födda ser alla på jorden och tänker på dem, för det har man bevis för att de inte gör. Eller i alla fall att de i så fall inte kommer ihåg det när de senare föds. När det gäller döden kan ingen som har varit med om det bevisa att man har fel och det ger utrymme för fler teorier.

Om det nu är så att det känns likadant att vara död som att ännu inte ha fötts, så tror jag inte att jag är lika rädd för döden längre. Jag brukar få ångest när jag tänker på hur länge jag ska vara död. Att dö känns inte så jobbigt i sig, men att det inte händer något mer efter det känns jobbigt. Att vara död i flera miljoners miljarder år känns jobbigt. Och när alla dessa år har gått ska man fortsätta med att vara död ännu mer. Det verkar hemskt. Fast om det är som att inte vara född än så är det nog inte så farligt. Jag minns ingenting av innan jag var född. Jag minns ingen ångest, ingen panik och ingen långtråkighet av att inte vara född än i miljoners miljarder år. För jag måste ju inte ha varit född än ungefär lika länge som jag senare ska vara död, nämligen oändligt länge. Jag tror att det kommer att bli bra. Det är bara medan jag lever som jag kan uppleva negativa effekter av att jag ska dö, såsom ångest och smärta. När jag väl dör känner jag nog inte av något av det där längre.