Inlägg publicerade under kategorin Själsligt välbefinnande

Av Erica - 15 augusti 2009 17:12



I vintras läste jag Innan jag dör av Jenny Downham. Den boken rörde mig. Ju närmare slutet jag kom desto fortare ville jag läsa. Men samtidigt ville jag inte att boken skulle ta slut.


Nu håller jag på och läser Gör vad du vill av Erlend Loe. Det är också en bra bok som handlar om väldigt allvarliga saker, fast på ett lättsamt sätt.


När jag läser Gör vad du vill slås jag av hur lik Innan jag dör den är, fast liksom tvärtom. Båda böckerna handlar på ett sätt om döden och i båda är det en tjej i tonåren som är huvudperson. Den resa de går igenom och de tankar de har på grund av de yttre faktorer som påverkar dem är väldigt lika, fast precis tvärtom. Det går inte att säga mer utan att avslöja för mycket, men om man läser båda böckerna så förstår man precis hur jag menar. De är väldigt bra böcker för sig. Men om man läser båda blir de ännu bättre. Man får ännu mer att tänka på för man har fått se saker från två olika håll. Läs dem, helt enkelt!


Av Erica - 3 augusti 2009 18:40



Sala är en underbar liten stad. Jag kände lugnet när jag gick genom staden, utan att för den sakens skull känna någon enslighet. Alla affärer man behöver finns där, så man behöver inte åka in till Västerås stup i kvarten. Men det är ändå tillräckligt litet i centrum att man ska tycka att det känns gemytligt.


Det går inte att beskriva vad det är som gör att jag trivs så bra i Sala. En del av förklaringen ligger i de stenbeklädda gatorna mellan affärerna i centrum, där det knappt går några bilar. En annan del av förklaringen ligger i det faktum att jag utan karta kan vandra in i centrum för första gången och ändå hitta ut. Men förklaringen ligger egentligen i hela stadens charm, och den går inte att beskriva genom att räkna upp vad som finns där.


Vi får se om jag någonsin kommer att bo i Sala. Det är inget som är aktuellt just nu. Men en sak vet jag. Varje gång jag kommer till en liten stad känner jag en känsla av välbefinnande som jag aldrig har känt i vare sig Uppsala eller Göteborg. Jag är nog en småstadstjej, oavsett om jag vill eller inte.


Av Erica - 31 juli 2009 11:12


”När jag öppnade mina ögon träffades de av de elektromagnetiska strålar vi kallar för ljus.”


Liza Marklund, Sprängaren


Av Erica - 12 juni 2009 14:48



När jag blir stor ska jag inte bli tråkig. Jag ska inte gå hem från alla fester först av alla bara för att jag har barn. Jag ska aldrig sluta hångla med Totte, även om vi är skrynkliga som russin. Jag ska fortsätta åka den nyaste åkattraktionen på Liseberg varje år. Jag ska följa alla nya, bra serier på TV. Jag ska helt enkelt fortsätta att vara jag och inte bli tråkig.


Fast när jag var yngre så ville jag aldrig bli som mamma, och nu är jag redan på god väg. Det är inte så dåligt ändå. Vi oroar oss över samma saker. Vi har alltid bra saker i handväskan båda två. Vi försöker alltid planera så att det blir bäst för alla. När jag var liten ville jag inte alls bli sådan, men nu är mamma min idol. Jag är stolt över att ha blivit mer som henne.


Om sanningen ska fram så brukar Totte och jag gå hem först av alla från fester ganska ofta redan nu, fast vi inte ens har barn än. Det är inte helt omöjligt att det kommer att fortsätta vara så när vi skaffar barn. Och när det gäller Liseberg så är åkattraktionerna inte lika spännande som de var för tio år sedan, men det är fortfarande kul. Det finns risk för att mitt intresse kommer att avta och kanske till och med försvinna. Hemska tanke!


Det är orättvist av mig att bestämma nu vem jag ska vara i framtiden. Jag kan inte bestämma nu att jag ska stanna längre på fester i framtiden, när jag har barn. Det är möjligt att jag tycker nu att det är tråkigt att andra människor som har barn lämnar festen tidigt. Jag kanske tycker att de är lite tråkiga. Men det är ju ur min synvinkel, en barnlös persons synvinkel, som jag tycker det. När jag får barn är det inte troligt att jag tycker som jag tycker nu. Om jag stålsätter mig nu för att inte förändras när jag får barn kommer jag bara att hamna i en omöjlig situation. Om jag går hem tidigt från festen har jag blivit sådan som jag svurit att jag aldrig skulle bli. Om jag stannar kvar på festen länge gör jag förmodligen tvärtemot vad jag känner för att göra då. Det finns ingen vits med att tvinga sig själv att göra något som man tycker att man borde tycka är roligt om man faktiskt inte tycker att det är roligt.


Förändring är en del av livet. Både yttre omständigheter som förändras och inre värderingar som förändras kommer att göra att man inte är samma person i framtiden som man är nu. Men det behöver inte vara en dålig sak. Förhoppningsvis kommer man hela tiden själv känna att man förändras till det bättre. Det kommer alltid att finnas andra människor, som befinner sig i andra situationer än man själv gör, som tycker att man har blivit tråkigare. Men om man kan stå för att man har förändrats och faktiskt gör som man själv tycker är bäst så vinner man själv i längden.


Man ska akta sig för att bestämma sig redan nu för hur man vill vara i framtiden. Det viktigaste är att man alltid gör som man själv vill just nu. När jag blir stor kommer jag inte att bli tråkig. Men vad det innebär att vara tråkig kommer nog att förändras för mig. Jag ska gå hem först från alla fester och läsa godnattsagor för mina barn. Jag ska hålla Totte i handen och pussa honom varsamt på hans skrynkliga kind när vi är så gamla att det gör ont att öppna munnen. Jag ska spela på lyckohjulen, vakta barnens väskor och äta glass på Liseberg när det inte längre kittlar i magen av att hänga upp och ner. Jag ska titta på repriser av gamla goda TV-serier som Heroes, Dexter, CSI och True Blood när de nya serierna bara handlar om nymodigheter som jag inte förstår mig på. Jag ska helt enkelt förändras, och aldrig någonsin bli tråkig.


Av Erica - 13 maj 2009 09:48



Det känns som att jag finns i huvudet. Kanske i ögonen, eller lite längre bak, men definitivt i huvudet. Jag finns inte i fingrarna, i benen eller på ryggen. Absolut inte på ryggen.


När jag ligger i sängen och blundar och bara finns till är det inte ens säkert att jag märker om en fot ligger utanför sängen. Men jag skulle märka direkt om huvudet låg utanför. Jag säger inte att jag ligger på golvet bara för att en fot gör det. Men jag kan säga att jag ligger i Tottes knä, även om det bara är mitt huvud som är i Tottes knä och resten av mig ligger i soffan.


Om jag gör ett experiment och lägger mig på golvet i en dörröppning skulle jag nog alltid känna att jag är i det rum där huvudet är. Jag skulle kunna vara teoretisk och faktamässig och säga att tre fjärdedelar av mig är i hallen och en fjärdedel är i köket. Men inom mig skulle det nog ändå kännas som att jag är i köket, om huvudet ingår i den fjärdedelen som är i köket.


Lite annorlunda blir det om jag står upp. Om jag står i köket och bara lutar mig framåt så att jag har huvudet i hallen skulle jag nog säga att jag är i köket, om jag skulle berätta för någon var jag är. Fast egentligen skulle det nog inte kännas som att jag är i köket ändå. Jag är i luften. Det blir lite otydligt. Om jag står inne i en mörk garderob och öppnar dörren lite på glänt för att sticka ut huvudet, så skulle jag definitivt säga att jag är i garderoben. Men då skulle det absolut kännas som att jag är i rummet utanför. Det är ju bara min kropp som står i garderoben. Så fort jag sticker ut huvudet så är ju jag aktiv och medveten i det andra rummet.


Det är inte bara för att ögonen sitter på huvudet. Även när jag blundar, så känns det som att jag finns i huvudet. Om jag sätter mig i soffan och blundar och sedan flyttar på benen genom att till exempel lägga upp dem på bordet framför mig, så känns det inte som att jag har flyttat mig. Men om jag istället vickar på huvudet och lägger ner det mot axeln känns det väldigt mycket som att jag har rört på mig. Trots att jag från någon annans perspektiv har suttit helt still. Det kanske är för att balanssinnet sitter i huvudet.


När Totte smeker mig på armen, benen eller brösten kan det kännas skönt. Men när han smeker mig i ansiktet känns det intimt. Då är han närmast mig med sina händer. Det går inte att förklara, men det är så det känns. Jag finns i huvudet, så om ni vill mig något, leta där.


Av Erica - 22 april 2009 22:51


Det känns lite underligt att tänka på att det finns fler döda personer än det finns levande. Även om världens befolkning ökar så är det ändå så att alla som har levt och dött sammanlagt är fler än de som lever nu. Och om hundra år kommer i princip alla som lever nu också ingå bland alla de döda, så då kommer det att finnas ännu fler döda människor än levande.


Jag undrar hur det började. Har det någonsin funnits fler levande människor än döda? Ja, om man antar att evolutionen har gjort oss till människor så måste det ju ha funnits en pytteliten skillnad mellan de sista varelserna som inte räknas som människor och den första människan. När bara den första människan fanns så fanns det fler levande än döda människor. Sedan när den fick barn och till slut när den första varelsen som räknades som människa dog så fanns det nog fler människor kvar levande. Men ganska fort måste de döda ha slagit de levande i antal.


När man inte tror att man vet vad som händer när man dör så är det svårt att förstå var alla dessa döda människor befinner sig. De behöver ju så mycket mer plats än de levande människorna. Fast inte om de inte har några kroppar i och för sig. Det är bra att många av de döda människorna har levt i alla fall, för annars skulle vi inte ha kommit så långt i utvecklingen. Synd bara att de inte kan vara kvar för att se vad vi har gjort med deras idéer och upptäckter.


Av Erica - 13 mars 2009 13:53


En agnostiker är en person som inte är säker på om Gud finns eller inte finns. Personen är alltså inte kristen, eller av någon annan religion. Personen är heller inte ateist, som personer som är säkra på att det inte finns någon Gud.


När jag var yngre fick jag titt som tätt frågan i skolan eller på lekplatsen "Är du troende?" eller "Är du kristen?". Jag svarade oftast "nej" för att jag inte kände någon övertygelse om att Gud fanns. En del barn konstaterade då direkt "Du är ateist.", men det visste jag inte vad det var till en början. När jag insåg att det betydde att man var säker på att det inte finns ett liv efter döden sa jag bestämt ifrån. "Nej jag är inte ateist heller." "Vad är du då? Man måste vara antingen troende eller ateist!"


Jag önskar att jag visste då det jag vet nu, nämligen att jag är en äkta agnostiker. Ingen har någonsin lyckats bevisa för mig att Gud finns, så hur ska jag då kunna tro på honom? Men ingen har någonsin lyckats bevisa för mig att Gud inte finns heller, så hur ska jag då kunna vara säker på att han inte finns?


Det ingår i min personlighet att inte vara säker förrän någonting är bevisat, men samtidigt öppen för alla förslag som inte är motbevisade. Många tar fasta på att jag är en person som inte tror på något förrän det är bevisat och känner sig förolämpade av mig när jag inte tror på dem direkt utan undrar "Var har du hört det?". Men det är få som tar fasta på att jag är öppen för alla förslag som inte är motbevisade och till exempel lyssnar uppmärksamt när de berättar om gången då de mötte ett spöke, trots att många andra personer skulle ha slutat lyssna för länge sedan eller kommit med kommentarer om att de ljuger. Att jag lyssnar betyder inte att jag tror på dem, bara att jag inte är säker på att det inte är sant.


När det gäller saker som varken är bevisade eller motbevisade kan jag självklart ha en gissning om vilket som är sant. Men det betyder inte att jag är övertygad om min tro. När jag gissar att personen i verkligheten inte har träffat ett spöke så betyder inte det att jag skulle bli helt förvånad om han lyckades bevisa för mig att han faktiskt hade träffat ett spöke. När jag vet att jag inte vet kan inget göra mig förvånad.


Den stora frågan om Guds vara eller icke vara tycker jag är så viktig att jag inte ens är villig att gissa. Jag har ingen som helst känsla i kroppen som säger att det ena eller det andra är troligare. Det finns vissa saker i Bibeln som jag vet att jag inte tror på, men det bevisar inte för mig att Gud inte finns. Så när det gäller den stora frågan fortsätter jag att leta efter bevis. Men så länge jag inte hittar några bevis i den ena eller den andra riktningen fortsätter jag att vara en äkta agnostiker.


Av Erica - 9 mars 2009 23:18


Carpe diem. Memento mori.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards