Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...

... föreslå passande namn till bebisen.

Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...

... öppna första luckan i kalendern som räknar ner till bebisens ankomst, eller ja, till julafton.

Återigen har Valdemar bestämt sig för att göra en julkalender här på bloggen. Imorgon vid lunch kommer första luckan och sedan varje dag vid lunch ända fram till jul!

I år kommer Valdemar att fixa bebisens första jul. Det fjärde barnet som Valdemar välkomnar till vår familj ligger ju i min mage just nu. Det ska bli spännande att se om bebisen kommer ut innan julafton och kan vara med och fira eller om den väntar till efter jul med att titta ut. Valdemar kommer i alla fall att göra allt för att bebisen ska få en bra första jul, oavsett om det blir i eller utanför magen.

Nu sitter jag och läser ansökningar till ett sommarjobb på min grupp. Tanken är att jag ska vara handledare till sommarjobbaren och det är viktigt för mig att jag väljer rätt person både för vår skull och för själva sommarjobbarens skull. Jag satt ju själv och skrev jobbansökningar för två år sedan och minns hur hjälplös man känner sig när man vet hur bra man är, men inte ens får chansen att visa det på en intervju. Till min stora förskräckelse konstaterar jag att det är alldeles för många bra personer för att vi ska kunna intervjua dem allihop.

En ansökan är skriven av en 23-åring som pluggar på universitet. "Vuxen", tänker jag, och jämför med de 18-åringar på gymnasiet som har sökt jobbet. Sedan stannar jag upp och räknar snabbt i huvudet. Hen är 15 år yngre än mig. (Eller ja, när jag har fyllt år i september i alla fall.) Hur kan en vuxen person vara 15 år yngre än mig!?! Helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal. Vart tog åren efter att jag fyllde 30 år vägen? Det är nog mest dessa jag undrar över. Men så kommer jag på det: Jag slutade ju åldras när mina barn föddes. Vi fortsätter att fira min födelsedag varje år, men det är bara vid barnens födelsedagar någon faktiskt blir äldre. Jag var 29 år när Neo föddes och jag kommer att vara 29 år resten av mitt liv. 29 år plus Neos ålder. Uppdelat precis så. Jag har haft ett liv som 0–29-åring och ett liv som mamma. Det är jag väldigt nöjd med.

När jag läser vidare i ansökningarna känner jag mig också väldigt nöjd med att jag har en arbetsplats som jag gillar och kollegor jag trivs med. Jag hade inte velat byta med de som är i början av sin karriär och fortfarande har alla dörrar öppna. Jag har hittat hem. Det är värdefullt för mig.

På måndag börjar ett nytt kapitel i mitt liv igen. Jag börjar på nytt jobb igen efter att ha levt på föräldrapenning sedan april, då jag slutade på mitt förra nya jobb efter en mindre lyckad provanställning. Note to self: 1. Börja inte på nytt jobb när du är sjuk i postpartum tyreoidit. 2. Tacka inte ja till ett jobb när du får inside information om att de bara behöver en vikarie och de propsar på provanställning även om de lovar att det finns en tillsvidaretjänst att gå över på när den föräldraledige, vars arbetsuppgifter du får inledningsvis, kommer tillbaka. 3. Även vuxna personer beter sig som dagisbarn ibland och de är inte värda din tid.

Den här gången känns det som att chefen har valt att anställa just mig för att mina erfarenheter, min utbildning och min personlighet är det som chefen vill ha på den här tjänsten. Hon pratar redan om att forma tjänsten efter mig och göra den mer kvalificerad för att möta mitt behov av utmaningar. Det låter underbart! Jag är taggad! Det känns så skönt att vara taggad efter att inte ha orkat vara taggad i över ett år.

När jag mådde som sämst med mina sköldkörtelvärden pratade jag med en kompis om hur det kändes. Jag sa att jag var trött hela tiden och inte orkar göra någonting och inte ens orkar tänka på saker jag brukar tycka är kul att göra. Sedan berättade jag att det skrämmer mig att jag förmodligen kommer ha skäldkörtelvärden som ligger på normala nivåer om kanske bara en månad. För jag kunde inte föreställa mig att jag skulle lyckas orka göra något engagerat om en månad heller. Jag kände att tiden började rinna ut när det gällde att "skylla på sköldkörteln" för att jag var så trött, men jag ville inte behöva bli aktiv utan jag ville bara sova, i mer än en månad till. Därför var jag livrädd för att bli frisk.

Som tur är så fungerar sköldkörteln så att man inte bara måste "sluta skylla på den" när värdena är normala igen, utan man får även tillbaka orken på riktigt också. (Det borde jag ha förstått, men jag var för trött för att orka tänka ut det när jag var sjuk och livrädd för att bli tvungen att tänka igen.) Alltså fick jag tillbaka energin, förmågan att engagera mig och den eviga längtan efter nya utmaningar. Därför känns det som att mina förutsättningar att trivas på och lyckas med det här nya jobbet är oändligt mycket bättre!

Jag är fortfarande lite rädd för att inte leva upp till chefens förväntningar. Jag har varit ärlig med henne om allt, både positiva och negativa sidor med mig, erfarenheter jag har och saknar, min sjukdomshistoria och mina framtidsplaner, mina förväntningar på det här jobbet och mina farhågor. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite nervös för att hon har missuppfattat allt och tror att jag kan göra underverk på områden jag inte behärskar. Jag får alltid för mig att folk plötsligt ska upptäcka att jag bara är en bluff. Allt jag gör är ju relativt enkelt. Det är bara det att 95 % av alla andra människor är så extremt dåliga på just de saker jag gör. Det är bara därför det framstår som om det är svårt och som om jag är bra på det.

Nu när jag har chansen att lära känna kollegor som inte känner mig sedan tidigare tänkte jag passa på att uppdatera min look också. Tanken är att jag ska se vuxen och profesionell ut. (Jag skrattat inombords bara jag skriver detta.) Jag har köpt lite nya kläder, men jag inser ju att den här looken kommer att spåra ur redan första veckan. Vad jag än klär mig i kommer jag väl ändå sitta som en hösäck vid skrivbordet och gestikulera med vilt fladdrande händer på mötena. Dessutom kommer jag inte att kunna låta bli att kombinera mina kläder så att det blir alldeles för mycket färg för en normal person. Fast det gör inget, för mitt mål är verkligen bara att vara mig själv. Jag är lite mer vuxen och lite mer profesionell nu än förut, så jag ska bara se till att inte använda gamla löjliga plagg av gammal vana, utan bara klä mig i sådant som jag skulle ha valt att köpa idag.

Ett förslag är att jag har den här nya klänningen första dagen på jobbet:

Såhär kan man se ut när man har sköldkörtelsjukdomen postpartum tyreoidit:

Min poäng är att det inte syns om man är sjuk. Det finns så många sjukdomar som inte syns och det är så svårt att veta om folk i ens närhet är sjuka. På den här bilden kanske jag inte ser jätteglad ut, men även om man är sjuk händer det ändå att man skrattar ibland också. Det är skillnad på att må bra och att tillfälligt skratta åt något roligt.

Postpartum tyreoidit är sköldkörtelproblem som ca 5 % av alla mammor drabbas av inom ett år efter förlossningen. Det startar som en inflammation i sköldkörteln och leder till hormonvärden som inledningsvis innebär för hög ämnesomsättning och sedan snabbt går över till alldeles för låg ämnesomsättning. Det vanligaste är att detta ordnar upp sig av sig självt inom ett år, men för en del kvinnor går sjukdommen inte över, utan måste behandlas resten av livet.

Symptomen är allt en vanlig spädbarnsmamma (som inte har postpartum tyroidit) också kan råka ut för:

• Trötthet och mindre ork
• Yrsel
• Koncentrationssvårigheter
• Nedstämdhet
• Viktökning
• Allmän känsla av att något är fel
• Håravfall (vilket annars även är vanligt när man ammar)
• Mensrubbningar (vilket är omöjligt att veta om man precis har fått tillbaka sin mens efter förlossningen)
• Infertilitet
• Minnessvårigheter
• Ont i leder och muskler
• Oregelbunden hjärtrytm (vilket annars kan beror på stress och inte är ovanligt när man precis har börjat jobba igen efter ett antal månaders föräldraledighet)

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är fel när man är inne i det här. Varje symptom för sig går lätt att vifta bort och tänka att man bara ska skärpa till sig, sova bättre eller lämna bebisen till pappan oftare, så går det över. Men det här går faktiskt inte att vila bort eller att skärpa sig ifrån. Tröttheten består hur mycket man än sover och nedstämdheten försvinner inte av att titta på en rolig film.

Sjukvården är inte alltid med på noterna. Symptomen misstolkas ofta som något som är normalt för kvinnor som nyligen har fått barn. I sådana lägen är det svårt att stå på sig. Det går inte att mäta upplevelsen av symptomen och jämföra med andra. Om jag säger att jag är jättetrött och en annan spädbarnsmamma säger att hon är jättetrött, så är det svårt för oss två att veta vem som är tröttast. På samma vis är det svårt för en läkare att veta vem som är "postpartum tyreoidit"-trött och vem som skulle kunna vila bort sin trötthet om hon fick barnpassning i ett dygn.

Jag har nu postpartum tyreoidit för andra (möjligen tredje) gången. Det är som sagt svårt att veta om man är sjuk eller bara är en sliten spädbarnsmamma, så jag kommer aldrig att få veta om jag var sjuk efter mitt första barn föddes. Det fanns så många olika möjliga anledningar till att jag då var trött, gick upp i vikt, var infertil och kände mig nedstämd. Det är omöjligt för mig att veta om det bara var på en normal nivå, för jag har ju senare inte fått uppleva den normala nivån eftersom jag har haft bekräftad postpartum tyreoidit efter mina andra två barn.

När mitt andra barn var ungefär ett halvår fick jag extrem hjärtklappning. Hjärtat slog hårt och ibland oregelbundet. Jag trodde att det berodde på stress eftersom vi hade en stor dead line på jobbet. När det inte hade gått över efter ungefär en vecka, trots att jag hade försökt varva ner under helgen, så gick jag till vårdcentralen på måndag morgon. Jag var rädd och orkade inte låtsas som ingenting och bara köra på längre.

Som tur var fick jag komma till en bra läkare. Hon trodde först att det berodde på stress, men jag fick ändå lämna blodprov där hon kollade upp lite av varje. Då upptäckte hon att det var sköldkörteln som var problemet. Tack och lov läkte sköldkörteln av sig själv, men det tog fyra månader då jag inte alls mådde bra, men ändå jobbade, tog hand om två barn och försökte vara social med min man på kvällarna.

Den här gången är symptomen ännu mer diffusa än förra gången. Jag har inte haft någon hjärtklappning. Men eftersom jag visste ungefär hur det kunde kännas i övrigt, så visste jag när det var dags att gå till vårdcentralen. Mycket riktigt var mina värden dåliga, men den här läkaren förstod inte alls vad det handlade om. Han ordenerade nya värden efter bara två veckor och när de var inom referensvärdena ville han lägga ner ärendet. Problemet är ju att han fångade mig när värdena precis höll på att svänga om, så som de gör i början när man har postpartum tyreoidit. Om jag inte hade haft det förut hade jag inte förstått att han hade fel och hade inte stått på mig när symptomen är så diffusa, men ändå så lamslående. Jag hade tänkt: "Erica skärp dig."

Men jag stod på mig, fick byta tillbaka till min förra läkare och har nu precis tagit nya provet igen. De visar, mycket riktigt, att det har svängt. Mina värden är nu lika dåliga, fast åt andra hållet. Helgen har varit svår. Jag darrar i hela kroppen, orken är borta fast jag har fått sova åtta timmar per natt och den stora boven den här gången är minnessvårigheterna. Jag glömmer bort saker som känns helt orimliga att glömma bort.

Det värsta med postpartum tyreoidit har för min del varit att den inte syns. Jag skrattar, jag bakar, jag ammar och jag jobbar. De som träffar mig varje dag förstår inte hur jag känner mig inombords. Det är inte psykiskt, men ändå syns det inte. Det är en fysisk känsla i kroppen som gör att jag inte orkar, inte minns, inte klarar av att fokusera och inte mår bra. Jag förstår att det är svårt för dem att greppa, men jag skulle verkligen behöva lite förståelse.

Idag är jag för första gången på en total sjukdomstid av ca åtta månader, hemma från jobbet på grund av den här sjukdomen. Min koncentrationsförmåga och mitt allmäntillstånd är så dåligt att jag inte skulle få något gjort på jobbet. Igår åkte jag hem från mina föräldrar utan att säga hejdå, för att jag var så förstörd att jag inte kunde tänka. Jag kom inte på att jag inte hade sagt hejdå förrän jag kom hem. Jag måste själv bli bättre på att erkänna att detta faktiskt är en sjukdom och inte bara köra på. Men troligen är jag tillbaka på jobbet igen väldigt snart ändå, för det är så diffust hur det känns i kroppen.

Min man tyckte att det var smidigt att jag var hemma idag och föreslog att jag skulle ta hand om de yngsta två barnen medan han åkte på trampolinkurs med vår äldsta. Men jag sa nej. Jag är sjuk. Tyvärr syns det inte, så då kan ens man få för sig att man kan utföra vardagssysslor när man är hemma. Någonting får mig att tro att han inte ens hade frågat ifall jag hade haft 40 grades feber.

Försäkringskassan skriver på sin hemsida: "Hypotyreos efter en förlossning kan vara så kraftig att den under någon till några månader kan göra det omöjligt för patienten att sköta sitt barn." Har man då redan börjat jobba igen, som jag, så blir det inte lättare att sköta sina barn när man kommer hem från jobbet eller när man är hemma från jobbet just på grund av denna sjukdom.

Det är så svårt att få folk att förstå att man verkligen är sjuk, eftersom symptomen är så vanliga och det är så svårt att förklara att det just i det här fallet handlar om en orimlig nivå. När jag berättar hur jag känner har folk en tendes att berätta för mig att de också har några av symptomen. Om jag säger att jag glömmer bort saker, så säger de att de också brukar glömma ibland. Men glömmer de verkligen att gå på syjunta fast det står i almanackan och de har sett fram emot det hela dagen? Om jag säger att jag är trött, så säger de att de också har sovit dåligt. Men är de verkligen förlamande trötta även om de har sovit åtta timmar per natt? Om jag säger att jag är yr, så säger de att de också blir yra om de ställer sig upp fort. Men är de verkligen dissorienterande yra plötsligt utan anledning? Om jag säger att jag har hjärtklappning med oregelbundna hjärtslag säger de att deras hjärta också har hoppat över ett slag någon gång. Men slår deras hjärta verkligen så hårt att det överröstar deras tankar konstant i en vecka i streck? Om jag säger att jag har koncentrationssvårigheter, så säger de att de också har svårt att koncentrera sig ibland. Men måste de verkligen höja ljudet på TV:n till max för att de inte klarar av att fokucera på att läsa texten och dessutom inte klarar av att koncentrera sig på vad de på TV:n säger om inte ljudet är så högt att de stör ut deras egna tankar? Jag förstår inte vad vitsen är med att tävla mot mig om mina symptom. Kanske vill de bara känna att vi har något gemensamt. Men vi har inget gemensamt. Skillnaden är att jag verkligen är sjuk. Jag beklagar om du inte känner dig helt hundra hela tiden, men det är jag som är sjuk. Jag har ett blodprov som bekräftar det.

Nu har jag jobbat drygt en månad på mitt nya jobb och jag ångrar inte en sekund att jag bytte jobb! Visst finns det småsaker som är sämre här en på förra jobbet, men på det stora hela är det mycket bättre! Jag har många fler kollegor, mer strukturerade dagar och ett helt otroligt stödsystem bakom allt. Hela arbetsplatsen andas dessutom kunskap och intellegens, så jag känner att jag passar in.

Första veckan var förstås allt nytt, men jag kände aldrig någon panik eller prestationsångest. Alla var förstående och lär mig ta in saker i min egen takt. Jag vet ju själv att jag är sådan att jag observerar ganska länge först och sedan plötsligt, när allt har fallit på plats, så presterar jag på topp. Jag är inte en sådan som sätter igång direkt och testar mig fram med halvdant resultat. Jag når toppresultat snabbare eller lika snabbt som andra, fast jag sätter igång och gör saker senare eftersom jag observerar längre.

Andra veckan fick jag ett litet bakslag när jag kände mig osäker på om jag får jobba kvar på samma avdelning eller inte om ett år. Det är nämligen så att det är en på en annan avdelning som går i pension om ett år, samtidigt som en på min avdelning kommer tillbaka från föräldraledighet. Tanken är att jag ska byta avdelning då. Först kändes det jättetungt efter att ha haft en så bra första vecka med den här avdelningen. Men sedan tänkte jag om. Det verkar inte vara hugget i sten att jag ska byta avdelning. Det kan ju hända mycket i personalstyrka på ett år. Dessutom tycker jag att alla är trevliga, så jag har inget emot att jobba på den andra avdelningen heller.

Tredje veckan kände jag verkligen att jag har kommit in i jobbet. Jag har gjort ett flödesschema som många blev imponerade av och tacksamma för. Det känns redan som att jag är den som har bäst koll på kvalitetsmodellen, vilket är det som jag jobbar med. Arbetsuppgifterna passar mig utmärkt.

Fjärde veckan började det kännas jobbigt att jobba i öppet kontorslandskap. Jag har ju tidigare haft eget kontor, vilket har känts bra när jag vill stänga om mig och jobba på och få vara i fred. Nu har jag haft inställningen att det är bra att sitta i landskap så att jag lätt kan fråga om saker och inte går in i mig själv så mycket. Fördelen med att ha så många bra kollegor är ju att samarbeta med dem. Men jag märkte ändå att det är jobbigt att sitta så när jag har många rapporter att läsa. Det är svårt att fokusera när andra pratar runt omkring.

Nu börjar jag känna mig varm i kläderna och har kommit på att jag kan ta hem rapporter att läsa och sedan flexa ut tidigare en annan dag. Det känns som att jag har hittat ett system som funkar. Det enda jag måste få bukt med nu är att lyckas somna typ kl. 22 på kvällen. Jag är ju kvällsmänniska och hur pigg som helst vid just den tiden på kvällen. Men om jag inte somnar då är jag supertrött mellan kl. 06 och 17 nästa dag, så det blir väldigt trögt att jobba då.

Förutom ögoninfektionen som fick ena ögat att se hälften så stort ut som det andra, var jag nöjd med min look första dagen på jobbet:

Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag är helnöjd med beslutet att byta jobb och har höga förväntningar på det nya stället. Nu, såhär kvällen innan det är dags, känns lite som dagen före julafton. Allt är fortfarande möjligt.

Kommer jag att ha roliga arbetsuppgifter, lagom arbetsbörda och utmaningar på rätt nivå? Kommer jag att ha trevliga kollegor, en bra chef och andra vettiga människor omkring mig? Kommer jag att kunna jobba i kontorslandskap, vara nöjd med nya jobbdatorn och få så många färgglada post it-lappar som jag vill? Det är mycket som står på spel, men egentligen undrar jag bara en sak som sammanfattar allt: Kommer jag att trivas?