Nu är jag färdigfirad. Jag är sjungen för fyra gånger, uppvaktad på sängen, skålad för vid två olika tillfällen och överöst med presenter/presentkort. Jag älskar fortfarande att fylla år.

Det känns bra att vara 35 år. Jag har tre barn och nytt jobb, så jag känner att jag är på rätt väg i livet. Om jag var barnlös singel som fortfarande jobbade i kassan på ICA, så skulle jag ha panik nu. Man är ju olika, men jag skulle inte nöja mig om jag inte gjorde det bästa av både min karriär och mitt föräldraskap.

Här är några bilder från firandena:

ICA MAXI bjöd på tårta.

Totte och barnen uppvaktade mig i sängen på morgonen.

Neo visade upp korten som gosedjuren hade gjort.

Alla barn trivdes i sängen och lekte med gosedjuren.

Jag fick massor av kort och sedlar av barnen, gosedjuren och Totte.

Trettiofemhundra kronor till en nybliven 35-åring.

Neo hade ritat av Sixten och Mysnallen. Det är väldigt likt, tycker jag.

Mamma och pappa skålade mig med bubbel. Jag fick choklad och presentkort. Mums!

Iza blev väldigt avundsjuk på mig, när jag fick den här gottepåsen med grön chokladboll i. Av mina syskon fick jag presentkort på teater. Det ser jag fram emot att gå på! Denna bild är tagen på Latitude 59, där vi firade mig genom att spela shuffleboard, bowla och äta mat.

Självklart hade jag bakat också. Kokostosca blev det den här gången. De var jättegoda!

För säkerhets skull hade jag köpt två presenter till mig själv: ett armband och en stor Toblerone med mitt namn på. Det visade sig att det var perfekt att göra så, med tanke på att jag fick en massa pengar av Totte och barnen. Nu är alltså dessa presenter från dem istället. Jag råkade bara köpa dem en liten stund innan jag fick pengarna.

"Alla har väl hål i öronen!?!" var den allmänna uppfattningen igår på mitt 35-årskalas. Men där satt jag med ett par superfina SNÖ-örhängen på presentbordet och helt intakta öron på huvudet. Jag vet inte varför jag aldrig har tagit hål i öronen och jag vet inte varför jag känner mig ovillig till det även nu.

För mig är det en icke-fråga. Att jag inte har hål i öronen beror inte på någonting alls. Jag är född sådan. Det har bara aldrig dykt upp någon anledning att ändra på det. Förrän nu då, när jag fick örhängen i present, så efter att jag har bestämt hur jag vill göra nu så är det ett aktivt val. Men innan igår var det inte konstigare att jag inte har hål i öronen än att jag inte drack alkohol när jag var 17 år. "Är du nykterist, eller?" hette det då. Men nej, jag behöver ingen anledning att inte dricka. Jag har bara aldrig gjort det. På vilket sätt är denna icke-handling något jag måste förklara?

Flera på firandet verkade tro att jag kanske var rädd för att ta hål i öronen; rädd för att det ska göra ont alltså. Men det är jag inte ett dugg rädd för. Det gör säkert ont, men smärta är inget som skulle stoppa mig om jag nu ville ha hål i öronen. Jag skulle gärna tatuera mig också, bara för att känna hur det känns, om man slapp ha en tatuering på kroppen sedan.

Varför vill jag inte ha hål i öronen då? Eller vill jag det nu? Varför har jag aldrig velat ha det och sett till att göra hål i öronen? Den troligaste anledningen är väl att jag aldrig har varit särskilt intresserad av örhängen. Jag var över 20 år gammal innan jag började sminka mig överhuvudtaget och det enda jag använder nu är fortfarande bara eye liner och mascara. Ibland tänker jag att jag ser ut som en man som gör ett dåligt försök att klä ut sig till kvinna, när jag försöker mig på någon annan produkt som jag inte har koll på och är alldeles för ointresserad av för att orka bry mig om att lära mig hur man egentligen ska använda, till exempel rouge. Tjejgrejer har helt enkelt aldrig varit min grej, så då är det kanske inte så konstigt att jag inte har hål i öronen.

Till skillnad från smink är jag dock intresserad av smycken. Eller nja, även där sträcker sig tålamodet bara till att hitta ett fåtal favoriter som jag använder om och om igen. Men jag gillar snygga armband och jag har fått en ring per barn i push-present och de använder jag omväxlande, en i taget. Och jag gillar SNÖ. Jag har flera halsband och armband av SNÖ. Fast jag använder dem inte så ofta, för de är för fina för att passa med min vardagsstil. När det gäller smycken kan man säga att jag inte behöver en sak till som gör den dagliga rutinen att göra sig i ordning ännu längre. Ibland känns det som att skillnaden mellan att hinna med tåget eller inte är appliceringen av ett armband.

Totte verkar vara för idén att ta hål i mina öron. Det skulle tydligen bli mycket lättare på presentfronten då. Fast jag vet inte om jag vill ha örhängen varje gång jag fyller år, även om det kunde vara trevligt ibland om de är riktigt fina, som de här jag fick igår. Jag blir nog inte tjejigt uppspelt och överlycklig av bling, på det sätt som tjejer i dåliga filmer kan bli. Det känns lyxigt i teorin, men jag orkar inte välja tillfällen att ha på mig det. Antingen blir det en favorit som jag har på mig varje dag eller så blir det nog tyvärr liggande.

Jag tycker dessutom om min kropp och har inget behov av att utsätta den för några förändringar (förutom viktminskning och muskelbyggande när sköldkörteln har stabiliserat sig). Jag tycker om mina öron som de är. Jag tycker om min hud, mitt hår och mina bröst också. Det är därför jag aldrig har intresserat mig för solarier, tatueringar, hårfärg eller plastikoperationer heller. Hårfärg har jag provat några gånger, för det är ju inte oåterkalleligt, men det visade sig vara slöseri med pengar eftersom den färg jag helst ville ha var den nyans av brunt som mitt hår redan har naturligt. Jag tycker inte att någonting på min kropp är perfekt, men det är min kropp, det är såhär den ser ut och förändras naturligt genom livet och jag älskar den. Jag trivs i den och vill inte permanent förändra den, även om det skulle få den att se bättre ut.

Igår fick jag nästan panik när Totte nästan fick panik över att han bara jobbar heltid i två veckor till. Det innebär ju att jag bara är föräldraledig i två veckor till! Fram tills nu har det känts lugnt. Det ska bli kul att börja jobba på mitt nya jobb, så det är inte det som är problemet. Det är bara det att jag inte känner att det räcker att vara hemma med Nina bara två veckor till.

Det mest påtagliga problemet är att jag fortfarande ammar. Nina har inte tyckt om välling de få gånger vi har försökt och även om hon gillar barnmat så har hon för dålig ät-teknik för att få i sig så mycket att hon blir mätt. Hur ska jag få henne till en ätande person på bara två veckor!?! Eller ska jag behöva pumpa på jobbet varje dag?

En annan sak som bidrar till paniken är att jag inte har hunnit fixa allt som jag ville fixa hemma, Ninas rum till exempel. Det finns mycket kvar att fixa hemma och man hinner inte så mycket varje dag när man är hemma med barn. Dessutom är nästan varje resterande dag redan uppbokad med babyrytmik, öppna förskolan och annat. Hur ska jag hinna göra i ordning hennes rum?

Sist men inte minst så har jag precis fått veta att jag har problem med sköldkörteln efter den här graviditeten också, precis som jag hade efter Iza. Det hade ju känts bättre att må bra och kunna ge allt första tiden på det nya jobbet. Men tyvärr finns det inget hopp om att sköldkörteln ska ordna upp sig på bara två veckor.

Även om jag inte känner mig redo nu när jag precis insåg att jag bara har två futtiga veckor kvar hemma, så tror jag att det kommer att bli bra. Vi får lösa allt så bra vi kan. Och nu när jag verkligen har insett hur kort tid det är kvar så räknar jag ner varje dag. Det kommer alltså inte att bli en överraskning när sista dagen på föräldraledigheten kommer.

Bara två veckor kvar med den här sötingen!

För fyra år sedan var jag en mycket överviktig enbarnsmamma som inte visste hur jag skulle göra för att lyckas gå ner i vikt och lyckas bli gravid igen. Då gick jag med i Itrim.

Idag är jag en precis lika överviktig trebarnsmamma som vet precis vilka verktyg man kan använda för att gå ner i vikt och bli gravid. Nu har jag valt att gå ur Itrim.

Det har varit en nödvändig och lärorik resa. Itrim har lärt mig mycket om mig själv, om kost, om hjärnspöken och om motivation. Jag lyckades nå ner till min målvikt och jag lyckades bli gravid. På det sättet känner jag verkligen att jag har lyckats med det jag ville åstadkomma när jag gick med i Itrim. Men två barn senare och efter gravidproblem med sköldkörteln väger jag nu precis lika mycket igen. Viktmässigt är jag alltså tillbaka på ruta ett, men kunskapsmässigt är jag så mycket rikare nu och framförallt har jag tre barn nu.

Itrim har inget program som passar mig längre. Deras viktminskningsprogram har jag redan gått. Jag vet precis vad de kommer att säga på träffarna och jag vet exakt hur man ska använda måltidsersättningarna och träningen för att gå ner i vikt. Dessutom bör jag inte gå ner snabbt i vikt just nu, för bröstmjölken blir sämre för barnet då och jag ammar fortfarande. Det enda jag skulle vilja fortsätta med är coachsamtalen, men även dessa är lite meningslösa nu. Det bästa med dem är att ha ett bestämt datum att stämma av på och det kan jag lika gärna boka in och göra med Totte.

Träningsprogrammet är egentligen till för de som redan har gått ner i vikt och stannat där. Då kan man träna i Itrims gym och ha samtal för att se framsteg i träningen. Det här är inget för mig just nu eftersom jag behöver gå ner i vikt. Jag kan inte ägna mig åt viktstabiliserande träning. Itrim har helt enkelt ingen hjälp åt oss som har lyckats gå ner en gång, men p.g.a graviditeter (och delvis medicinska problem med sköldkörteln) har varit tvungna att gå upp i vikt igen, men nu vill gå ner igen.

Jag har tröttnat på Itrims gym. Jag ska börja på tabata och step up istället. Det finns sådan gruppträning precis tvärs över gatan från där jag bor. Dessutom vill jag lägga mer träningstid på löp-pass också. När jag väl har ammat färdigt vet jag hur man gör med måltidsersättningen och jag vet vad jag bör äta när jag går över på mat igen. Den här gången tänker jag göra viktresan på egen hand. Men jag har Itrim att tacka för all kunskap jag behöver för att klara av det.

En extra anledning till att det känns rätt att sluta på Itrim är att det inte känns som "mitt" Itrim längre. Flera av de personer som jobbade där när jag började har slutat och en massa nya ansikten som jag inte känner igen har dykt upp. Både min coach, Tottes coach och vår gruppledare har gått på föräldraledighet. Gymmet är fullt av nya motiverade personer som precis har lärt sig vad kolhydrater, fett och protein gör med kroppen. Jag känner mig gammal, utanför och trött. Det är inte kul längre. Det är inte mitt längre. Då är det dags att gå vidare.

Nu är hon här, mitt tredje barn! Hon kom för en vecka sedan, med full fart. Barnmorskan som var med på förlossningen kallade henne "Kanonkulan" för att det gick så snabbt.

Vattnet gick klockan åtta på morgonen. Då fick vi en tid på sjukhuset för kontroll kl. 11. Det kom igång med några svaga, oregelbundna värkar under morgonen, men jag förstod att de skulle skicka hem mig, för det var verkligen inte på g när klockan var elva.

Efter CTG och ultraljud för att kolla hjärtljud, sammandragningar och huvudets läge var klockan ungefär tolv. Då blev vi hemskickade och fick även en tid för igångsättning två dygn efter vattnet gick. Hon bedömde det i princip som att jag inte hade några värkar alls, även om både jag och CTG:n tyckte att jag hade några få oregelbundna sammandragningar (till skillnad från med mitt första barn då vattnet gick och jag verkligen inte kände någonting alls). Det ingen av oss visste när vi blev hemskickade från sjukhuset vid kl. 12 var att dottern skulle vara ute knappt fyra timmar senare.

Först gick vi och besökte min pappa som just nu är inskriven på sjukhuset efter en stroke. På väg dit, genom sjukhuskorridorerna, tyckte jag att värkarna kom tätare, så Totte började klocka dem med sin värk-app. Vi hade tänkt gå ner på stan och äta lunch efter att vi sagt hej till pappa, men det kändes jobbigt med dessa tätare värkar, så vi åkte hem istället. Det är inte skönt att åka bil med värkar, men än var det inte så farligt. Jag sa till Totte då att jag inte ser fram emot nästa bilfärd, när vi ska in till sjukhuset igen när jag har värre värkar.

Vi köpte lunch på McDonald's Drive in på väg hem. Väl hemma åt vi lunch och kollade på TV. Jag var ganska trött, så efter maten lade jag mig ner i soffan för att försöka sova, men det var sjukt obekvämt så jag satte mig upp igen. Sittandes i soffan lyckades jag tack och lov somna lite mellan värkarna. Jag hade bara sovit fyra timmar på natten, på grund av en förkylning som gjorde att jag inte kunde andas genom näsan. Det kändes inte som de bästa förutsättningarna för en förlossning.

Efter en liten stund började värkarna kännas intensivare och Tottes app kunde konstatera att jag hade tre värkar på tio minuter. Då var det dags att åka in. Bilfärden var precis så obekväm som jag hade befarat, men min inställning under varje värk hjälpte mig genom den. Jag tänkte att det är det här som händer nu, det är såhär det känns nu och det finns inget jag kan göra åt det, så det finns ingen anledning att kämpa emot.

Jag är så otroligt glad att jag läste boken Föda utan rädsla innan förlossningen. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte ville ha någon smärtlindring och med hjälp av verktygen i boken blev det ett rimligare mål. Kortfattat handlar det om att slappna av genom värkarna och tänka att smärtan har en mening. Man ska inte försöka undvika smärtan eller fly från den, utan acceptera den. Man kan också säga "ja" för att tänka mer positivt.

Som tur var fanns det en (en enda) ledig parkeringsplats precis utanför förlossningen. Totte betalade parkeringen kl. 14.48 Vi gick in och fick komma till undersökningsrummet. Den första barnmorskan kallade mig "Mästaren på avslappning" när hon såg hur jag bara sjönk ner på sängen och lät hela kroppen smälta ihop med underlaget varje värk. Hon kontrollerade att jag var 4 cm öppen och sedan fick jag ligga med CTG i 20 minuter. Allt såg bra ut, men hon sa att jag var lite i gränslandet mellan den första fasen och den mer aktiva fasen av förlossningen. (Detta sa hon ca en halvtimme innan dottern tittade ut.) Vi berättade att det hade gått fort med förra barnet som föddes tre timmar efter att de kontrollerat att jag var 3 cm öppen. Hon trodde att det kunde bli något liknande den här gången och föreslog en dusch.

Ungefär 15.30 fick vi komma in på förlossningsrummet. Jag slängde mig först ner på knä på golvet och tog en värk med armarna och huvudet på sängen. Då drog jag även av mig glasögonen som Totte tog emot. De hade jag inte på mig resten av förlossningen och jag tänkte inte ens på att jag inte såg något på långt håll.

Nästa värk lade jag mig på rygg på sängen och slappnade av helt och hållet. Det var helt klart bekvämast och det kändes som den enda ställning där jag inte behövde spänna en enda muskel i hela kroppen, så jag låg kvar så. Barnmorskan kontrollerade att jag var 5 cm öppen.

Efter typ tio minuter ville jag kissa, så de banade väg för mig till toaletten efter nästa värk. På toaletten fick jag en värk och magen spände sig en kort stund i krystreflex. "Vi vill inte ha något barn i toaletten." sa barnmorskan. Jag kissade och lade mig på sängen igen.

När jag var tillbaka på sängen tror jag att jag hade en eller två "vanliga" värkar till, men sedan kom en krystvärk. Eftersom den senaste kontrollen (för typ en kvart sedan) sa att jag bara var 5 cm öppen så försökte jag slappna av istället för att krysta och jag frågade barnmorskan om jag fick krysta. Hon sa att jag skulle följa med min kropp och göra som den ville. Så nästa gång jag fick en värk så krystade jag helt enkelt och ut kom bebisen.

Barnmorskan föreslog att jag skulle ta emot med mina händer, så när huvudet var halvvägs ute låg jag och kände på det med mina händer. Det kändes fantastiskt. Sedan var jag dock tvungen att sätta händerna i knävecken för att lyckas krysta ut kroppen. Men direkt när hela bebisen kom ut tog jag ner händerna igen och fick ta emot henne och lägga henne på mitt bröst. Det var underbart!

Nina föddes 15.55, bara en timme och sju minuter efter att vi parkerade utanför förlossningen och ca 20 minuter efter att jag var 5 cm öppen. Barnmorskan sa: "Jag trodde att det skulle gå fort, men inte såhär fort!". Smärtlindring var det sista jag tänkte på när jag låg där och slappnade av. Jag är så glad att jag hittade ett sätt som verkligen passade mig, att ta mig igenom värkarna.

Det ironiska är att jag klarade mig genom hela förlossningen utan smärtlindring, men när de skulle sy fick jag både bedövningsspray, bedövningssprutor och lustgas. Ändå kramade jag nästan sönder Tottes hand. Föda barn är väl inget (he, he), men att sy i snippan är inte det mysigaste som finns.

Miniplutt är färdigbakad i min mage nu. Den här graviditeten har delvis varit annorlunda än graviditeterna med mina första två barn. Det började med att jag inte ville tänka på graviditeten alls för att jag var så rädd för missfall de första 12 veckorna. I övrigt har graviditeten i stort varit lika problemfri som mina övriga. Jag har sluppit illamående, foglossning och andra besvär. Däremot har det varit tyngre. När jag blev gravid hade jag haft problem med sköldkörteln ända sedan jag födde Iza och bara gått upp i vikt sedan dess. När läkaren äntligen gav mig klartecken att gå på Itrim-diet blev jag gravid, så jag hann aldrig gå ner något.

En stor skillnad den här gången är att jag hann jobba färdigt innan barnet kom. Det kändes också viktigare att hinna med den här gången i och med att jag tänker vara ledig minst ett år. Det var så skönt att bli färdig med alla projekt på jobbet och hinna städa ut bokhyllan så att en kollega kan ta mitt rum när jag är borta. Det känns verkligen som att allt blev klart så att jag kan vara borta från jobbet i ett år.

Eftersom jag är tyngre och tröttare nu än tidigare graviditeter har det varit jätteskönt att vara hemma och få sovmorgon varje dag och att slippa stå på tåget till jobbet varje morgon. Det har varit skönt att kunna ta det lugnt när min kropp behöver det. Men jag har fått mycket mindre gjort än jag trodde att jag skulle få. Mycket av det jag tänkte att jag skulle göra nu när jag är ensam hemma, utan en bebis att ta hand om, tänker jag nu att jag ska göra efter förlossningen istället, när jag har en kropp som klarar av det. Att dammsuga under sängen känns till exempel som en mycket lättare uppgift senare när jag klarar av att böja mig framåt igen.

Det känns som att jag ligger långt efter med de praktiska förberedelserna jämfört med de andra barnen, trots att jag då jobbat samtidigt som jag fixat klart allt. Jag vet inte vad det beror på. Jag har precis nyss packat klart förlossningsväskan, lådan med bebiskläder letade jag fram igår och jag har fortfarande inte tvättat något, bebisens rum är inte alls färdigt och det känns som att jag inte ens har tänkt ut allt som jag borde förbereda. Kanske är jag omotiverad att fixa de praktiska detaljerna för att jag vet att allt löser sig ändå. Min bild av tiden efter förlossningen är att jag sitter och ammar och sedan har bebisen sovande i knäet. Det enda som behövs är en filt, en amnings-BH, blöjor och amningsinlägg. Resten är oviktigt.

Jag har funderat på om jag är mentalt redo för mitt tredje barn. Svaret har varit nej, de här veckor jag varit hemma från jobbet hittills. Jag såg så mycket fram emot att bara få vara hemma ensam och vila att jag inte har velat ha en bebis som stör min ensamtid. Men nu har det börjat vända. Jag orkar ändå inte göra något här hemma så länge jag är gravid. Jag tar hellre tillbaka min kropp och min ork även om det är slutet på ensamtiden.

Så vem är då den här bebisen som ska bo hos oss och vara mitt närmaste sällskap det kommande året? Kommer hen vara lika lätthanterad som Neo och Iza de första månaderna, slippa kollik och börja sova hela nätter utan att äta vid tre månaders ålder? Kommer hen vara lik Neo och Iza till utseendet? Kommer hen vara lika sen med att lära sig att gå och lika tidig med språket? Kommer hen att vara fullt frisk? Och har ultraljuds-sköterskan rätt i att Miniplutt är en tjej?

Det känns som att Iza är helt redo att träffa den här bebisen som vi har pratat så mycket om nu. Neo är redo för en ny kräkbebis så att han inte behöver gå heltid på förskolan sin sista termin innan förskoleklass. Totte är redo att ta ut sina pappadagar. Jag börjar känna mig redo jag också. Snart är jag trebarnsmamma och Neo och Iza har ett nytt lillasyskon som ska vara en del av vår familj för alltid.

Valdemar följer jultraditionerna genom att ...

... pynta Miniplutt med en tomteluva!

Nu är det dags för årets melodifestival-period. Härligt!