Senaste inläggen

Av Erica - 26 oktober 2016 00:55


Den här veckan har jag semester. Semester från jobbet och semester från Neo. Så långt som möjligt även semester från krav. Det är skönt, för jag orkar ingenting just nu.

Läkaren på vårdcentralen konstaterade efter ett blodprov att jag har något fel på sköldkörteln. Mer än så får jag inte veta förrän jag får träffa specialisten. Sedan jag fick veta det här har jag slutat pressa mig. Jag har slutat tvinga mig själv att hinna med allt. Jag har slutat försöka orka med allt. Jag har lyssnat på min kropp och inser då hur oändligt trött jag är. Kanske är jag trött för att jag har fel på sköldkörteln, kanske är jag trött för att jag har pressat mig så mycket och det kommer ikapp mig nu när jag saktar ner. Hur det än är så känner jag mig vilse.

Varje dag som har gått utan att jag har några ambitioner att göra mer än jag måste, känns meningslös och obekant. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bara gå till jobbet, åka hem, äta vad Totte än har lagat, kolla på TV med Iza på magen och gå och lägga mig kl 20 (ibland innan Neo) för att jag inte orkar mer. Jag vill vilja göra mer än så. Men just nu orkar jag inte.

Jag känner mig vilse för att jag inte känner igen mig själv. När har jag någonsin varit en person som nöjer sig med att göra minsta nödvändiga? När har jag brytt mig om att jag inte orkar, ifall jag har bestämt mig för att göra något? När har jag saknat ideér om vad jag vill förbättra?

Jag känner mig vilse för att jag inte är helt säker på vad den här situationen beror på. Det kan vara sköldkörteln. Det kan vara tröttheten av att vara tvåbarnsförälder som har kommit ikapp mig. Det kan vara perioden med stress på jobbet som inföll när detta började eller stressen över de förändringar som sker på jobbet nu.

Jag känner mig vilse för att jag inte vet hur länge det här ska pågå, hur det ska lösas eller vem jag är som person när jag hittar ut på andra sidan. Kommer jag alltid att lyssna på min kropp från och med nu? Det vore väl jättebra, men känns också skrämmande. För hur ska man hinna göra allt som huvudet vill, om man inte pressar kroppen att fortsätta när den säger ifrån? Innebär det i så fall att jag måste lägga ribban lägre på allt här i livet och kommer jag fortfarande tycka att saker är kul då?

Det jag ser mest fram emot nu är föräldraledigheten i vår. Om jag fortfarande känner mig vilse då, så kan jag i alla fall välja ett lugnare tempo om jag vill. I normala fall skulle jag säga att det är jobbigare och mer krävande att vara föräldraledig än att jobba. Men det är för att jag i vanliga fall har så många ambitioner när jag är föräldraledig. Om jag skiter i att stimulera mina barn, tvätta, ta in posten, gå ner i vikt, träna, plocka undan saker hemma och följa TV-serier med min man, så är det enda jag verkligen måste göra varje dag: mata mig själv och barnen, lämna och hämta Neo på förskolan och byta blöjor. Där lägger jag ribban tills vidare. Sedan hoppas jag att lusten och orken att göra mer, kommer så småningom, för annars känns det ganska meningslöst.

Det känns redan lite bättre nu, för att jag orkade blogga. Här är därför en bild på mig och Iza från en dag då jag var glad. Det är dagen efter min födelsedag. Jag och Neo har gjort marsipanfigurer till min tårta. Orken hade börjat svikta, men jag hade inte varit till läkaren än. Jag lät det ta så lång tid det tog att baka tårtan med Neo och det gjorde mig glad att inte stressa.

ANNONS
Av Erica - 1 augusti 2016 00:30


Imorgon börjar jag jobba igen efter tre månader föräldraledighet. Det känns jättebra! Jag vill ha rutiner igen och kunna äta frukost när alla andra sover. Jag vill prata med vuxna människor och gå på toa med dörren stängd. Framförallt vill jag höra mig själv tänka.

Det bästa med att börja jobba igen är egentligen att Totte slutar jobba. (Han ska jobba måndagar, men i övrigt är han hemma.) Nu tar alltså någon annan hand om barnen hela dagarna, så att jag kan glida in på kvällen och bara mysa och leka lite med dem efter jobbet. Det blir nog en lagom dos barn.

Nästa gång jag är föräldraledig (i vår) hoppas jag att jag har fixat klart här hemma. Jag blir så sjukt frustrerad av att vara hemma en hel dag och ändå inte ha möjlighet att packa upp en enda flyttlåda. Det hämmar mig lite också, att jag tror att jag ska lyckas fixa om jag är hemma hela dagen, så då hittar jag inte på roliga saker ute. Jag stannar hemma och hoppas att den ena ska sova och den andra leka själv, precis när jag inte behöver göra lunch. Men så händer det inte och dagen är bortslösad istället för att vi kunde ha varit på piratlekplatsen hela dagen och haft kul. Det hade inte blivit vare sig fler eller färre lådor uppackade på det sättet, men jag och framförallt barnen hade haft det roligare så.

I höst har jag förhoppning om att fixa lite hemma vid två tillfällen. Det ena tillfället är när Totte tar med Neo och Iza till Göteborg. Då kan jag fixa på kvällarna efter jobbet och på helgen. Det andra tillfället är när jag tar ut en vecka semester för att jag har för mycket semester kvar. Då är ju Totte hemma och föräldraledig samtidigt. Då kanske han kan göra vad han brukar göra med barnen på dagarna, så kan jag få fixa i fred.

Förutom fysisk struktur på sakerna hemma, så tror jag att även struktur i form av rutiner hemma skulle underlätta. Om alla vet vad som gäller hemma så behöver vi inte bråka om det varje gång det ska göras, till exempel att man äter vid middagsbordet, inte framför TV:n. Det ska jag försöka införa under hösten också.

Om man vaknar upp varje morgon under föräldraledigheten och känner att det enda man behöver göra den dagen är att se till att barnen har det de behöver för att överleva, utvecklas och ha kul, så kan man nog ha en mer avslappnad föräldraledighet. Om det enda som behövde fixas i hemmet varje dag var den dagens tvätt, den dagens disk och undanplockning av de leksaker som lekts med den dagen, så skulle det vara möjligt att hinna med. Jag hoppas att det blir så i vår.

Trots frustration över hemmet har jag lyckats slappa lite med barnen den här föräldraledigheten också. Här var vi i skuggan på stranden och slappade:

ANNONS
Av Erica - 30 juli 2016 03:28


Ibland tycker jag att det är mycket roligare att göra något om någon annan har bett mig, men det betyder inte att jag vill höra dem böna och be. Totte och jag har lite olika uppfattningar där. Han säger ofta att han vill att jag säger "snälla", istället för att säga åt honom att göra saker hemma. Jag tycker att det känns som en förolämpning mot mig ifall jag ska behöva be, på det sättet, för att han ska göra något som hans eget barn behöver, t.ex om jag ber honom hjälpa Neo att ta på sig strumporna.

Totte brukar inte be mig att göra saker alls. Antingen struntar han väl i att reda ut vad som behöver göras eller så gör han det själv. Men ibland vet han vad som behöver göras, och kan inte göra det själv just då. Istället för att be mig göra det öser han ur sig alla anledningar till att han själv inte kan (som om ingen ska göra det eftersom han inte kan) eller så biter han ihop och gör ett tvåhandsjobb med en hand, trots att jag står med två fria händer en bit bort. Varför skulle det vara så hemskt att be mig göra det? Är det för att han tror att jag ska tvinga honom att säga "snälla"?

Det jag tycker är värst är när han tycker att det är underförstått att jag ska utföra uppgifterna. Idag när jag var upptagen i köket hade vi uttryckligen kommit överens om att Totte skulle lägga Neo medan jag hade Iza i babysittern. När Neo åt en nattmacka först kokade Totte nappar åt Iza, men när Iza blev ledsen gick han därifrån och plockade upp Iza. Tydligen (för det sa Totte senare) så var det då underförstått både att jag skulle fixa napparna och att jag tog över uppgiften att ha koll på Neo.

Neo spillde sin dricka på vardagsrumsbordet. Det upptäckte jag när jag gick och skulle lämna något i vardagsrummet. Totte, som satt bredvid Neo, hade inte ropat till mig: "Erica, kom med papper!". När napparna sedan var klara sa jag till Totte att timern låtit. Istället för att be mig ta hand om napparna kom han och fixade det med Iza över ena axeln.

Det skulle kännas mycket mer som ett roligt samarbete om båda var med och uppmärksammade vad som behövde göras, ingen hade någon dum stolthet att det skulle vara bättre att göra det själv och om man inte behövde säga "snälla" när man snabbt och smidigt överför uppgifter till den som för tillfället har störst möjlighet att genomföra dem. Det känns så ensamt och tråkigt att både vara den som kommer på vad som behöver göras och vara den som gör det. Det är som att både laga mat och äta den. Det är roligare att laga mat åt någon annan, eller att bli bjuden på mat som någon annan har lagat.

Jag tar inte illa upp om Totte ropar: "Erica, vatten till Neo." om jag ändå står i köket och han dessutom har Iza i famnen. Det behövs inget "snälla" och han behöver inte ens utforma det som en fråga "Kan du hämta vatten till Neo?" för det är inte tänkt att jag ska svara ja eller nej. Om vi däremot sitter i soffan och latar oss båda två, tycker jag att man kan slänga in ett "snäääälla" om ingen egentligen orkar hämta vattnet. Så länge båda är upptagna med familjefix kan man väl hjälpas åt på det sätt som blir smidigast och kommunicera det, så att inte den ena behöver göra allt tänkande. När man däremot ber om att få slippa fixa alls, kan man få böna och be. Jag undrar om det är det Totte tror att jag gör, försöker komma undan helt, när jag ber honom. Synd i så fall att han inte fattar att jag är upptagen när jag passar barnen, även om jag bara sitter med dem i soffan.

Av Erica - 20 juli 2016 01:12


I september ska jag springa Tjejmilen. Det bestämde jag mig för redan förra året, när jag sprang Tjejmilen och fick veta att jag var gravid. Det är fortfarande min plan och det ska mycket till för att jag inte ska ta mig runt. Däremot är det inte längre min plan att springa Tjejmilen fortare i år än förra året.

Under nästan hela graviditeten löptränade jag och det gick hur bra som helst. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att snäppa upp träningen lite när bebisen fötts. VårRuset sprang jag mindre än en månad efter Neo föddes, utan problem. Men det jag uppenbarligen inte har tänkt på är att amningen fungerar som den ska den här gången.

Neo helammade jag inte när jag sprang VårRuset. Han snuttade ju bara lite som förrätt innan han fick ersättning som sitt riktiga mål. Iza däremot äter som hon ska. Jag helammar med undantag för något extra mål ersättning om det krisar. Detta innebär oförutsett att mina bröst är fulla med mjölk när jag springer. Det var de inte när jag var gravid och det var de inte när Neo var bebis. Men det är de nu.

Att springa med brösten fulla med mjölk visar sig vara extremt obekvämt. Jag skulle till och med säga att det gör ont. Även med sport-BH guppar brösten avsevärt och jag är rädd att de ska ta skada om jag fortsätter springa fort. Så nu liknar mina träningsrundor inget annat än en mesig joggingtur, och så lär det fortsätta så länge jag helammar.

Första augusti börjar jag jobba, så då kanske jag ammar mindre. Men det är inte säkert, för jag kommer att pumpa på jobbet, så mjölkproduktionen kanske inte går ner avsevärt. Eventuellt kan jag alltså börja träna hårdare sista månaden, men det är inte säkert. Det känns inte tillräckligt för att slå förra årets riktigt bra tid 60 min och 10 sek.

Jag är arg på omständigheterna, på att jag inte bara kan träna som jag vill. Jag vill kunna bestämma mig för något och sedan utföra det så, men nu går inte det. Jag är även arg på valet jag tvingas göra. Om mitt enda mål var att springa Tjejmilen på under timmen i år, så kan jag ju välja att sluta amma nu. Men jag vill inte välja det, för Iza går före, och jag tror att hon hellre ammar så länge det funkar. Så nu är jag arg för att jag väljer att inte göra allt jag kan för att uppnå mitt mål på Tjejmilen. Men jag ska springa den! Kanske i snigelfart.

Av Erica - 19 juli 2016 21:06


Sedan ung ålder har jag haft ett speciellt förhållande till sårande av ögon. Jag har inga problem att titta på splatterfilmer där de mosar både armar och ben eller sliter ut hjärtat med bara händerna. Gör de däremot något med ögonen blir jag väldigt illa till mods. "Man får inte röra ögonen." är en riktlinje som mina nära och kära har hört mig säga flera gånger. (En annan sak klarar jag inte av och det är sprutor. Jag höll på att hoppa ur soffan när jag såg en film där en snubbe får en spruta i ögat!!!)

Ikväll har jag lyckats bryta mot min egen riktlinje. Neo gick omkring i soffan och precis när jag sträckte ut handen mot honom gjorde han ett litet hopp för att landa på knä. Hans vänsteröga landade på min spetsiga tumnagel. Det kändes som att hela mon tumme trycktes in mot hans öga. Även om jag tvingade mig själv att genast trösta honom och försöka se hur stor skada jag orsakat, så kände jag att upplevelsen var minst lika traumatisk för mig. Jag tryckte min tumme mot ett öga!!

Nu är Totte och Neo och köper ögonsalva på 1177:s inrådan. Själv sitter jag i soffan med Iza och försöker bearbeta vad jag just varit med om. Det ser ut som att jag har repat Neos hornhinna och sedan sårat insidan av undre ögonlocket så att det började blöda. Först tyckte jag att det såg ut som att han hade en ögonfrans i ögat, men sedan insåg jag att det var en repa på själva ögat. En repa som jag har orsakat! Jag känner mig både illamående och svimfärdig. Jag grät förut också, men Totte trodde att jag var orolig över Neo, så jag fick sluta med det för att inte skrämma upp Neo.

I fortsättningen borde jag klippa bort mina naglar helt och använda ugnsvantar när jag är i närheten av barnen. Man får INTE röra ögonen! Men jag vet att det här kommer att gå bra ... för Neo i alla fall. Så imorgon kommer jag att måla min fina, långa naglar som planerat och göra mitt bästa för att förtränga känslan av min tumme mot Neos öga.

Av Erica - 18 juli 2016 17:02


"Vet de om att alla som köper de här förpackningarna är småbarnsföräldrar!?!" tänker jag medan jag står och sliter i en förpackning Semper modersmjölksersättning. "Ytterkartong sorteras som papperförpackning. Innerpåse sorteras som plastförpackning." står det på förpackningen. Men den där innerpåsen sitter som sten fast i ytterkartongen.

Värdefulla sekunder tickar förbi medan jag står där och sliter. När jag väl får loss påsen har bebisen nästan blivit hysterisk i babysittern och 4-åringen har både hunnit ta fram pallen och ställt sig i köket för att se vad jag håller på med och sedan tröttnat, gått där ifrån och dragit fram lego på hela vardagsrumsbordet.

Jag är evigt tacksam för att det finns ersättning. 4-åringen är praktiskt taget uppvuxen på det och den här sommarens kryssningssemester hade jag fått skippa om inte ersättning fanns. Men allvarligt talat kan jag tycka att förpackningen kunde vara lite mer småbarnsförälderanpassad. Annars kanske till och med jag, som alltid sorterar skräpet korrekt, ger upp och slänger skiten i brännbart!

Av Erica - 17 juni 2016 00:20


När jag har tid, har jag inte ork.
När jag har ork, har jag inga fria händer.
När jag har fria händer, har jag ingen lugn och ro.
När jag har lugn och ro, har jag inte tid.

Jag vill blogga.
Jag vill omorganisera besticklådan.
Jag vill måla en hylla.
Jag vill ringa ortopeden.
Jag vill planera dop.
Jag vill träna.
Jag vill hitta barn-CD-skivorna.
Jag vill pyssla en skylt till min son.

Det bästa i världen, har jag i min famn.
Det bästa i världen, ligger här bredvid.
Det bästa i världen, jobbar så att vi nästan aldrig ses.
Det bästa i världen är mitt eget liv.

Ibland är det läge att bara släppa alla önskemål och krav, bara njuta av stunden och vara lycklig.
Ibland är det läge att ta tag i allt, se till att det funkar och få gjort det man ser i sin vision, för att livet känns så meningslöst utan ambitioner.
Ibland är det svårt att veta vilket läge det är.

Av Erica - 2 maj 2016 00:34


Älskade lilla Iza är snart två och ett halvt dygn gammal nu. Det är ofattbart och underbart att hon är här! Nu är vi tvåbarnsföräldrar!

Hon är obeskrivligt liten. Men då väger hon ändå 600 g mer och är 4 cm längre än Neo var när han föddes. Jag kan inte föreställa mig att någon kan vara mindre än hon är nu. Hur kan mitt eget första barn som jag har hållit i famnen varit mindre än såhär?

Hittills tycker jag att det har gått riktigt bra för hela familjen att anpassa sig. Neo är inte alltid intresserad av att bry sig om vad Iza håller på med, men han har aldrig sagt eller gjort något negativt. Totte är helt klart mer engagerad än när vi fick Neo och jag tycker att det är otroligt skönt att vi på riktigt är två som har det gemensamma ansvaret.

Iza och jag fokuserar mest på att få amningen att fungera så bra det går. Hon sover rätt så mycket, så vi har inte jättemycket tid på oss att öva. Men jag tycker ändå att det går bra, även om det gör lite ont i brösten.

Det känns på samma gång helt sjukt att hon är här och helt orimligt att tänka att hon inte alltid har funnits. Just nu är det mysigaste som finns att ligga med henne på magen och bara lyssna på henne när hon sover. Älskade underbara!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se