Senaste inläggen

Av Erica - 28 april 2016 01:47


Plötsligt känns det väldigt verkligt. Vi ska ha ett till barn. Det är inte bara någon som kommer och hälsar på ett tag. Vi ska ha ett till riktigt barn som ska vara vårt för alltid. Det är ju helt ofattbart!

Den senaste tiden har gått ut väldigt mycket på att förbereda inför Lillplutts ankomst. Men någonstans på vägen har jag glömt att tänka på att Lillplutt ska vara kvar hos oss. Jag har förberett mig på jobbet för att kunna vara ledig i tre månader. Men jag är inte ett dugg förberedd på att det ska finnas två söta barn här hemma när jag börjar jobba igen. Sedan har jag förberett Lillplutts rum för den första tiden. Men jag är inte förberedd på att bebisen kommer att bli ett litet barn som kryper, står, går och pratar.

Mest av allt har jag nog försökt förbereda Neo på att det kommer en till person som behöver vår uppmärksamhet. Vi har läst böcker om att få syskon, övat blöjbyte på dockan Olle och pratat om vad som känns läskigt när bebisen ska komma. Mitt fokus har hela tiden legat på hur Neo ska reagera när Lillplutt kommer. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för Neo. Han är ju mitt barn. Men så slog det mig nyss, att Lillplutt är ju också mitt barn. Jag vill ju att allt ska bli så bra som möjligt för Lillplutt också.

Det känns jättekonstigt att det aldrig mer kommer att vara bara jag, Totte och Neo. Nu kommer det vara en till person i vår familj. Det är inte bara någon som är här ett år medan vi turas om att vara föräldralediga. Barnet kommer fortfarande att vara vårt när det börjar på dagis. Det kommer att vara hemma hos oss på helgerna. Vår uppmärksamhet kommer för alltid vara delad mellan Neo och Lillplutt.

Jag undrar vad Lillplutt är för en person. Det ska bli jättespännande att få lära sig vad Lillplutt har för personlighet. Är hen lik Neo till sättet? Eller är hen blyg och lugn? Vad kommer hen tycka om att göra? Det är så otroligt spännande! Tyvärr får man ju inte riktigt veta så mycket av personligheten redan vid födseln, så jag får fortsätta vara nyfiken ett bra tag till. Fast jag är helt övertygad om att jag kommer att veta mer om Lillplutts personlighet än någon annan gör, redan efter första dygnet. När Neo föddes kändes det som att jag kände honom bäst redan innan det gått ett dygn.

Jag är glad att Neo äntligen har öppnat sig för möjligheten att Lillplutt kan vara antingen en kille eller en tjej. Alldeles i början ville han ju absolut ha en bror. Sedan sa jag att han kommer att fortsätta vara min enda favoritkille om Lillplutt är en tjej. Sedan dess har han varit helt säker på att han ska få en syster. Men idag när vi sorterade ut för små kläder ur hans garderob så ville han ge sina kalsonger till Lillplutt om hen är en kille. Men om hen är en tjej vill han åka till en affär och köpa trosor. Otroligt skönt att det finns hopp om att han ska bli glad oavsett! Då kan jag slappna av och sluta oroa mig. Jag vill ju inte tänka på kön alls. Helst vill jag ju inte ens veta när barnet är fött. Med facit i hand är det extremt få situationer hittills i Neos liv då jag har funnit det meningsfullt att veta hans kön. De flesta har med att kissa i buskar att göra.

Nu, Lillplutt, har jag äntligen förstått att du kommer, att du stannar, att du är vår och att du är en riktig egen individ. Nu är jag redo att ta emot dig och att älska dig för evigt!

ANNONS
Av Erica - 22 april 2016 17:10


När jag var gravid med Neo bodde vi i en trea i Göteborg. Då ville jag jättegärna bjuda hem alla från föräldragruppen till oss och umgås. Problemen var dock många. Jag är inte så social när det gäller nya människor, så jag behövde ha med Totte på tåget. Men Totte ville mest bara spela datorspel. Sedan hade vi det väldigt stökigt hemma, både för att vi nyligen flyttat in och för att vi inte tog tag i saker. Dessutom var vår trea alldeles för liten för att inrymma något större sällskap och jag hade ingen tydlig plan på var vi skulle sitta eller vad vi skulle göra.

Fyra år senare är jag nu gravid med Lillplutt och vi har mycket bättre ordning på vårt liv. Jag är fortfarande inte social, men den här gången är Totte med på tåget. Tack älskling, för att du är mer underbar nu än du var då! Vi bor i en villa med sju rum och kök, så vi har plats hemma. Vårt middagsbord rymmer tolv personer utan problem. Dessutom har vi städat. Även om vi inte har riktig ordning på allt, drygt ett år efter inflytt, så har vi i alla fall fixat fyra av rummen riktigt snyggt och två rum helt okej. Det är bara ett rum vi måste låsa för gästerna. Rummet fullt med flyttkartonger och kassar.

Min inställning till vad som kan räknas som lyckat är också annorlunda nu. Istället för att strunta i att bjuda in folk bara för att jag inte kan komma på den perfekta aktiviteten, så tänker jag att det är bättre att det blir av. Det enklaste jag kom på var att grilla, så då bjöd jag in alla för att göra det. Min inställning till hur många som måste tacka ja för att det ska räknas som lyckat har också förändrats. Förut funderade jag på hur man hittar ett datum alla kan. Den här gången mailade jag bara ut att vi (Totte och jag) ska grilla och om någon vill haka på så får de gärna det. Ett par kunde, resten svarade att det var ett bra initiativ men de är tyvärr upptagna. Lyckat, tänker jag nu, för då blir det av!

Så ikväll kommer ett för oss relativt främmande par hem till oss och grillar. Det ska bli spännande och förhoppningsvis kul! Jag är så stolt över mig själv, för att jag vågade den här gången! Jag lever inte i mitt huvud längre med mina perfekta idéer som aldrig blir av. Jag tog tag i det. Jag krånglade inte till det. Nu blir det verklighet! Och jag är så glad för att Totte står vid min sida på riktigt den här gången! Jag är lyckligare nu. Jag är lyckligare här. Jag är lyckligare med de personer vi är i min familj.

ANNONS
Av Erica - 22 april 2016 16:36


Min mage är extra stor och hård ibland nu, när Lillplutt lägger sig och spänner ut rumpan. Häromdagen märkte jag hur praktiskt det kan vara!

Av Erica - 22 april 2016 07:24


Förra gången jag skulle föda barn startade ju det hela med att vattnet gick när jag befann mig helt ensam på ett hotellrum i Falun, 47 mil från mitt hem i Göteborg. Det gick ju bra, men en sak var jag lite bekymrad över: Den totala avsaknaden av någon slags binda som kunde förhindra vattnet från att fortsätta sippra ut i hela hotellrummet.

Den här gången går jag därför runt med världens största binda i handväskan. Jag inser att det här förstås bara kommer leda till att vattnet inte går förrän på sjukhuset, och definitivt inte när jag är ensam eller långt hemifrån. Men det gör ju inget. Då har ju bindan ändå fyllt sitt syfte, att förhindra fostervatten att flöda fritt på offentliga platser. Det kommer nog att finnas andra saker jag absolut inte har tänkt på den här gången istället. Det blir nog bra!

Av Erica - 18 april 2016 00:46


I helgen har vi firat Neos 4-årsdag med släktfika. Det var en alldeles lagom tillställning och jag tror att alla var glada och nöjda. Neo själv sa att han var nöjd med kalaset och med presenterna.

För ovanlighetens skull hade vi även köpt lagom många presenter. Vi hade inte köpt alla dyra leksaker han kunde tänkas önska sig. Han fick en kryptunnel och en docksäng från IKEA. Det var det han lekte mest med respektive sa att han ville ha när han och jag var där sist. Sedan fick han Emojis som han önskat sig efter att ha sett TV-reklam för dem och en Mr Freeze i lego. Allt var relativt billigt, och lego-gubben fick vi faktiskt på köpet när vi köpte annat lego.

Jag hade till och med planerat in lagom mycket bakande. Vi köpte en prinsesstårta. Jag bakade snickers (superenkelt) och brysselkex (enkelt). Det tog inte halva natten, utan jag gick bara och lade mig en kvart senare än Totte. Dessutom var ju allt klart kvällen innan kalaset, så jag behövde inte baka något på den stora dagen.

Vad skönt det var att göra allt såhär lagom. Det blev mycket mer harmoniskt då och mindre stressigt. Men jag vill ändå inte att det ska bli någon vana. Hur kul är det att alltid bara baka de enklaste kakorna som man har gjort hundra gånger förut? Nej, ibland är det värt kaoset för att få mer än bara ett lagom kalas!

Av Erica - 15 april 2016 12:55


När jag har skurit min frukostapelsin till gröten, på morgonen, är det dags att slänga apelsinskalet i kompostsoporna. Varje morgon känns det som att min hand är en sådan där värdelös klo som finns på tivolin och man ska plocka upp gosedjur med. Hur rätt man än siktar och hur bra klon än greppar ramlar ändå gosedjuret/apelsinskalet mellan fingrarna på klon.

Lyckligtvis är inte min hand riktigt lika värdelös som tivoliklon, så jag får med mig lite skal varje gång, även om mycket glider mellan fingrarna. Det tar mig evigheter att få med alltihop, fast jag tycker att jag borde kunna ta allt på max två gånger.

Här kommer klon:

Av Erica - 14 april 2016 19:59


På vattengympan idag kom jag på ännu fler anledningar till att jag inte tycker om det. Största anledningen är nog att det är för lätt träning. Ja, det är lite motsägelsefullt när jag skrev i förra inlägget att det är svårare när man är gravid för att magen bromsas så mycket av vattnet. Men resten av kroppsdelarna är ju vanliga. Att träna armar genom att vifta dem i vattnet är för lätt. Och om man tar i mer för att det ska bli hårdare träning så blir det inte det. Det enda som händer är att man ramlar. Man måste hela tiden akta sig för att ta i för mycket, så att man inte välter. Vatten är helt enkelt jätteirriterande att ha omkring sig när man ska träna. Det är helt omöjligt att hoppa i takt till musiken om man inte bara tar pyttesmå löjliga hopp. Om man hoppar hårdare måste man vänta en halv minut innan man har landat nere på botten igen innan man kan fortsätta träna. Det är för lätt träning!

Sedan är vattnet av någon anledning mycket mer obehagligt att springa i än att springa på land. För mig går det ju fortfarande alldeles utmärkt att löpträna. Men i vattnet känns det jättefel att jogga på stället. Magen bromsas både uppåt och neråt istället för att röra sig fritt, och rumpan dallrar obehagligt.

Dessutom slår det mig hur mycket man måste spänna magen hela tiden, trots att det här ska vara vattengympa för just gravida. Som gravid har jag skippat de två övningar på gymmet som kräver att man spänner magen. Jag vill inte träna den specifikt, nu när jag är gravid. Men i vattnet måste man spänna magen jättemycket bara för att inte ramla, oavsett om man tränar armar, ben eller något annat.

Förutom ofrivillig magträning är det rätt så mycket höga knän i passet, vilket inte är så kul med stor mage. Det har jag också slutat med på gymmet. Man kommer ju bara halvvägs upp jämfört med en ogravid person. Sedan slår ovansidan av låret i undersidan av den utputande magen. Inte särskilt anpassat för gravida, tycker jag.

Det sista som stör mig litegrann är att hon som håller i det inte har någon koll på pedagogiken i höger och vänster när man står mittemot en grupp som ska härma en. Alla låtsas att hon är en spegel, så som man brukar, tills hon plötsligt säger: "Vi börjar med höger ben." och själv kör igång med sitt högra ben. Då blir alla förvirrade och vet inte om de ska fortsätta låtsas att hon är en spegel eller om de ska börja med sitt högra ben som hon sa. Superförvirrande! Men det är väl för att hon är barnmorska och inte träningsinstruktör egentligen. Hon är förlåten.

Av Erica - 14 april 2016 09:06


Idag ska jag på fjärde passet vattengympa för gravida. Det sägs ju att det ska vara så underbart att vara i vattnet när man är gravid för att man känner sig tyngdlös då. Jag håller inte med. Om jag hade haft foglossning eller ont i ryggen eller svullna fötter eller något problem överhuvudtaget med min graviditet på land, kanske det hade känt annorlunda. Som det är nu ser jag inte den stora tjusningen.

Första passet jag var på tyckte jag att det var direkt obehagligt. Lillplutt tappade helt begreppet inne i magen och höll på och skruvade på sig på ett obehagligt sätt. Vid ett tillfälle stack magen ut och var hård på två olika ställen samtidigt. "Hjälp! Lillplutt har gått av och ligger i två delar!" var min första tanke. Jag blev jätterädd. Det har aldrig putat så på två ställen samtidigt förut. Men jag lugnade ner mig och insåg att det faktiskt kan bli så om Lillplutt trycker till exempel med rumpan på vänster sida och fötterna på höger sida, men inte har benen sträckta däremellan.

Gångerna efter har inte varit lika obehagliga. Lillplutt har hållit sig lugn i magen. Det här med vattnets förmåga att bära upp magen åt en är dock inte bara positivt. Så länge man står still känns det ju lättare än på land. Men så fort man börjar röra sig i sidled bromsar ju vattnet mer ju större mage man har. Jag tror att det är lättare att göra vattengympa när man inte är gravid. Till skillnad från styrketräning och löpning som för mig går precis lika lätt med stor mage som utan.

Nu när jag ändå har betalat för sex gånger så kommer jag att gå klart kursen, men det känns inte som att jag kommer att boka in mig på någon vattengympakurs igen om/när jag blir gravid igen. Det är ju i princip bara vanlig träning och en träningsform som inte direkt passar mig. Jag kan lika gärna bara träna på gymmet. Gravidyoga däremot är förlossningsförberedande och avstressande. Den ger verkligen något för just gravida. Det kommer jag definitivt göra igen.

Såhär ser jag ut i bikini nu:

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se