Alla inlägg under november 2018

Av Erica - 12 november 2018 16:18


Såhär kan man se ut när man har sköldkörtelsjukdomen postpartum tyreoidit:



Min poäng är att det inte syns om man är sjuk. Det finns så många sjukdomar som inte syns och det är så svårt att veta om folk i ens närhet är sjuka. På den här bilden kanske jag inte ser jätteglad ut, men även om man är sjuk händer det ändå att man skrattar ibland också. Det är skillnad på att må bra och att tillfälligt skratta åt något roligt.


Postpartum tyreoidit är sköldkörtelproblem som ca 5 % av alla mammor drabbas av inom ett år efter förlossningen. Det startar som en inflammation i sköldkörteln och leder till hormonvärden som inledningsvis innebär för hög ämnesomsättning och sedan snabbt går över till alldeles för låg ämnesomsättning. Det vanligaste är att detta ordnar upp sig av sig självt inom ett år, men för en del kvinnor går sjukdommen inte över, utan måste behandlas resten av livet.


Symptomen är allt en vanlig spädbarnsmamma (som inte har postpartum tyroidit) också kan råka ut för:

  • Trötthet och mindre ork
  • Yrsel
  • Koncentrationssvårigheter
  • Nedstämdhet
  • Viktökning
  • Allmän känsla av att något är fel
  • Håravfall (vilket annars även är vanligt när man ammar)
  • Mensrubbningar (vilket är omöjligt att veta om man precis har fått tillbaka sin mens efter förlossningen)
  • Infertilitet
  • Minnessvårigheter
  • Ont i leder och muskler
  • Oregelbunden hjärtrytm (vilket annars kan beror på stress och inte är ovanligt när man precis har börjat jobba igen efter ett antal månaders föräldraledighet)

 

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är fel när man är inne i det här. Varje symptom för sig går lätt att vifta bort och tänka att man bara ska skärpa till sig, sova bättre eller lämna bebisen till pappan oftare, så går det över. Men det här går faktiskt inte att vila bort eller att skärpa sig ifrån. Tröttheten består hur mycket man än sover och nedstämdheten försvinner inte av att titta på en rolig film.


Sjukvården är inte alltid med på noterna. Symptomen misstolkas ofta som något som är normalt för kvinnor som nyligen har fått barn. I sådana lägen är det svårt att stå på sig. Det går inte att mäta upplevelsen av symptomen och jämföra med andra. Om jag säger att jag är jättetrött och en annan spädbarnsmamma säger att hon är jättetrött, så är det svårt för oss två att veta vem som är tröttast. På samma vis är det svårt för en läkare att veta vem som är "postpartum tyreoidit"-trött och vem som skulle kunna vila bort sin trötthet om hon fick barnpassning i ett dygn.


Jag har nu postpartum tyreoidit för andra (möjligen tredje) gången. Det är som sagt svårt att veta om man är sjuk eller bara är en sliten spädbarnsmamma, så jag kommer aldrig att få veta om jag var sjuk efter mitt första barn föddes. Det fanns så många olika möjliga anledningar till att jag då var trött, gick upp i vikt, var infertil och kände mig nedstämd. Det är omöjligt för mig att veta om det bara var på en normal nivå, för jag har ju senare inte fått uppleva den normala nivån eftersom jag har haft bekräftad postpartum tyreoidit efter mina andra två barn.


När mitt andra barn var ungefär ett halvår fick jag extrem hjärtklappning. Hjärtat slog hårt och ibland oregelbundet. Jag trodde att det berodde på stress eftersom vi hade en stor dead line på jobbet. När det inte hade gått över efter ungefär en vecka, trots att jag hade försökt varva ner under helgen, så gick jag till vårdcentralen på måndag morgon. Jag var rädd och orkade inte låtsas som ingenting och bara köra på längre.


Som tur var fick jag komma till en bra läkare. Hon trodde först att det berodde på stress, men jag fick ändå lämna blodprov där hon kollade upp lite av varje. Då upptäckte hon att det var sköldkörteln som var problemet. Tack och lov läkte sköldkörteln av sig själv, men det tog fyra månader då jag inte alls mådde bra, men ändå jobbade, tog hand om två barn och försökte vara social med min man på kvällarna.


Den här gången är symptomen ännu mer diffusa än förra gången. Jag har inte haft någon hjärtklappning. Men eftersom jag visste ungefär hur det kunde kännas i övrigt, så visste jag när det var dags att gå till vårdcentralen. Mycket riktigt var mina värden dåliga, men den här läkaren förstod inte alls vad det handlade om. Han ordenerade nya värden efter bara två veckor och när de var inom referensvärdena ville han lägga ner ärendet. Problemet är ju att han fångade mig när värdena precis höll på att svänga om, så som de gör i början när man har postpartum tyreoidit. Om jag inte hade haft det förut hade jag inte förstått att han hade fel och hade inte stått på mig när symptomen är så diffusa, men ändå så lamslående. Jag hade tänkt: "Erica skärp dig."


Men jag stod på mig, fick byta tillbaka till min förra läkare och har nu precis tagit nya provet igen. De visar, mycket riktigt, att det har svängt. Mina värden är nu lika dåliga, fast åt andra hållet. Helgen har varit svår. Jag darrar i hela kroppen, orken är borta fast jag har fått sova åtta timmar per natt och den stora boven den här gången är minnessvårigheterna. Jag glömmer bort saker som känns helt orimliga att glömma bort.


Det värsta med postpartum tyreoidit har för min del varit att den inte syns. Jag skrattar, jag bakar, jag ammar och jag jobbar. De som träffar mig varje dag förstår inte hur jag känner mig inombords. Det är inte psykiskt, men ändå syns det inte. Det är en fysisk känsla i kroppen som gör att jag inte orkar, inte minns, inte klarar av att fokusera och inte mår bra. Jag förstår att det är svårt för dem att greppa, men jag skulle verkligen behöva lite förståelse.


Idag är jag för första gången på en total sjukdomstid av ca åtta månader, hemma från jobbet på grund av den här sjukdomen. Min koncentrationsförmåga och mitt allmäntillstånd är så dåligt att jag inte skulle få något gjort på jobbet. Igår åkte jag hem från mina föräldrar utan att säga hejdå, för att jag var så förstörd att jag inte kunde tänka. Jag kom inte på att jag inte hade sagt hejdå förrän jag kom hem. Jag måste själv bli bättre på att erkänna att detta faktiskt är en sjukdom och inte bara köra på. Men troligen är jag tillbaka på jobbet igen väldigt snart ändå, för det är så diffust hur det känns i kroppen.


Min man tyckte att det var smidigt att jag var hemma idag och föreslog att jag skulle ta hand om de yngsta två barnen medan han åkte på trampolinkurs med vår äldsta. Men jag sa nej. Jag är sjuk. Tyvärr syns det inte, så då kan ens man få för sig att man kan utföra vardagssysslor när man är hemma. Någonting får mig att tro att han inte ens hade frågat ifall jag hade haft 40 grades feber.


Försäkringskassan skriver på sin hemsida: "Hypotyreos efter en förlossning kan vara så kraftig att den under någon till några månader kan göra det omöjligt för patienten att sköta sitt barn." Har man då redan börjat jobba igen, som jag, så blir det inte lättare att sköta sina barn när man kommer hem från jobbet eller när man är hemma från jobbet just på grund av denna sjukdom.


Det är så svårt att få folk att förstå att man verkligen är sjuk, eftersom symptomen är så vanliga och det är så svårt att förklara att det just i det här fallet handlar om en orimlig nivå. När jag berättar hur jag känner har folk en tendes att berätta för mig att de också har några av symptomen. Om jag säger att jag glömmer bort saker, så säger de att de också brukar glömma ibland. Men glömmer de verkligen att gå på syjunta fast det står i almanackan och de har sett fram emot det hela dagen? Om jag säger att jag är trött, så säger de att de också har sovit dåligt. Men är de verkligen förlamande trötta även om de har sovit åtta timmar per natt? Om jag säger att jag är yr, så säger de att de också blir yra om de ställer sig upp fort. Men är de verkligen dissorienterande yra plötsligt utan anledning? Om jag säger att jag har hjärtklappning med oregelbundna hjärtslag säger de att deras hjärta också har hoppat över ett slag någon gång. Men slår deras hjärta verkligen så hårt att det överröstar deras tankar konstant i en vecka i streck? Om jag säger att jag har koncentrationssvårigheter, så säger de att de också har svårt att koncentrera sig ibland. Men måste de verkligen höja ljudet på TV:n till max för att de inte klarar av att fokucera på att läsa texten och dessutom inte klarar av att koncentrera sig på vad de på TV:n säger om inte ljudet är så högt att de stör ut deras egna tankar? Jag förstår inte vad vitsen är med att tävla mot mig om mina symptom. Kanske vill de bara känna att vi har något gemensamt. Men vi har inget gemensamt. Skillnaden är att jag verkligen är sjuk. Jag beklagar om du inte känner dig helt hundra hela tiden, men det är jag som är sjuk. Jag har ett blodprov som bekräftar det.


Av Erica - 10 november 2018 17:23


Nu har jag jobbat drygt en månad på mitt nya jobb och jag ångrar inte en sekund att jag bytte jobb! Visst finns det småsaker som är sämre här en på förra jobbet, men på det stora hela är det mycket bättre! Jag har många fler kollegor, mer strukturerade dagar och ett helt otroligt stödsystem bakom allt. Hela arbetsplatsen andas dessutom kunskap och intellegens, så jag känner att jag passar in.


Första veckan var förstås allt nytt, men jag kände aldrig någon panik eller prestationsångest. Alla var förstående och lär mig ta in saker i min egen takt. Jag vet ju själv att jag är sådan att jag observerar ganska länge först och sedan plötsligt, när allt har fallit på plats, så presterar jag på topp. Jag är inte en sådan som sätter igång direkt och testar mig fram med halvdant resultat. Jag når toppresultat snabbare eller lika snabbt som andra, fast jag sätter igång och gör saker senare eftersom jag observerar längre.


Andra veckan fick jag ett litet bakslag när jag kände mig osäker på om jag får jobba kvar på samma avdelning eller inte om ett år. Det är nämligen så att det är en på en annan avdelning som går i pension om ett år, samtidigt som en på min avdelning kommer tillbaka från föräldraledighet. Tanken är att jag ska byta avdelning då. Först kändes det jättetungt efter att ha haft en så bra första vecka med den här avdelningen. Men sedan tänkte jag om. Det verkar inte vara hugget i sten att jag ska byta avdelning. Det kan ju hända mycket i personalstyrka på ett år. Dessutom tycker jag att alla är trevliga, så jag har inget emot att jobba på den andra avdelningen heller.


Tredje veckan kände jag verkligen att jag har kommit in i jobbet. Jag har gjort ett flödesschema som många blev imponerade av och tacksamma för. Det känns redan som att jag är den som har bäst koll på kvalitetsmodellen, vilket är det som jag jobbar med. Arbetsuppgifterna passar mig utmärkt.


Fjärde veckan började det kännas jobbigt att jobba i öppet kontorslandskap. Jag har ju tidigare haft eget kontor, vilket har känts bra när jag vill stänga om mig och jobba på och få vara i fred. Nu har jag haft inställningen att det är bra att sitta i landskap så att jag lätt kan fråga om saker och inte går in i mig själv så mycket. Fördelen med att ha så många bra kollegor är ju att samarbeta med dem. Men jag märkte ändå att det är jobbigt att sitta så när jag har många rapporter att läsa. Det är svårt att fokusera när andra pratar runt omkring.


Nu börjar jag känna mig varm i kläderna och har kommit på att jag kan ta hem rapporter att läsa och sedan flexa ut tidigare en annan dag. Det känns som att jag har hittat ett system som funkar. Det enda jag måste få bukt med nu är att lyckas somna typ kl. 22 på kvällen. Jag är ju kvällsmänniska och hur pigg som helst vid just den tiden på kvällen. Men om jag inte somnar då är jag supertrött mellan kl. 06 och 17 nästa dag, så det blir väldigt trögt att jobba då.


Förutom ögoninfektionen som fick ena ögat att se hälften så stort ut som det andra, var jag nöjd med min look första dagen på jobbet:



Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards