Alla inlägg under juni 2012

Av Erica - 30 juni 2012 14:13


Vad svårt det är att äta nyttigt när den man bor ihop med inte har bestämt sig för att göra det. Ännu svårare blir det när man har delat upp det så att den andra lagar maten. Om jag skulle börja äta nyttigt utan att Totte är med på det måste jag ju laga maten själv. Men jag kommer ju fortfarande vara tvungen att ta hand om all post och alla räkningar själv, för det är det jag gör mot att Totte lagar maten. Då blir det dubbelt jobb för mig och det har jag varken lust eller tid med.


Alltså blev jag extra glad idag när Totte föreslog en kickstart med Naturdiet (ingen behöver laga mat) och sedan nyttigare mat och mindre portioner. Han är med på spåret. Med gemensamma krafter är det ingen match att äta nyttigt. Äntligen kanske jag blir av med de sista gravidkilona!


ANNONS
Av Erica - 20 juni 2012 23:40


Totte och jag har försökt reda ut hur vi helst vill ha det när Neo börjar på dagis. Det bästa för honom är ju om han inte behöver vara där så fruktansvärt många timmar varje dag. För att han ska slippa det tänker vi att en av oss ska börja jobba lite senare på morgonen och lämna av honom på dagis, medan den andra kan sluta jobba lite tidigare på eftermiddagen och hämta honom.


Mitt förslag var först att Totte skulle börja jobba kl 7, medan jag gärna jobbar senare på dagen. Jag tycker inte om att ha en tid att passa efter jobbet, så jag vill hellre vara den som jobbar sent. Totte höll med om att det lät bra. Han slutar nämligen gärna att jobba tidigt.


Jag har inget emot att börja jobba tidigt heller. Man får härligt mycket gjort på jobbet när man kommer dit i tid på morgonen, men jag vill fortfarande inte ha en tid att passa på eftermiddagen. Jag tycker bäst om att kunna jobba över så länge jag vill och verkligen bli klar med det jag håller på med.


Totte kom på att han i och för sig inte alls tycker om att gå upp tidigt på morgonen, förutom när han vaknar upp tidigt och är pigg. Men han tycker inte om att gå och lägga sig tidigt heller, så det är sällan han vaknar upp pigg.


Ungefär här insåg vi båda skrattandes att det som skulle passa oss båda bäst är om jag börjar tidigt och jobbar till sent, medan Totte tar lite sovmorgon och lämnar Neo på dagis för att sedan sluta tidigt och hämta honom. Det var ju inte riktigt så vi hade tänkt oss, men konstigt nog känns det som att det är det vi båda skulle tycka mest om.


Fast samtidigt skulle jag ju vilja hinna mysa med, leka med och uppfostra Neo jättemycket varje dag. Som vanligt vill jag hinna med att göra precis allt och tycker att det mesta är roligt om jag bara får tid till det. Totte däremot "tar det chill" och vill slippa göra allt och tycker att det är skönast att inte ha någonting att göra. Vi är verkligen olika; och tur är väl det!


ANNONS
Av Erica - 19 juni 2012 20:32


Min lilla älskling myste med mig och sin nalle imorse när vi hade sovmorgon och Totte hade gått till jobbet!



Av Erica - 19 juni 2012 11:04


Min tid vid dator är begränsad nu när jag har barn. Tiden vid min iPhone är däremot mångdubblad. Vad jag än gör känns det som att det skulle vara omöjligt att gå därifrån och ta sig till en dator, men jag har ofta ena handen fri och inget annat som tar upp någon direkt tankeverksamhet, så det går alldeles utmärkt att använda mobilen. Såhär är det till exempel när en missnöjd Neo bara vill hålla sig lugn genom att ligga på sin mammas bröst och få nappen instoppad i munnen hela tiden.


Det här fenomenet har lett till att jag allra oftast bloggar från mobilen nu för tiden. Och det leder till att min blogg ser hemsk ut! Det går inte att få till en blankrad så att man får till styckeindelning. För mig som skriver riktigt långa texter är detta förödande. Bloggen ser ut som en enda stor hög med bokstäver som ingen orkar läsa. Fet stil går inte heller att få till, så mina karakteristiska inledningar av varje stycke (som ändå inte är indelade) uteblir.


Värst av allt är att det inte går att lägga till bilder. Bloggen ser väldigt tråkig ut utan bilder. Det ironiska är att jag tar alla bilder med mobilkameran nu för tiden, så om jag ska få upp bilder på bloggen måste jag först koppla in mobilen i dator och sedan ladda upp dem. Då känns det ju extra dumt att man inte bara kan ladda upp bilderna direkt från mobilen.


Tillfälligt löser jag bokstavshög-problemet genom att sätta ett streck där jag vill ha min styckeindelning och sedan gå in på dator vid ett senare tillfälle och lite snabbt ordna till det. Bilderna har dock hittills uteblivit. Det är inte kul att skriva ett blogginlägg som bygger på en bild utan att kunna lägga upp bilden direkt. Och när jag väl har tid att lägga upp bilder så känns de väldigt inaktuella, så då är det inte kul att skriva ett blogginlägg om dem.


Jag väntar med spänning på Bloggplatsen-appen som har utlovats i ett år nu, känns det som. Jag vet inte hur den fungerar men jag håller tummarna för att den ska lösa alla mina tre problem (och inte skapa några nya). Hoppas att den verkligen kommer snart!


Av Erica - 19 juni 2012 10:33


Det bästa med regler och rutiner är att man inte behöver övertala sig själv varje gång man ska göra något. Det är bara att göra det. När det gäller regler som andra har satt upp, så slipper man lägga tid på att reda ut vad som är bäst för alla och av vilken anledning man ska göra på ett visst sätt. Någon annan har redan gjort förarbetet. Om man följer regeln kan man lugnt anta att man gör det som är bäst, utan att veta varför.


Om man däremot ska bryta mot en regel måste man noga ta reda på vad den är till för först och själv lista ut vilka andra sätt som också fungerar bra för alla. Det är mycket jobbigare och svårare. De som ställer sina bilar längs väggen i vår garage, till exempel, tror nog att de har kommit på ett sätt som (trots att det är emot reglerna) fungerar bra för alla. De ställer sig så att det finns gått om plats att åka förbi dem, längre in i garaget. Det de inte har tänkt på är dock att det är näst intill omöjligt att köra in sin bil och parkera när man äger den parkeringsplats precis mittemot där de har ställt sig. Alltså krånglar de till det genom att bryta mot reglerna för att det är svårt att tänka på allt. Den som har gjort regeln har redan tänkt på allt, så det är mycket lättare att bara följa regeln.


När det gäller rutiner är det ofta man själv som har kommit på "regeln", men det kan ändå vara svårt att komma ihåg i efterhand varför man bestämde sig för att börja göra på ett visst sätt. Där är det mycket lättare att bara följa rutinen än att behöva komma på alla sina egna argument igen varje gång man ska göra något. Om man har en väl fungerande rutin är det så skönt att bara följa den och inte behöva fundera på varför den är bäst. Det räcker att veta att man en gång i tiden har kommit fram till att den är bäst.


Med tiden kan regler och rutiner behöva ändras, för att de kanske inte är perfekta. Så någongång ibland, när man har gott om tid, kan man gärna sätta sig ner och skriva ett förslag till ändring av regel eller fundera igenom sina egna rutiner. Tills vidare är det dock skönt att reglerna och rutinerna finns, för även om de inte är perfekta sparar de mycket tid jämfört med om man ska gå igenom alla argument varje gång.


Det är alltid lättare att gå över gatan om man väntar tills det är grönt ljus. Man behöver inte se sig noga omkring. Man behöver inte småspringa mellan två bilar. Och i de allra flesta fallen kommer man över gatan och fram till nästa röda ljus lika fort som de som krånglar. Gå på gym är mycket lättare att göra på rutin än att behöva övertala sig själv varje gång! Ibland när jag är på väg till gymet kan jag inte komma på en enda positiv sak med att träna. Jag hade behövt ägna väldigt lång tid åt att komma på alla argument igen, om jag inte gick dit på ren rutin.


Är man dessutom två som lever tillsammans blir det väldigt tjatigt att behöva diskutera samma sak varje gång, med samma argument. Då skulle det vara mycket bättre att bara göra förarbetet ordentligt en gång för alla, ta upp alla argument och komma fram till vad som är bäst för alla och bestämma att det är det som är regeln. Därefter är det bara att följa regeln, och veta att det är så bra det kan bli.


Av Erica - 17 juni 2012 00:08


Det försvinner saker hela tiden här hemma. Det dyker upp saker igen lite nu och då också. Det är väl för väl, för annars skulle vi snart inte ha någonting kvar här hemma!


Samma ångestfyllda känslokedja utspelar sig inom mig varje gång jag upptäcker att någonting är försvunnet. Min första tanke är alltid att det måste vara Totte som har slarvat bort saken. Det är logiskt att tänka så, för om jag tror att det var jag själv som såg den sist så är den inte konstaterad försvunnen än, utan bara något jag letar efter och snart hittar. Inom mig känner jag frustration, för jag vet att Totte inte har en aning om var saken är, eller ens om han har använt den nyligen eller inte. Det blir alltså jag som desperat får tänka ut var han kan ha lagt saken. När ångestkänslan av att en sak är försvunnen väl har satt sig i kroppen så försvinner den inte heller. Så hur oviktig grejen vi har tappat bort än är, så kan jag inte slappna av och må bra igen förrän vi har hittat den, eller i alla fall vet vart den tog vägen.


Efter frustrationen kommer osäkerheten. Kan det ha varit jag som hade den sist ändå? Totte vet ju inte när han hade den sist, så jag kan ju ha använt den efter det. På något sätt känns det alltid orimligt. Det är ju oftast Totte som gör att saker försvinner. Men det händer ibland att det är jag. Och jag har världens sämsta minne, så jag kan inte veta säkert att det inte var jag. Hela mitt liv är egentligen uppbyggt på post-it, Wunderlist, rutiner som sitter i kroppen och policyn att aldrig någonsin fuska med något. Om jag undrar ifall jag packade med mig allt från badrummet på hotellet innan jag checkade ut kan jag till exempel inte komma ihåg det. Men jag vet att det absolut troligaste scenariot är att jag har påminnt mig själv på något sätt och sedan rutinmässigt kollat igenom badrummet tre gånger innan jag gick. Och även om jag inte orkade dubbelkolla den här gången så gjorde jag nog det ändå eftersom jag aldrig någonsin fuskar med sådant. Detta gör att jag kan vara relativt säker på vad jag har gjort, men aldrig hundra procent säker. Osäkerheten bubblar därför upp inom mig.


Strax därefter kommer känslan av att vara värdelös. Hur kunde jag tappa bort den där saken, om det nu var jag? Hur kunde jag bara glömma bort var jag har gjort av den? Varför såg jag inte till att ha ordentlig koll på den sist jag använde den, så att den inte skulle försvinna? Börjar jag redan få Alzheimers? Vilken dålig person jag är som måste ha fuskat med rutinerna!


Sedan är jag tillbaka på det som trots allt är troligast: att Totte har tappat bort den. Och då är det ju på grund av någonting han har gjort som jag står här och känner mig värdelös. Då infinner sig en blandning av ilska och hjälplöshet. Jag är arg på livet för att det är orättvist och tvingar mig att stå ut med allt som Totte tappar bort. Samtidigt känner jag mig hjälplös för att det förmodligen inte fanns någonting jag själv kunde ha gjort för att slippa stå här och känna mig värdelös. Men ilskan har helt sopat bort värdelösheten vid det här laget. Jag är inte värdelös för att Totte har tappat bort något! Och om det skulle vara jag den här gången så är jag inte värdelös ändå. Ibland felar även den perfekte. Enda anledningen till att det känns som att jag felar så ofta är att jag går igenom den här processen så ofta. Nästan alltid visar det ju sig vara Totte som har slarvat bort den, men det jag kommer ihåg mest efteråt är hur dåligt jag mådde för att jag trodde att det kunde ha varit jag själv.


Sist men inte minst kommer den intensiva ångesten av att saker bara kan föravinna när som helst. Det spelar nästan inte ens någon roll längre om jag någonsin får se saken igen, bara jag får veta vad som har hänt med den. Jag måste få veta hur det går till när saker bara försvinner!


Om jag har tur så har jag någonstans under den här känsloresan kommit på vad som kan ha hänt. Men om vi inte hittar saken finns det föralltid en liten del i min hjärna reserverad till att ha ångest över det.


Av Erica - 10 juni 2012 21:07


Jag har just tackat nej till en middag med klassen från gymnasiet. Det känns tråkigt att tacka nej, men det känns verkligen som att jag bara skulle tycka att det var jobbigt om jag tackade ja.


Den aktuella helgen passar väldigt dåligt. Totte och jag jobbar både före och efter helgen, så jag kan inte passa på att ha en längre vistelse i Uppsala när jag ändå är där. Dessutom verkar inte respektive vara bjudna och jag vill inte åka ifrån Totte och Neo över helgen. Jag vill hellre umgås med Neo än mina gamla klasskamrater och det känns bortkastat att träffa folk överhuvudtaget om man inte får ta med och visa upp honom. Det passar med andra ord dåligt med klassträff när jag är i en period av mitt liv då jag inte kan föreställa mig att någon skulle vilja träffa mig, för jag är väl ointressant om jag inte har med mig Neo?


Som om det här inte var nog så har vi ont om pengar också, så det vore dumt att köpa tågbiljetter till något jag inte ens är säker på om jag vill gå på. Och vår köksö ska komma dagen innan middagen, så jag vill egentligen bara ägna helgen åt att bygga ihop den och börja fylla med saker. Till råga på allt är det bara sex personer från klassen som har tackat ja, så det verkar inte bli en så stor återträff heller.


Om jag bodde i Uppsala (eller om middagen av någon konstig anledning var i Göteborg) så skulle jag definitivt gå! Jag vill jättegärna träffa klassen igen! Till och med även om det bara blir sex personer. Men nu när det kostar pengar och kräver en övernattning som dessutom blir utan Neo, så tycker jag inte att det är värt det när jag inte ens vet om det kommer fler än sex personer och jag inte kan kombinera resan med något annat.


Jag vill inte vara en sådan där tråkig person som tackar nej fast den egentligen kan komma, bara för att den inte orkar åka. Men jag känner verkligen att det skulle bli för jobbigt. Det kan inte vara meningen att jag ska behöva tvinga mig själv att åka mot min vilja. Då är det bättre att tacka nej. Men det känns tråkigt ändå!

Av Erica - 4 juni 2012 10:03


Neo är sju veckor gammal nu och Totte och jag jobbar halva veckan var. Det är verkligen kul att vara tillbaka på jobbet! Och lika kul är det att få vara ensam hemma med Neo! Under hela VAB:en och pappaledigheten var Totte knappt utanför dörren utan att jag var med. Jag däremot gick på gym regelbundet redan då, så Totte har varit ensam hemma med Neo många gånger.


När jag är på jobbet drabbas jag av mersmak. Jag vill jobba mer med allt jag håller på med och hinna fler saker på en vecka. Tiden räcker inte till och jag känner att jag gladeligen skulle jobba heltid om det var möjligt! Det är en bra känsla som får mig att trivas på jobbet. Men det är också en känsla som ger mig ångest på fredag eftermiddag när jag måste gå hem från jobbet och inte får jobba igen förrän på onsdag.


När jag är hemma med Neo får jag mersmak och vill vara hemma med honom hela veckan. Det är så mysigt med sovmorgon inklusive bebis på magen så det är inte klokt! Och om vi inte har hunnit gå den promenad jag har tänkt eller sjunga de barnvisor jag vill så känns det tråkigt att inte ha hela veckan på sig att hinna med det.


Men jag tycker att jag har det bästa av två världar! Jag skulle inte utnyttja mina dagar till max, som jag gör nu, om jag inte visste att jag bara har halva veckan på mig. Ibland känns det lite jobbigt att slitas mellan två intressen, men jag vet att jag skulle tröttna fortare på båda sakerna om jag alltid gjorde samma sak hela veckorna. Nu har jag helt enkelt mersmak på att ha delade veckor med föräldraledighet och jobb!


När jag tittar på Neo och försöker föreställa mig hur jag förväntade mig att han skulle se ut och hur han skulle vara kommer jag på att jag inte har en aning, men att han trots det är sötare och mysigare och underbarare än så! Jag har alltid velat ha fler än ett barn och att ha Neo ger mig helt klart mersmak att skaffa fler! Men samtidigt har jag svårt att föreställa sig att det skulle kunna bli bättre, nu när jag vet hur bäst Neo är. Vi fick första vinsten på första barnet. Är det inte bara nitlotter kvar?


Om inte annat så vill jag ha fler barn för att Neo ska få ha syskon. Någonstans i bakhuvudet tänker jag att dessa syskon mycket väl kan överraska med att vara precis lika underbara som Neo, fast på sina egna unika sätt. Så innan det är färdigt sitter vi nog där med en hand full av vinstlotter och inte en enda nit!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se