Idag känner jag mig fortfarande sjuk och uschlig i största allmänhet. Men på ett sätt känner jag mig fin också. Jag har nämligen ett nytt halsband.

Totte fick ett armband av mig i födelsedagspresent. Han tyckte inte om det, så vi lämnade tillbaka det och fick ett tillgodokvitto. Han fick en massa andra saker som han tyckte om också, så det gjorde inget att han inte ville ha armbandet.

Nu gick vi tillbaka till affären och tittade vad de hade. Totte tyckte att vi skulle köpa något till mig. Då hittade han det här halsbandet till mig. Det är ju superfint! Vilken underbar man jag har som lämnar tillbaka sin födelsedagspresent och köper ett halsband till mig istället.

Vi har varit sjuka i tre veckor nu. Jag verkar vara värst drabbad, men både Totte och Neo har smittat och smittats fram och tillbaka. Under de här tre veckorna har alltid minst en av oss haft hosta och minst en av oss haft ont i halsen. Vi har även haft ögoninflammation, diarré och snuva. Nu är jag ordentligt trött på det här!

Idag har jag försökt bota mig själv med nyponsoppa, glass och mandelbiskvier. Det var riktigt gott, men jag vet inte om jag blev friskare. Faktum är att jag känner mig sjukare nu än jag har gjort hela de tre veckorna. Det gick hyfsat bra att jobba när jag bara hade hosta. Första veckan, innan hostan kom, var jag ganska orkeslös, men jag kunde i alla fall andas. Nu har jag ont i halsen, är täppt i näsan och har rinnsnuva. Flera gånger om dagen nyser jag och då ofta tre gånger efter varandra så fort att alla tre är över på kortare tid än det i vanliga fall tar mig att nysa en gång.

Totte och Neo är i princip helt friska, så imorgon blir det dagis och jobb för dem. Jag ska försöka jobba hemifrån. Det funkar ju inte att åka till jobbet och smitta alla, men jag borde kunna sitta hemma och jobba med raggsockorna på. Jag orkar faktiskt inte vila något mer nu! Jag blir galen!

Nu är de tolv första veckorna av graviditeten över och vi klarade det utan missfall. Nu minskar missfallsrisken rejält och chansen är väldigt stor att Lillplutt ska överleva och födas i närheten av maj som planerat. Nu borde jag kunna andas ut.

Det känns jättebra. Det gör det verkligen. Men ändå kan jag inte slappna av. Nu är jag istället rädd för att Lillplutt inte är frisk eller att hen ska födas ännu mer för tidigt än Neo, så att det är fara för hens liv på grund av det. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för att det inte ens finns något barn. Vi har ju inte fått se det på ultraljud än och inte fått höra hens hjärtslag.

När kan man egentligen sluta oroa sig? Jag har ju redan ett barn, så jag vet ju svaret på den frågan: Aldrig! Man kan aldrig sluta oroa sig. Min största skräck varje dag är fortfarande att Neo ska dö. Inte så att jag går omkring hela dagarna och är orimligt skräckslagen, men tillräckligt mycket för att ropa till honom och fråga vad han gör varje gång han är tyst i mer än fem sekunder, redo att rusa in i hans rum och rädda livet på honom.

Så nu när Lillplutt lyckligtvis har klarat sig från missfall de första tolv veckorna är nästa steg att oroa sig för onormal utveckling, vilket vi får se på ultraljudet i december. Sedan har jag att se fram emot oro för att föda för tidigt. Efter det kommer en period då plötslig spädbarnsdöd är det man oroar sig mest för. Till sist kommer den permanenta oro för att något ska hända ens barn.

Jag vet att min mamma fortfarande oroar sig för mig och mina syskon, så jag ser inte att det någonsin kommer att finnas något slut även om min personliga erfarenhet med Neo bara har pågått 3,5 år, plus graviditeten. Hon vill ha sms när man kommer fram ifall man åker någonstans och hon följer en halvvägs hem om man ska gå hem i mörkret fast vi bara bor fem minuter bort. Jag tycker att det är fullt rimligt och jag kommer aldrig sluta oroa mig för Neo och Lillplutt heller. Jag ska bara försöka komma ihåg att fira alla dagar som går bra också!