Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag är helnöjd med beslutet att byta jobb och har höga förväntningar på det nya stället. Nu, såhär kvällen innan det är dags, känns lite som dagen före julafton. Allt är fortfarande möjligt.

Kommer jag att ha roliga arbetsuppgifter, lagom arbetsbörda och utmaningar på rätt nivå? Kommer jag att ha trevliga kollegor, en bra chef och andra vettiga människor omkring mig? Kommer jag att kunna jobba i kontorslandskap, vara nöjd med nya jobbdatorn och få så många färgglada post it-lappar som jag vill? Det är mycket som står på spel, men egentligen undrar jag bara en sak som sammanfattar allt: Kommer jag att trivas?

Nu är jag färdigfirad. Jag är sjungen för fyra gånger, uppvaktad på sängen, skålad för vid två olika tillfällen och överöst med presenter/presentkort. Jag älskar fortfarande att fylla år.

Det känns bra att vara 35 år. Jag har tre barn och nytt jobb, så jag känner att jag är på rätt väg i livet. Om jag var barnlös singel som fortfarande jobbade i kassan på ICA, så skulle jag ha panik nu. Man är ju olika, men jag skulle inte nöja mig om jag inte gjorde det bästa av både min karriär och mitt föräldraskap.

Här är några bilder från firandena:

ICA MAXI bjöd på tårta.

Totte och barnen uppvaktade mig i sängen på morgonen.

Neo visade upp korten som gosedjuren hade gjort.

Alla barn trivdes i sängen och lekte med gosedjuren.

Jag fick massor av kort och sedlar av barnen, gosedjuren och Totte.

Trettiofemhundra kronor till en nybliven 35-åring.

Neo hade ritat av Sixten och Mysnallen. Det är väldigt likt, tycker jag.

Mamma och pappa skålade mig med bubbel. Jag fick choklad och presentkort. Mums!

Iza blev väldigt avundsjuk på mig, när jag fick den här gottepåsen med grön chokladboll i. Av mina syskon fick jag presentkort på teater. Det ser jag fram emot att gå på! Denna bild är tagen på Latitude 59, där vi firade mig genom att spela shuffleboard, bowla och äta mat.

Självklart hade jag bakat också. Kokostosca blev det den här gången. De var jättegoda!

För säkerhets skull hade jag köpt två presenter till mig själv: ett armband och en stor Toblerone med mitt namn på. Det visade sig att det var perfekt att göra så, med tanke på att jag fick en massa pengar av Totte och barnen. Nu är alltså dessa presenter från dem istället. Jag råkade bara köpa dem en liten stund innan jag fick pengarna.

"Alla har väl hål i öronen!?!" var den allmänna uppfattningen igår på mitt 35-årskalas. Men där satt jag med ett par superfina SNÖ-örhängen på presentbordet och helt intakta öron på huvudet. Jag vet inte varför jag aldrig har tagit hål i öronen och jag vet inte varför jag känner mig ovillig till det även nu.

För mig är det en icke-fråga. Att jag inte har hål i öronen beror inte på någonting alls. Jag är född sådan. Det har bara aldrig dykt upp någon anledning att ändra på det. Förrän nu då, när jag fick örhängen i present, så efter att jag har bestämt hur jag vill göra nu så är det ett aktivt val. Men innan igår var det inte konstigare att jag inte har hål i öronen än att jag inte drack alkohol när jag var 17 år. "Är du nykterist, eller?" hette det då. Men nej, jag behöver ingen anledning att inte dricka. Jag har bara aldrig gjort det. På vilket sätt är denna icke-handling något jag måste förklara?

Flera på firandet verkade tro att jag kanske var rädd för att ta hål i öronen; rädd för att det ska göra ont alltså. Men det är jag inte ett dugg rädd för. Det gör säkert ont, men smärta är inget som skulle stoppa mig om jag nu ville ha hål i öronen. Jag skulle gärna tatuera mig också, bara för att känna hur det känns, om man slapp ha en tatuering på kroppen sedan.

Varför vill jag inte ha hål i öronen då? Eller vill jag det nu? Varför har jag aldrig velat ha det och sett till att göra hål i öronen? Den troligaste anledningen är väl att jag aldrig har varit särskilt intresserad av örhängen. Jag var över 20 år gammal innan jag började sminka mig överhuvudtaget och det enda jag använder nu är fortfarande bara eye liner och mascara. Ibland tänker jag att jag ser ut som en man som gör ett dåligt försök att klä ut sig till kvinna, när jag försöker mig på någon annan produkt som jag inte har koll på och är alldeles för ointresserad av för att orka bry mig om att lära mig hur man egentligen ska använda, till exempel rouge. Tjejgrejer har helt enkelt aldrig varit min grej, så då är det kanske inte så konstigt att jag inte har hål i öronen.

Till skillnad från smink är jag dock intresserad av smycken. Eller nja, även där sträcker sig tålamodet bara till att hitta ett fåtal favoriter som jag använder om och om igen. Men jag gillar snygga armband och jag har fått en ring per barn i push-present och de använder jag omväxlande, en i taget. Och jag gillar SNÖ. Jag har flera halsband och armband av SNÖ. Fast jag använder dem inte så ofta, för de är för fina för att passa med min vardagsstil. När det gäller smycken kan man säga att jag inte behöver en sak till som gör den dagliga rutinen att göra sig i ordning ännu längre. Ibland känns det som att skillnaden mellan att hinna med tåget eller inte är appliceringen av ett armband.

Totte verkar vara för idén att ta hål i mina öron. Det skulle tydligen bli mycket lättare på presentfronten då. Fast jag vet inte om jag vill ha örhängen varje gång jag fyller år, även om det kunde vara trevligt ibland om de är riktigt fina, som de här jag fick igår. Jag blir nog inte tjejigt uppspelt och överlycklig av bling, på det sätt som tjejer i dåliga filmer kan bli. Det känns lyxigt i teorin, men jag orkar inte välja tillfällen att ha på mig det. Antingen blir det en favorit som jag har på mig varje dag eller så blir det nog tyvärr liggande.

Jag tycker dessutom om min kropp och har inget behov av att utsätta den för några förändringar (förutom viktminskning och muskelbyggande när sköldkörteln har stabiliserat sig). Jag tycker om mina öron som de är. Jag tycker om min hud, mitt hår och mina bröst också. Det är därför jag aldrig har intresserat mig för solarier, tatueringar, hårfärg eller plastikoperationer heller. Hårfärg har jag provat några gånger, för det är ju inte oåterkalleligt, men det visade sig vara slöseri med pengar eftersom den färg jag helst ville ha var den nyans av brunt som mitt hår redan har naturligt. Jag tycker inte att någonting på min kropp är perfekt, men det är min kropp, det är såhär den ser ut och förändras naturligt genom livet och jag älskar den. Jag trivs i den och vill inte permanent förändra den, även om det skulle få den att se bättre ut.

Igår fick jag nästan panik när Totte nästan fick panik över att han bara jobbar heltid i två veckor till. Det innebär ju att jag bara är föräldraledig i två veckor till! Fram tills nu har det känts lugnt. Det ska bli kul att börja jobba på mitt nya jobb, så det är inte det som är problemet. Det är bara det att jag inte känner att det räcker att vara hemma med Nina bara två veckor till.

Det mest påtagliga problemet är att jag fortfarande ammar. Nina har inte tyckt om välling de få gånger vi har försökt och även om hon gillar barnmat så har hon för dålig ät-teknik för att få i sig så mycket att hon blir mätt. Hur ska jag få henne till en ätande person på bara två veckor!?! Eller ska jag behöva pumpa på jobbet varje dag?

En annan sak som bidrar till paniken är att jag inte har hunnit fixa allt som jag ville fixa hemma, Ninas rum till exempel. Det finns mycket kvar att fixa hemma och man hinner inte så mycket varje dag när man är hemma med barn. Dessutom är nästan varje resterande dag redan uppbokad med babyrytmik, öppna förskolan och annat. Hur ska jag hinna göra i ordning hennes rum?

Sist men inte minst så har jag precis fått veta att jag har problem med sköldkörteln efter den här graviditeten också, precis som jag hade efter Iza. Det hade ju känts bättre att må bra och kunna ge allt första tiden på det nya jobbet. Men tyvärr finns det inget hopp om att sköldkörteln ska ordna upp sig på bara två veckor.

Även om jag inte känner mig redo nu när jag precis insåg att jag bara har två futtiga veckor kvar hemma, så tror jag att det kommer att bli bra. Vi får lösa allt så bra vi kan. Och nu när jag verkligen har insett hur kort tid det är kvar så räknar jag ner varje dag. Det kommer alltså inte att bli en överraskning när sista dagen på föräldraledigheten kommer.

Bara två veckor kvar med den här sötingen!