Inlägg publicerade under kategorin Fysiskt välbefinnande

Av Erica - 26 oktober 2016 00:55


Den här veckan har jag semester. Semester från jobbet och semester från Neo. Så långt som möjligt även semester från krav. Det är skönt, för jag orkar ingenting just nu.

Läkaren på vårdcentralen konstaterade efter ett blodprov att jag har något fel på sköldkörteln. Mer än så får jag inte veta förrän jag får träffa specialisten. Sedan jag fick veta det här har jag slutat pressa mig. Jag har slutat tvinga mig själv att hinna med allt. Jag har slutat försöka orka med allt. Jag har lyssnat på min kropp och inser då hur oändligt trött jag är. Kanske är jag trött för att jag har fel på sköldkörteln, kanske är jag trött för att jag har pressat mig så mycket och det kommer ikapp mig nu när jag saktar ner. Hur det än är så känner jag mig vilse.

Varje dag som har gått utan att jag har några ambitioner att göra mer än jag måste, känns meningslös och obekant. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bara gå till jobbet, åka hem, äta vad Totte än har lagat, kolla på TV med Iza på magen och gå och lägga mig kl 20 (ibland innan Neo) för att jag inte orkar mer. Jag vill vilja göra mer än så. Men just nu orkar jag inte.

Jag känner mig vilse för att jag inte känner igen mig själv. När har jag någonsin varit en person som nöjer sig med att göra minsta nödvändiga? När har jag brytt mig om att jag inte orkar, ifall jag har bestämt mig för att göra något? När har jag saknat ideér om vad jag vill förbättra?

Jag känner mig vilse för att jag inte är helt säker på vad den här situationen beror på. Det kan vara sköldkörteln. Det kan vara tröttheten av att vara tvåbarnsförälder som har kommit ikapp mig. Det kan vara perioden med stress på jobbet som inföll när detta började eller stressen över de förändringar som sker på jobbet nu.

Jag känner mig vilse för att jag inte vet hur länge det här ska pågå, hur det ska lösas eller vem jag är som person när jag hittar ut på andra sidan. Kommer jag alltid att lyssna på min kropp från och med nu? Det vore väl jättebra, men känns också skrämmande. För hur ska man hinna göra allt som huvudet vill, om man inte pressar kroppen att fortsätta när den säger ifrån? Innebär det i så fall att jag måste lägga ribban lägre på allt här i livet och kommer jag fortfarande tycka att saker är kul då?

Det jag ser mest fram emot nu är föräldraledigheten i vår. Om jag fortfarande känner mig vilse då, så kan jag i alla fall välja ett lugnare tempo om jag vill. I normala fall skulle jag säga att det är jobbigare och mer krävande att vara föräldraledig än att jobba. Men det är för att jag i vanliga fall har så många ambitioner när jag är föräldraledig. Om jag skiter i att stimulera mina barn, tvätta, ta in posten, gå ner i vikt, träna, plocka undan saker hemma och följa TV-serier med min man, så är det enda jag verkligen måste göra varje dag: mata mig själv och barnen, lämna och hämta Neo på förskolan och byta blöjor. Där lägger jag ribban tills vidare. Sedan hoppas jag att lusten och orken att göra mer, kommer så småningom, för annars känns det ganska meningslöst.

Det känns redan lite bättre nu, för att jag orkade blogga. Här är därför en bild på mig och Iza från en dag då jag var glad. Det är dagen efter min födelsedag. Jag och Neo har gjort marsipanfigurer till min tårta. Orken hade börjat svikta, men jag hade inte varit till läkaren än. Jag lät det ta så lång tid det tog att baka tårtan med Neo och det gjorde mig glad att inte stressa.

ANNONS
Av Erica - 20 juli 2016 01:12


I september ska jag springa Tjejmilen. Det bestämde jag mig för redan förra året, när jag sprang Tjejmilen och fick veta att jag var gravid. Det är fortfarande min plan och det ska mycket till för att jag inte ska ta mig runt. Däremot är det inte längre min plan att springa Tjejmilen fortare i år än förra året.

Under nästan hela graviditeten löptränade jag och det gick hur bra som helst. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att snäppa upp träningen lite när bebisen fötts. VårRuset sprang jag mindre än en månad efter Neo föddes, utan problem. Men det jag uppenbarligen inte har tänkt på är att amningen fungerar som den ska den här gången.

Neo helammade jag inte när jag sprang VårRuset. Han snuttade ju bara lite som förrätt innan han fick ersättning som sitt riktiga mål. Iza däremot äter som hon ska. Jag helammar med undantag för något extra mål ersättning om det krisar. Detta innebär oförutsett att mina bröst är fulla med mjölk när jag springer. Det var de inte när jag var gravid och det var de inte när Neo var bebis. Men det är de nu.

Att springa med brösten fulla med mjölk visar sig vara extremt obekvämt. Jag skulle till och med säga att det gör ont. Även med sport-BH guppar brösten avsevärt och jag är rädd att de ska ta skada om jag fortsätter springa fort. Så nu liknar mina träningsrundor inget annat än en mesig joggingtur, och så lär det fortsätta så länge jag helammar.

Första augusti börjar jag jobba, så då kanske jag ammar mindre. Men det är inte säkert, för jag kommer att pumpa på jobbet, så mjölkproduktionen kanske inte går ner avsevärt. Eventuellt kan jag alltså börja träna hårdare sista månaden, men det är inte säkert. Det känns inte tillräckligt för att slå förra årets riktigt bra tid 60 min och 10 sek.

Jag är arg på omständigheterna, på att jag inte bara kan träna som jag vill. Jag vill kunna bestämma mig för något och sedan utföra det så, men nu går inte det. Jag är även arg på valet jag tvingas göra. Om mitt enda mål var att springa Tjejmilen på under timmen i år, så kan jag ju välja att sluta amma nu. Men jag vill inte välja det, för Iza går före, och jag tror att hon hellre ammar så länge det funkar. Så nu är jag arg för att jag väljer att inte göra allt jag kan för att uppnå mitt mål på Tjejmilen. Men jag ska springa den! Kanske i snigelfart.

ANNONS
Av Erica - 29 april 2016 05:04


Värkarna kom när jag gick och lade mig. Vattnet gick kl 01. Mamma och pappa hämtade Neo då och vi fick tid på förlossningen kl 8.00 om inte värkarna blir täta tidigare. Nu är det verkligen på gång!

Först kändes det knappt som att vi skulle hinna klä på oss innan värkarna blev täta nog att åka in. Men sedan lugnade det ner sig lite, så nu har vi både ätit "frukost", kollat på film och sovit lite mellan värkarna. Det känns väldigt bra att jag lyckats få både lite mat och lite sömn, så att jag inte är helt orkeslös på slutet.

Jag andas genom värkarna och väser ut ett "jaaa" på utandningen. Det hjälper faktiskt otroligt mycket! Varje värk är ju en positiv grej som för mig närmare målet: att få hålla Lillplutt i famnen.

Det kändes märkligt att se Neo gå och veta att det är sista gången man ser honom utan att han är storebror. Jag ville nästan hålla kvar honom, så att han kan få vara vår enda lilla älskling ett tag till. Men jag tror att han är redo också. Det kommer att bli så bra, det här!

Av Erica - 14 april 2016 19:59


På vattengympan idag kom jag på ännu fler anledningar till att jag inte tycker om det. Största anledningen är nog att det är för lätt träning. Ja, det är lite motsägelsefullt när jag skrev i förra inlägget att det är svårare när man är gravid för att magen bromsas så mycket av vattnet. Men resten av kroppsdelarna är ju vanliga. Att träna armar genom att vifta dem i vattnet är för lätt. Och om man tar i mer för att det ska bli hårdare träning så blir det inte det. Det enda som händer är att man ramlar. Man måste hela tiden akta sig för att ta i för mycket, så att man inte välter. Vatten är helt enkelt jätteirriterande att ha omkring sig när man ska träna. Det är helt omöjligt att hoppa i takt till musiken om man inte bara tar pyttesmå löjliga hopp. Om man hoppar hårdare måste man vänta en halv minut innan man har landat nere på botten igen innan man kan fortsätta träna. Det är för lätt träning!

Sedan är vattnet av någon anledning mycket mer obehagligt att springa i än att springa på land. För mig går det ju fortfarande alldeles utmärkt att löpträna. Men i vattnet känns det jättefel att jogga på stället. Magen bromsas både uppåt och neråt istället för att röra sig fritt, och rumpan dallrar obehagligt.

Dessutom slår det mig hur mycket man måste spänna magen hela tiden, trots att det här ska vara vattengympa för just gravida. Som gravid har jag skippat de två övningar på gymmet som kräver att man spänner magen. Jag vill inte träna den specifikt, nu när jag är gravid. Men i vattnet måste man spänna magen jättemycket bara för att inte ramla, oavsett om man tränar armar, ben eller något annat.

Förutom ofrivillig magträning är det rätt så mycket höga knän i passet, vilket inte är så kul med stor mage. Det har jag också slutat med på gymmet. Man kommer ju bara halvvägs upp jämfört med en ogravid person. Sedan slår ovansidan av låret i undersidan av den utputande magen. Inte särskilt anpassat för gravida, tycker jag.

Det sista som stör mig litegrann är att hon som håller i det inte har någon koll på pedagogiken i höger och vänster när man står mittemot en grupp som ska härma en. Alla låtsas att hon är en spegel, så som man brukar, tills hon plötsligt säger: "Vi börjar med höger ben." och själv kör igång med sitt högra ben. Då blir alla förvirrade och vet inte om de ska fortsätta låtsas att hon är en spegel eller om de ska börja med sitt högra ben som hon sa. Superförvirrande! Men det är väl för att hon är barnmorska och inte träningsinstruktör egentligen. Hon är förlåten.

Av Erica - 14 april 2016 09:06


Idag ska jag på fjärde passet vattengympa för gravida. Det sägs ju att det ska vara så underbart att vara i vattnet när man är gravid för att man känner sig tyngdlös då. Jag håller inte med. Om jag hade haft foglossning eller ont i ryggen eller svullna fötter eller något problem överhuvudtaget med min graviditet på land, kanske det hade känt annorlunda. Som det är nu ser jag inte den stora tjusningen.

Första passet jag var på tyckte jag att det var direkt obehagligt. Lillplutt tappade helt begreppet inne i magen och höll på och skruvade på sig på ett obehagligt sätt. Vid ett tillfälle stack magen ut och var hård på två olika ställen samtidigt. "Hjälp! Lillplutt har gått av och ligger i två delar!" var min första tanke. Jag blev jätterädd. Det har aldrig putat så på två ställen samtidigt förut. Men jag lugnade ner mig och insåg att det faktiskt kan bli så om Lillplutt trycker till exempel med rumpan på vänster sida och fötterna på höger sida, men inte har benen sträckta däremellan.

Gångerna efter har inte varit lika obehagliga. Lillplutt har hållit sig lugn i magen. Det här med vattnets förmåga att bära upp magen åt en är dock inte bara positivt. Så länge man står still känns det ju lättare än på land. Men så fort man börjar röra sig i sidled bromsar ju vattnet mer ju större mage man har. Jag tror att det är lättare att göra vattengympa när man inte är gravid. Till skillnad från styrketräning och löpning som för mig går precis lika lätt med stor mage som utan.

Nu när jag ändå har betalat för sex gånger så kommer jag att gå klart kursen, men det känns inte som att jag kommer att boka in mig på någon vattengympakurs igen om/när jag blir gravid igen. Det är ju i princip bara vanlig träning och en träningsform som inte direkt passar mig. Jag kan lika gärna bara träna på gymmet. Gravidyoga däremot är förlossningsförberedande och avstressande. Den ger verkligen något för just gravida. Det kommer jag definitivt göra igen.

Såhär ser jag ut i bikini nu:

Av Erica - 8 april 2016 22:40


Jag löptränar fortfarande, fast jag är gravid i vecka 36. Jag har precis gått in i nionde månaden. Det är ganska ovanligt att man fortfarande är ute och springer då.

När jag springer känns det jättebra. Det gör inte ont i fogarna. Det gör inte ont i ryggen. Det känns inte som att magen ska guppa loss. Jag har inte större problem att andas än när jag springer i vanliga fall, alltså normalt andfådd bara. Det enda som är skillnaden är hur tungt det är i uppförsbackar, men nu finns det nästan inga uppförsbackar alls på min vanliga runda.

Först var min plan att springa så länge det känns bra. Det är det rådet sjukgymnasten på mödravårdscentralen gav oss gravida i början av graviditeten: "Träna som vanligt, så länge det känns bra." Men nu undrar jag vad det är för fel på mig som verkar vara den enda gravida kvinna i hela världen som fortfarande tycker att det känns bra att löpträna i nionde månaden. Därför har jag lagt upp en ny plan.

För att vara säker på att jag inte har missat något kroppen har försökt säga mig, så springer jag min sista löprunda på tisdag. Då är det en månad till beräknad förlossning. Sedan springer jag inget mer förrän en månad efter förlossningen, när jag har tränat upp bäckenbotten igen. Istället ska jag ägna mig åt gravidyoga och fortsätta med styrketräning under hela den här perioden.

Det känns knäppt att sluta med löpningen trots att det känns bra. Men det känns också dumt att riskera några komplikationer på grund av löpningen. När jag fick Neo sprang jag inget på slutet av graviditeten. Däremot sprang jag VårRuset typ tre veckor efter att han föddes. Det gick bra. Den här gången satsar jag på Tjejmilen i september istället, så det gör inget att jag tar ett uppehåll på två månader nu. Jag har tid på mig att löpträna innan september ändå.

Av Erica - 4 april 2016 23:33


Nu har Lillplutt stannat längre i magen än Neo gjorde. Klockan 00.17 på morgonen, den här graviditetsdagen, föddes Neo. Det känns bra att Lillplutt inte blev ännu mer för tidigt född, men det känns konstigt också att behöva vänta längre. Jag hoppas att jag inte ska behöva gå över tiden den här gången.

Den här graviditeten har onekligen varit bättre än förra. Jag tyckte inte att det var så illa när jag var gravid med Neo heller, men nu är det ännu bättre. Den här gången köpte jag snygga stödstrumpor så fort jag blev gravid, för att slippa de fula jag hade förra gången och framförallt för att slippa hjälplösheten jag kände när jag plötsligt behövde stödstrumpor men inte orkade åka och handla. Men hittills har jag inte fått några svullna fötter som jag hade med Neo. Jag har använt de snygga stödstrumporna några gånger för att motverka kramp i vaden på natten, men det har jag inte alls haft lika ofta som jag hade med Neo heller.

Min vigselring sitter fortfarande bra. När jag födde Neo hade jag haft den på ett sidenband runt armen i flera veckor (månader?) för att fingrarna var svullna. Även om mina fingrar skulle svullna upp till bollar imorgon, så har jag ändå klarat mig bättre den här graviditeten. Vem vet vad som hade hänt om jag hade gått längre med Neo! Allt som händer resten av graviditeten nu, är sådant man får förmoda kunde ha hänt under graviditeten med Neo också, om han hade legat kvar i magen.

Vad jag kan se så har jag inte fått några nya stretchmarks heller. Det fick jag ju ett gäng när magen växte med Neo i. Däremot har ett av de gamla stretchmarksen börjat klia de senaste dagarna, så det kanske håller på att bli större.

Både med Neo och med Lillplutt mådde jag aldrig illa och det gick alldeles utmärkt att träna fram tills nu. Jag var på Itrim idag och tränade ett pass. Det jobbigaste är att ta på sig träningsskorna i omklädningsrummet. Träningspasset sedan, går hur bra som helst. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta träna några veckor till. Det är ju svårt att veta, för från och med nu kan jag inte ens jämföra med hur det var när Neo låg i magen.

En sak som jag inte minns alls från med Neo är ryggontet som har smugit sig på lite, nu de senaste dagarna. Det kommer när jag går mina 5000 steg till jobbet och sedan igen när jag går mina 5000 steg hem. På jobbet kommer det när jag har suttit för länge eller när jag har stått för länge. (Mitt nya höj- och sänkbara skrivbord är guld värt!) Hemma kommer ryggontet ibland när jag plockar upp saker från golvet eller lutar mig över diskhon.

Det är inte jätteilla och egentligen kan jag undvika det ganska bra genom att tänka på hur jag spänner mig när jag går, sitter, står, böjer och lutar mig. Men det är ändå något nytt. Jag minns inte att jag behövde tänka på hur jag spände mig med Neo. Möjligen beror det på att jag aldrig gick 10 000 steg på en och samma dag med Neo. Nu går jag ju 10 000 steg om dagen, varje dag. Då gäller det väl att spänna rumpan när man går, som sjukgymnasten på barnmorskemottagningen sa till oss gravida.

Jag är så glad att jag har lyckats ta hand om mig själv bättre den här gången. Nyttig mat och begränsat med sötsaker kommer man långt på. Men även vardagsmotionen och att dricka mycket vatten är väldigt viktigt. Det känns inte alls som att det kommer att bli lika svårt att gå ner i vikt igen efter den här graviditeten. Lite för att jag inte har gått upp så mycket, men framförallt för att jag håller igång alla goda vanor så att det bara är att lägga in en liten extra växel när det är dags att gå ner. Jag behöver inte lära mig allt från grunden den här gången. Itrim har verkligen gjort mitt liv lättare att leva.

Nu ska det bli spännande att se hur det är att vara gravid i nionde månaden. Det har jag, som sagt, aldrig varit förut.

Av Erica - 28 mars 2016 08:25


Innan jag började på Itrim åt jag ibland godis varje dag och ibland bara på lördagar. Men jag åt alltid fel kolhydrater och för mycket av dessa fel kolhydrater, oftast pasta. Då tänkte jag inte på att min kropp påverkades av godis och kolhydrater på kort sikt. Den enda jag tänkte på, och hade dåligt samvete av, var att jag skulle gå upp i vikt på lång sikt.

Nu när jag äter sunt så märker jag av flera negativa effekter av godis och felaktiga kolhydrater på kort sikt. Itrim och Livsmedelsverket har ju i princip samma upplägg för personer som bara vill hålla vikten och inte gå ner, så jag äter de maträtter jag har lärt mig laga sedan jag började på Itrim, även nu när jag är gravid. Sedan lägger jag till de mellanmål som Livsmedelsverket har för gravida. Undantagsdag då man får äta godis och efterrätter kör jag på lördagar.

Nu i påsk har jag dock valt att äta godis och påskmat varje dag. Det ville jag unna mig. Men redan första dagen kände jag att det inte bara är en trevlig upplevelse att få äta hur mycket godis man vill. Munnen känns konstig efter bara en näve godis. Om det är många syrliga godisar kan det kännas som att jag får blåsor i gommen och på tungan. Om det är mycket choklad känns munnen bara mosig och man går med en eftersmak (som gör att man vill stoppa in mer choklad) i en evighet efteråt. Munnen känns liksom aldrig neutral, som den kan göra en kort stund efter att man har ätit ett äpple.

Ofta får tänderna en hinna på sig som känns obehaglig när man känner efter med tungan. Man måste borsta tänderna extra noga för att få bort den. Det är ju bra, för det gör det omöjligt att glömma att borsta tänderna ordentligt efter att man har ätit mycket godis och är i behov av att borsta ordentligt. Men det är inte mysigt att gå omkring med den hinnan hela kvällen innan det är dags att lägga sig.

Det värsta som händer när jag äter fel och för mycket kolhydrater är att jag vaknar upp så fruktansvärt hungrig nästa dag. Ju mer jag äter på kvällen desto hungrigare är jag på morgonen. Det här är en företeelse som jag hade uppmärksammat redan innan Itrim. Ofta på kryssning när vi åt buffé till middag och de andra sa att de inte kommer att behöva någon frukost för att de är så mätta. Jag kontrade alltid med att jag var så mätt att jag kommer att behöva en enorm frukost.

Det är en speciell typ av hunger som inte känns bekväm. Jag hade den i princip varje morgon förut, fast inte lika stark som efter en buffé. Nu har jag den nästan aldrig längre. Jag är fortfarande hungrig på morgonen. Jag hör till den kategorin människor som äter frukost direkt när jag går upp. Men det känns inte som att jag har ett hål i magen som suger efter något. Så känns det dock nu efter all påskmat och allt godis.

När man är helt inne i felätandet märker man inte nackdelarna, för man har aldrig upplevt hur det kan vara utan dem. Det räcker inte att ha testat att vara godisfri en vecka eller två. Om man aldrig har lyckats med en helt sund livsstil under en längre period, så märker man inte av skillnaderna så tydligt som jag gör nu.

Det är ju fortfarande gott att äta godis, så jag tycker inte att jag har valt fel i påsk. Men en stor del av mig tycker att det är skönt att idag är sista dagen. Jag längtar efter att låta kroppen må bra igen genom att äta rätt kolhydrater och inte misshandla munnen med godis.

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se