Inlägg publicerade under kategorin Fysiskt välbefinnande

Av Erica - Måndag 12 nov 16:18


Såhär kan man se ut när man har sköldkörtelsjukdomen postpartum tyreoidit:



Min poäng är att det inte syns om man är sjuk. Det finns så många sjukdomar som inte syns och det är så svårt att veta om folk i ens närhet är sjuka. På den här bilden kanske jag inte ser jätteglad ut, men även om man är sjuk händer det ändå att man skrattar ibland också. Det är skillnad på att må bra och att tillfälligt skratta åt något roligt.


Postpartum tyreoidit är sköldkörtelproblem som ca 5 % av alla mammor drabbas av inom ett år efter förlossningen. Det startar som en inflammation i sköldkörteln och leder till hormonvärden som inledningsvis innebär för hög ämnesomsättning och sedan snabbt går över till alldeles för låg ämnesomsättning. Det vanligaste är att detta ordnar upp sig av sig självt inom ett år, men för en del kvinnor går sjukdommen inte över, utan måste behandlas resten av livet.


Symptomen är allt en vanlig spädbarnsmamma (som inte har postpartum tyroidit) också kan råka ut för:

  • Trötthet och mindre ork
  • Yrsel
  • Koncentrationssvårigheter
  • Nedstämdhet
  • Viktökning
  • Allmän känsla av att något är fel
  • Håravfall (vilket annars även är vanligt när man ammar)
  • Mensrubbningar (vilket är omöjligt att veta om man precis har fått tillbaka sin mens efter förlossningen)
  • Infertilitet
  • Minnessvårigheter
  • Ont i leder och muskler
  • Oregelbunden hjärtrytm (vilket annars kan beror på stress och inte är ovanligt när man precis har börjat jobba igen efter ett antal månaders föräldraledighet)

 

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är fel när man är inne i det här. Varje symptom för sig går lätt att vifta bort och tänka att man bara ska skärpa till sig, sova bättre eller lämna bebisen till pappan oftare, så går det över. Men det här går faktiskt inte att vila bort eller att skärpa sig ifrån. Tröttheten består hur mycket man än sover och nedstämdheten försvinner inte av att titta på en rolig film.


Sjukvården är inte alltid med på noterna. Symptomen misstolkas ofta som något som är normalt för kvinnor som nyligen har fått barn. I sådana lägen är det svårt att stå på sig. Det går inte att mäta upplevelsen av symptomen och jämföra med andra. Om jag säger att jag är jättetrött och en annan spädbarnsmamma säger att hon är jättetrött, så är det svårt för oss två att veta vem som är tröttast. På samma vis är det svårt för en läkare att veta vem som är "postpartum tyreoidit"-trött och vem som skulle kunna vila bort sin trötthet om hon fick barnpassning i ett dygn.


Jag har nu postpartum tyreoidit för andra (möjligen tredje) gången. Det är som sagt svårt att veta om man är sjuk eller bara är en sliten spädbarnsmamma, så jag kommer aldrig att få veta om jag var sjuk efter mitt första barn föddes. Det fanns så många olika möjliga anledningar till att jag då var trött, gick upp i vikt, var infertil och kände mig nedstämd. Det är omöjligt för mig att veta om det bara var på en normal nivå, för jag har ju senare inte fått uppleva den normala nivån eftersom jag har haft bekräftad postpartum tyreoidit efter mina andra två barn.


När mitt andra barn var ungefär ett halvår fick jag extrem hjärtklappning. Hjärtat slog hårt och ibland oregelbundet. Jag trodde att det berodde på stress eftersom vi hade en stor dead line på jobbet. När det inte hade gått över efter ungefär en vecka, trots att jag hade försökt varva ner under helgen, så gick jag till vårdcentralen på måndag morgon. Jag var rädd och orkade inte låtsas som ingenting och bara köra på längre.


Som tur var fick jag komma till en bra läkare. Hon trodde först att det berodde på stress, men jag fick ändå lämna blodprov där hon kollade upp lite av varje. Då upptäckte hon att det var sköldkörteln som var problemet. Tack och lov läkte sköldkörteln av sig själv, men det tog fyra månader då jag inte alls mådde bra, men ändå jobbade, tog hand om två barn och försökte vara social med min man på kvällarna.


Den här gången är symptomen ännu mer diffusa än förra gången. Jag har inte haft någon hjärtklappning. Men eftersom jag visste ungefär hur det kunde kännas i övrigt, så visste jag när det var dags att gå till vårdcentralen. Mycket riktigt var mina värden dåliga, men den här läkaren förstod inte alls vad det handlade om. Han ordenerade nya värden efter bara två veckor och när de var inom referensvärdena ville han lägga ner ärendet. Problemet är ju att han fångade mig när värdena precis höll på att svänga om, så som de gör i början när man har postpartum tyreoidit. Om jag inte hade haft det förut hade jag inte förstått att han hade fel och hade inte stått på mig när symptomen är så diffusa, men ändå så lamslående. Jag hade tänkt: "Erica skärp dig."


Men jag stod på mig, fick byta tillbaka till min förra läkare och har nu precis tagit nya provet igen. De visar, mycket riktigt, att det har svängt. Mina värden är nu lika dåliga, fast åt andra hållet. Helgen har varit svår. Jag darrar i hela kroppen, orken är borta fast jag har fått sova åtta timmar per natt och den stora boven den här gången är minnessvårigheterna. Jag glömmer bort saker som känns helt orimliga att glömma bort.


Det värsta med postpartum tyreoidit har för min del varit att den inte syns. Jag skrattar, jag bakar, jag ammar och jag jobbar. De som träffar mig varje dag förstår inte hur jag känner mig inombords. Det är inte psykiskt, men ändå syns det inte. Det är en fysisk känsla i kroppen som gör att jag inte orkar, inte minns, inte klarar av att fokusera och inte mår bra. Jag förstår att det är svårt för dem att greppa, men jag skulle verkligen behöva lite förståelse.


Idag är jag för första gången på en total sjukdomstid av ca åtta månader, hemma från jobbet på grund av den här sjukdomen. Min koncentrationsförmåga och mitt allmäntillstånd är så dåligt att jag inte skulle få något gjort på jobbet. Igår åkte jag hem från mina föräldrar utan att säga hejdå, för att jag var så förstörd att jag inte kunde tänka. Jag kom inte på att jag inte hade sagt hejdå förrän jag kom hem. Jag måste själv bli bättre på att erkänna att detta faktiskt är en sjukdom och inte bara köra på. Men troligen är jag tillbaka på jobbet igen väldigt snart ändå, för det är så diffust hur det känns i kroppen.


Min man tyckte att det var smidigt att jag var hemma idag och föreslog att jag skulle ta hand om de yngsta två barnen medan han åkte på trampolinkurs med vår äldsta. Men jag sa nej. Jag är sjuk. Tyvärr syns det inte, så då kan ens man få för sig att man kan utföra vardagssysslor när man är hemma. Någonting får mig att tro att han inte ens hade frågat ifall jag hade haft 40 grades feber.


Försäkringskassan skriver på sin hemsida: "Hypotyreos efter en förlossning kan vara så kraftig att den under någon till några månader kan göra det omöjligt för patienten att sköta sitt barn." Har man då redan börjat jobba igen, som jag, så blir det inte lättare att sköta sina barn när man kommer hem från jobbet eller när man är hemma från jobbet just på grund av denna sjukdom.


Det är så svårt att få folk att förstå att man verkligen är sjuk, eftersom symptomen är så vanliga och det är så svårt att förklara att det just i det här fallet handlar om en orimlig nivå. När jag berättar hur jag känner har folk en tendes att berätta för mig att de också har några av symptomen. Om jag säger att jag glömmer bort saker, så säger de att de också brukar glömma ibland. Men glömmer de verkligen att gå på syjunta fast det står i almanackan och de har sett fram emot det hela dagen? Om jag säger att jag är trött, så säger de att de också har sovit dåligt. Men är de verkligen förlamande trötta även om de har sovit åtta timmar per natt? Om jag säger att jag är yr, så säger de att de också blir yra om de ställer sig upp fort. Men är de verkligen dissorienterande yra plötsligt utan anledning? Om jag säger att jag har hjärtklappning med oregelbundna hjärtslag säger de att deras hjärta också har hoppat över ett slag någon gång. Men slår deras hjärta verkligen så hårt att det överröstar deras tankar konstant i en vecka i streck? Om jag säger att jag har koncentrationssvårigheter, så säger de att de också har svårt att koncentrera sig ibland. Men måste de verkligen höja ljudet på TV:n till max för att de inte klarar av att fokucera på att läsa texten och dessutom inte klarar av att koncentrera sig på vad de på TV:n säger om inte ljudet är så högt att de stör ut deras egna tankar? Jag förstår inte vad vitsen är med att tävla mot mig om mina symptom. Kanske vill de bara känna att vi har något gemensamt. Men vi har inget gemensamt. Skillnaden är att jag verkligen är sjuk. Jag beklagar om du inte känner dig helt hundra hela tiden, men det är jag som är sjuk. Jag har ett blodprov som bekräftar det.


ANNONS
Av Erica - Tisdag 21 aug 04:05


För fyra år sedan var jag en mycket överviktig enbarnsmamma som inte visste hur jag skulle göra för att lyckas gå ner i vikt och lyckas bli gravid igen. Då gick jag med i Itrim.

Idag är jag en precis lika överviktig trebarnsmamma som vet precis vilka verktyg man kan använda för att gå ner i vikt och bli gravid. Nu har jag valt att gå ur Itrim.

Det har varit en nödvändig och lärorik resa. Itrim har lärt mig mycket om mig själv, om kost, om hjärnspöken och om motivation. Jag lyckades nå ner till min målvikt och jag lyckades bli gravid. På det sättet känner jag verkligen att jag har lyckats med det jag ville åstadkomma när jag gick med i Itrim. Men två barn senare och efter gravidproblem med sköldkörteln väger jag nu precis lika mycket igen. Viktmässigt är jag alltså tillbaka på ruta ett, men kunskapsmässigt är jag så mycket rikare nu och framförallt har jag tre barn nu.

Itrim har inget program som passar mig längre. Deras viktminskningsprogram har jag redan gått. Jag vet precis vad de kommer att säga på träffarna och jag vet exakt hur man ska använda måltidsersättningarna och träningen för att gå ner i vikt. Dessutom bör jag inte gå ner snabbt i vikt just nu, för bröstmjölken blir sämre för barnet då och jag ammar fortfarande. Det enda jag skulle vilja fortsätta med är coachsamtalen, men även dessa är lite meningslösa nu. Det bästa med dem är att ha ett bestämt datum att stämma av på och det kan jag lika gärna boka in och göra med Totte.

Träningsprogrammet är egentligen till för de som redan har gått ner i vikt och stannat där. Då kan man träna i Itrims gym och ha samtal för att se framsteg i träningen. Det här är inget för mig just nu eftersom jag behöver gå ner i vikt. Jag kan inte ägna mig åt viktstabiliserande träning. Itrim har helt enkelt ingen hjälp åt oss som har lyckats gå ner en gång, men p.g.a graviditeter (och delvis medicinska problem med sköldkörteln) har varit tvungna att gå upp i vikt igen, men nu vill gå ner igen.

Jag har tröttnat på Itrims gym. Jag ska börja på tabata och step up istället. Det finns sådan gruppträning precis tvärs över gatan från där jag bor. Dessutom vill jag lägga mer träningstid på löp-pass också. När jag väl har ammat färdigt vet jag hur man gör med måltidsersättningen och jag vet vad jag bör äta när jag går över på mat igen. Den här gången tänker jag göra viktresan på egen hand. Men jag har Itrim att tacka för all kunskap jag behöver för att klara av det.

En extra anledning till att det känns rätt att sluta på Itrim är att det inte känns som "mitt" Itrim längre. Flera av de personer som jobbade där när jag började har slutat och en massa nya ansikten som jag inte känner igen har dykt upp. Både min coach, Tottes coach och vår gruppledare har gått på föräldraledighet. Gymmet är fullt av nya motiverade personer som precis har lärt sig vad kolhydrater, fett och protein gör med kroppen. Jag känner mig gammal, utanför och trött. Det är inte kul längre. Det är inte mitt längre. Då är det dags att gå vidare.

ANNONS
Av Erica - 26 oktober 2016 00:55


Den här veckan har jag semester. Semester från jobbet och semester från Neo. Så långt som möjligt även semester från krav. Det är skönt, för jag orkar ingenting just nu.

Läkaren på vårdcentralen konstaterade efter ett blodprov att jag har något fel på sköldkörteln. Mer än så får jag inte veta förrän jag får träffa specialisten. Sedan jag fick veta det här har jag slutat pressa mig. Jag har slutat tvinga mig själv att hinna med allt. Jag har slutat försöka orka med allt. Jag har lyssnat på min kropp och inser då hur oändligt trött jag är. Kanske är jag trött för att jag har fel på sköldkörteln, kanske är jag trött för att jag har pressat mig så mycket och det kommer ikapp mig nu när jag saktar ner. Hur det än är så känner jag mig vilse.

Varje dag som har gått utan att jag har några ambitioner att göra mer än jag måste, känns meningslös och obekant. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bara gå till jobbet, åka hem, äta vad Totte än har lagat, kolla på TV med Iza på magen och gå och lägga mig kl 20 (ibland innan Neo) för att jag inte orkar mer. Jag vill vilja göra mer än så. Men just nu orkar jag inte.

Jag känner mig vilse för att jag inte känner igen mig själv. När har jag någonsin varit en person som nöjer sig med att göra minsta nödvändiga? När har jag brytt mig om att jag inte orkar, ifall jag har bestämt mig för att göra något? När har jag saknat ideér om vad jag vill förbättra?

Jag känner mig vilse för att jag inte är helt säker på vad den här situationen beror på. Det kan vara sköldkörteln. Det kan vara tröttheten av att vara tvåbarnsförälder som har kommit ikapp mig. Det kan vara perioden med stress på jobbet som inföll när detta började eller stressen över de förändringar som sker på jobbet nu.

Jag känner mig vilse för att jag inte vet hur länge det här ska pågå, hur det ska lösas eller vem jag är som person när jag hittar ut på andra sidan. Kommer jag alltid att lyssna på min kropp från och med nu? Det vore väl jättebra, men känns också skrämmande. För hur ska man hinna göra allt som huvudet vill, om man inte pressar kroppen att fortsätta när den säger ifrån? Innebär det i så fall att jag måste lägga ribban lägre på allt här i livet och kommer jag fortfarande tycka att saker är kul då?

Det jag ser mest fram emot nu är föräldraledigheten i vår. Om jag fortfarande känner mig vilse då, så kan jag i alla fall välja ett lugnare tempo om jag vill. I normala fall skulle jag säga att det är jobbigare och mer krävande att vara föräldraledig än att jobba. Men det är för att jag i vanliga fall har så många ambitioner när jag är föräldraledig. Om jag skiter i att stimulera mina barn, tvätta, ta in posten, gå ner i vikt, träna, plocka undan saker hemma och följa TV-serier med min man, så är det enda jag verkligen måste göra varje dag: mata mig själv och barnen, lämna och hämta Neo på förskolan och byta blöjor. Där lägger jag ribban tills vidare. Sedan hoppas jag att lusten och orken att göra mer, kommer så småningom, för annars känns det ganska meningslöst.

Det känns redan lite bättre nu, för att jag orkade blogga. Här är därför en bild på mig och Iza från en dag då jag var glad. Det är dagen efter min födelsedag. Jag och Neo har gjort marsipanfigurer till min tårta. Orken hade börjat svikta, men jag hade inte varit till läkaren än. Jag lät det ta så lång tid det tog att baka tårtan med Neo och det gjorde mig glad att inte stressa.

Av Erica - 20 juli 2016 01:12


I september ska jag springa Tjejmilen. Det bestämde jag mig för redan förra året, när jag sprang Tjejmilen och fick veta att jag var gravid. Det är fortfarande min plan och det ska mycket till för att jag inte ska ta mig runt. Däremot är det inte längre min plan att springa Tjejmilen fortare i år än förra året.

Under nästan hela graviditeten löptränade jag och det gick hur bra som helst. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att snäppa upp träningen lite när bebisen fötts. VårRuset sprang jag mindre än en månad efter Neo föddes, utan problem. Men det jag uppenbarligen inte har tänkt på är att amningen fungerar som den ska den här gången.

Neo helammade jag inte när jag sprang VårRuset. Han snuttade ju bara lite som förrätt innan han fick ersättning som sitt riktiga mål. Iza däremot äter som hon ska. Jag helammar med undantag för något extra mål ersättning om det krisar. Detta innebär oförutsett att mina bröst är fulla med mjölk när jag springer. Det var de inte när jag var gravid och det var de inte när Neo var bebis. Men det är de nu.

Att springa med brösten fulla med mjölk visar sig vara extremt obekvämt. Jag skulle till och med säga att det gör ont. Även med sport-BH guppar brösten avsevärt och jag är rädd att de ska ta skada om jag fortsätter springa fort. Så nu liknar mina träningsrundor inget annat än en mesig joggingtur, och så lär det fortsätta så länge jag helammar.

Första augusti börjar jag jobba, så då kanske jag ammar mindre. Men det är inte säkert, för jag kommer att pumpa på jobbet, så mjölkproduktionen kanske inte går ner avsevärt. Eventuellt kan jag alltså börja träna hårdare sista månaden, men det är inte säkert. Det känns inte tillräckligt för att slå förra årets riktigt bra tid 60 min och 10 sek.

Jag är arg på omständigheterna, på att jag inte bara kan träna som jag vill. Jag vill kunna bestämma mig för något och sedan utföra det så, men nu går inte det. Jag är även arg på valet jag tvingas göra. Om mitt enda mål var att springa Tjejmilen på under timmen i år, så kan jag ju välja att sluta amma nu. Men jag vill inte välja det, för Iza går före, och jag tror att hon hellre ammar så länge det funkar. Så nu är jag arg för att jag väljer att inte göra allt jag kan för att uppnå mitt mål på Tjejmilen. Men jag ska springa den! Kanske i snigelfart.

Av Erica - 29 april 2016 05:04


Värkarna kom när jag gick och lade mig. Vattnet gick kl 01. Mamma och pappa hämtade Neo då och vi fick tid på förlossningen kl 8.00 om inte värkarna blir täta tidigare. Nu är det verkligen på gång!

Först kändes det knappt som att vi skulle hinna klä på oss innan värkarna blev täta nog att åka in. Men sedan lugnade det ner sig lite, så nu har vi både ätit "frukost", kollat på film och sovit lite mellan värkarna. Det känns väldigt bra att jag lyckats få både lite mat och lite sömn, så att jag inte är helt orkeslös på slutet.

Jag andas genom värkarna och väser ut ett "jaaa" på utandningen. Det hjälper faktiskt otroligt mycket! Varje värk är ju en positiv grej som för mig närmare målet: att få hålla Lillplutt i famnen.

Det kändes märkligt att se Neo gå och veta att det är sista gången man ser honom utan att han är storebror. Jag ville nästan hålla kvar honom, så att han kan få vara vår enda lilla älskling ett tag till. Men jag tror att han är redo också. Det kommer att bli så bra, det här!

Av Erica - 14 april 2016 19:59


På vattengympan idag kom jag på ännu fler anledningar till att jag inte tycker om det. Största anledningen är nog att det är för lätt träning. Ja, det är lite motsägelsefullt när jag skrev i förra inlägget att det är svårare när man är gravid för att magen bromsas så mycket av vattnet. Men resten av kroppsdelarna är ju vanliga. Att träna armar genom att vifta dem i vattnet är för lätt. Och om man tar i mer för att det ska bli hårdare träning så blir det inte det. Det enda som händer är att man ramlar. Man måste hela tiden akta sig för att ta i för mycket, så att man inte välter. Vatten är helt enkelt jätteirriterande att ha omkring sig när man ska träna. Det är helt omöjligt att hoppa i takt till musiken om man inte bara tar pyttesmå löjliga hopp. Om man hoppar hårdare måste man vänta en halv minut innan man har landat nere på botten igen innan man kan fortsätta träna. Det är för lätt träning!

Sedan är vattnet av någon anledning mycket mer obehagligt att springa i än att springa på land. För mig går det ju fortfarande alldeles utmärkt att löpträna. Men i vattnet känns det jättefel att jogga på stället. Magen bromsas både uppåt och neråt istället för att röra sig fritt, och rumpan dallrar obehagligt.

Dessutom slår det mig hur mycket man måste spänna magen hela tiden, trots att det här ska vara vattengympa för just gravida. Som gravid har jag skippat de två övningar på gymmet som kräver att man spänner magen. Jag vill inte träna den specifikt, nu när jag är gravid. Men i vattnet måste man spänna magen jättemycket bara för att inte ramla, oavsett om man tränar armar, ben eller något annat.

Förutom ofrivillig magträning är det rätt så mycket höga knän i passet, vilket inte är så kul med stor mage. Det har jag också slutat med på gymmet. Man kommer ju bara halvvägs upp jämfört med en ogravid person. Sedan slår ovansidan av låret i undersidan av den utputande magen. Inte särskilt anpassat för gravida, tycker jag.

Det sista som stör mig litegrann är att hon som håller i det inte har någon koll på pedagogiken i höger och vänster när man står mittemot en grupp som ska härma en. Alla låtsas att hon är en spegel, så som man brukar, tills hon plötsligt säger: "Vi börjar med höger ben." och själv kör igång med sitt högra ben. Då blir alla förvirrade och vet inte om de ska fortsätta låtsas att hon är en spegel eller om de ska börja med sitt högra ben som hon sa. Superförvirrande! Men det är väl för att hon är barnmorska och inte träningsinstruktör egentligen. Hon är förlåten.

Av Erica - 14 april 2016 09:06


Idag ska jag på fjärde passet vattengympa för gravida. Det sägs ju att det ska vara så underbart att vara i vattnet när man är gravid för att man känner sig tyngdlös då. Jag håller inte med. Om jag hade haft foglossning eller ont i ryggen eller svullna fötter eller något problem överhuvudtaget med min graviditet på land, kanske det hade känt annorlunda. Som det är nu ser jag inte den stora tjusningen.

Första passet jag var på tyckte jag att det var direkt obehagligt. Lillplutt tappade helt begreppet inne i magen och höll på och skruvade på sig på ett obehagligt sätt. Vid ett tillfälle stack magen ut och var hård på två olika ställen samtidigt. "Hjälp! Lillplutt har gått av och ligger i två delar!" var min första tanke. Jag blev jätterädd. Det har aldrig putat så på två ställen samtidigt förut. Men jag lugnade ner mig och insåg att det faktiskt kan bli så om Lillplutt trycker till exempel med rumpan på vänster sida och fötterna på höger sida, men inte har benen sträckta däremellan.

Gångerna efter har inte varit lika obehagliga. Lillplutt har hållit sig lugn i magen. Det här med vattnets förmåga att bära upp magen åt en är dock inte bara positivt. Så länge man står still känns det ju lättare än på land. Men så fort man börjar röra sig i sidled bromsar ju vattnet mer ju större mage man har. Jag tror att det är lättare att göra vattengympa när man inte är gravid. Till skillnad från styrketräning och löpning som för mig går precis lika lätt med stor mage som utan.

Nu när jag ändå har betalat för sex gånger så kommer jag att gå klart kursen, men det känns inte som att jag kommer att boka in mig på någon vattengympakurs igen om/när jag blir gravid igen. Det är ju i princip bara vanlig träning och en träningsform som inte direkt passar mig. Jag kan lika gärna bara träna på gymmet. Gravidyoga däremot är förlossningsförberedande och avstressande. Den ger verkligen något för just gravida. Det kommer jag definitivt göra igen.

Såhär ser jag ut i bikini nu:

Av Erica - 8 april 2016 22:40


Jag löptränar fortfarande, fast jag är gravid i vecka 36. Jag har precis gått in i nionde månaden. Det är ganska ovanligt att man fortfarande är ute och springer då.

När jag springer känns det jättebra. Det gör inte ont i fogarna. Det gör inte ont i ryggen. Det känns inte som att magen ska guppa loss. Jag har inte större problem att andas än när jag springer i vanliga fall, alltså normalt andfådd bara. Det enda som är skillnaden är hur tungt det är i uppförsbackar, men nu finns det nästan inga uppförsbackar alls på min vanliga runda.

Först var min plan att springa så länge det känns bra. Det är det rådet sjukgymnasten på mödravårdscentralen gav oss gravida i början av graviditeten: "Träna som vanligt, så länge det känns bra." Men nu undrar jag vad det är för fel på mig som verkar vara den enda gravida kvinna i hela världen som fortfarande tycker att det känns bra att löpträna i nionde månaden. Därför har jag lagt upp en ny plan.

För att vara säker på att jag inte har missat något kroppen har försökt säga mig, så springer jag min sista löprunda på tisdag. Då är det en månad till beräknad förlossning. Sedan springer jag inget mer förrän en månad efter förlossningen, när jag har tränat upp bäckenbotten igen. Istället ska jag ägna mig åt gravidyoga och fortsätta med styrketräning under hela den här perioden.

Det känns knäppt att sluta med löpningen trots att det känns bra. Men det känns också dumt att riskera några komplikationer på grund av löpningen. När jag fick Neo sprang jag inget på slutet av graviditeten. Däremot sprang jag VårRuset typ tre veckor efter att han föddes. Det gick bra. Den här gången satsar jag på Tjejmilen i september istället, så det gör inget att jag tar ett uppehåll på två månader nu. Jag har tid på mig att löpträna innan september ändå.

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se