Alla inlägg under januari 2010

Av Erica - 31 januari 2010 17:45


Jag skulle vilja göra ett bokslut på mitt liv. Det är alltid någonting som ska fixas eller göras, och det är väl bra, men någon gång emellanåt vill jag känna att jag är ”färdig” med allt. Sedan ska jag förstås ta nya tag och börja ordna och fixa igen. Om man inte alltid hade något att göra kunde man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Det vill jag inte. Men ett litet delmål skulle vara skönt att få uppnå.


Om man bor i en väldigt stor villa kommer det nästan säkert alltid att vara minst ett rum man behöver möblera om eller sätta upp nya tapeter i. Det är så mitt liv känns. Innan jag hinner möblera klart i ett rum, blir det dags att möblera om i ett annat. Så jag hinner aldrig bli klar med allt och bara bo i huset ett tag. Ibland känner jag att det skulle vara skönt att få ha hela villan tapetserad och tillfredsställande möblerad samtidigt. I alla fall i en dag, innan det börjar kännas som att något rum måste möbleras om igen.


Men livet ser inte ut så. Det är alltid saker som går in i varandra. Man måste andas ut någon gång ibland och se varje del av livet för sig. För då kan det hända att jag är helt färdig innan jag måste börja om. Om jag bara tittar på tvätten, så händer det emellanåt att jag och Totte har lyckats tvätta så att hela tvättkorgen är tom, och inget ligger i badrummet för att handtvättas heller. Då får jag andas ut och känna att jag är helt färdig, med just tvätten, tills vi går och lägger oss den kvällen, och kläderna vi hade på oss hamnar i tvättkorgen.


Det gäller att ta vara på de tillfällena och verkligen bara känna sig nöjd med tvätten. Det gäller att inte slänga ett öga på diskbänken och upptäcka att man inte alls är ikapp med disken just då. För om man försöker vara klar med allt samtidigt kommer man att få jobba förgäves i all evighet. En hemsk tanke om man tänker efter, men en underbar verklighet om man ser det så att så länge man har något att göra så drivs man framåt. Livet är en resa, inte ett mål.

ANNONS
Av Erica - 30 januari 2010 20:45


Totte och jag har gjort vår egen bearnaisesås. Det var ganska komplicerat och vi misslyckades med första försöket, för att den skar sig, men det var kul. Nu är den färdig och ser väldigt god ut.



Som ett litet plus lärde jag mig att stava till bearnaisesås också, för jag var tvungen att googla efter ett recept innan vi kunde börja. Superbra!

ANNONS
Av Erica - 27 januari 2010 20:15


Det är inte en nyhet att jag periodvis äter alldeles för mycket godis. Jag borde minska ner till måttligt ätande. Hur nu det ska gå till. Men igår när jag tänkte på det här i duschen kom jag fram till att jag kan börja med att aldrig mer äta en viss chokladbit, och då kom jag på att Snickers är det perfekta godiset att sluta äta. Här kommer fem anledningarna att aldrig mer äta en Snickers:


1. Man blir tjock av att äta Snickers. I och för sig inte en anledning som uteslutande gäller för just Snickers, men det är en bra början.


2. Snickers är inte den godaste chokladbiten, så om man någon gång ska äta en chokladbit och bli tjock, så borde man välja en godare, som man verkligen njuter av. Daim och Mars är till exempel godare än Snickers.


3. Det finns numer en Naturdiet Mealbar med smak av kola och jordnötter. Den smakar lite grann som Snickers, fast inte riktigt. Hur som helst är det mycket bättre att köpa en sådan och äta, om man någon gång tänker hoppa över lunchen, istället för att köpa en Snickers och äta istället för lunch. Tyvärr har jag alltför många gånger ätit Snickers istället för lunch. Det är ganska länge sedan nu, men när det hände var det oftast för att jag inte hade tid att äta lunch vid lunchtid. Så när jag gick förbi en affär tänkte jag att jag borde köpa något att äta som mättar tills jag har tid att äta lunch. Det snabbaste och mest mättande jag kunde komma på var alltid Snickers. Och den blev jag riktigt mätt av. Det i kombination med att det jag höll på med drog ut på tiden gjorde att jag till slut inte tyckte att det var någon vits att äta lunch överhuvudtaget längre, utan jag åt middag tidigt istället. Och så, vips, blev resultatet att jag hade ätit en Snickers istället för lunch.


4. Man kan baka egna ”Snickers”. Dessa ska jag fortfarande äta, för de är egentligen inte Snickers, innehåller inte exakt samma ingredienser som Snickers och kallas bara Snickers för att den som gjorde receptet hade dålig fantasi. Att säga att man inte får baka egen Snickers bara för att man har sagt att man aldrig mer ska äta en Snickers, är som att aldrig få baka och äta knäck för att man har sagt att man aldrig mer ska äta en Daim, eller att säga att man inte får äta Naturdiet Mealbar med smak av kola och jordnötter när man aldrig mer ska äta en Snickers. Hemmagjorda Snickers är dessutom godare, så om man får äta dem så finns det absolut ingen anledning till att äta ”riktiga” Snickers någonsin igen.


5. Det är väldigt sällan man blir socialt tvingad att äta Snickers, till skillnad från tårta eller kanelbulle. Man riskerar alltså inte att vara tvungen att förklara sig hela tiden, om man vägrar att äta en Snickers. En enda gång i mitt 26-åriga liv har jag fått en Snickers av någon och känt mig tvungen att äta den direkt för att vara artig. Skulle det hända var 26:e år i framtiden också är det inte så hemskt att stå på sig och helt enkelt säga nej.


Efter allt detta skrivande om Snickers är jag extremt sugen på att äta en Snickers. Kanske mer sugen än vad jag någonsin har varit förut i mitt liv. Men jag tänker inte luras av det. Jag tänker bara låta bli. Och blir det allt för hemskt så får jag väl äta en Daim. De är trots allt mycket godare.

Av Erica - 27 januari 2010 18:00


När tåget skulle gå var spåret fortfarande tomt och skylten på perrongen visade inga tecken på att det var försenat. Efter ett tag kom en ny tid upp på skylten. Men hur ska tåget kunna gå på sin nya tid när den också redan har varit? Knäppt!


Tåget skulle gå 17.26 Klockan 17.32 ändrades skylten till ”Ny tid 17.30” Och när tåget gick 17.34 hade skylten fortfarande inte ändrats igen. Det är ju bra att vi får veta att tåget är försenat när vi redan ser att det är det. Det är som att titta på en väderleksrapport där de säger ”För fem minuter sedan regnade det.” för att ta reda på om man ska ha med sig paraplyet till jobbet imorgon.

Av Erica - 26 januari 2010 22:00


Det sista jag ser, innan jag släcker lampan för att sova, är en bild på Totte som står bredvid sängen. Det är det närmaste jag kommer att sova med Totte, när jag är ute och reser såhär och sover på hotellrum. Det känns skönt att ha honom med sig, även om jag skulle föredra äkta vara!


Godnatt Totte! Jag älskar dig!


Av Erica - 26 januari 2010 21:45


Imorgon ska jag ha ett litet föredrag på ett möte på jobbet. Jag är lite nervös och har övat flera gånger på vad jag ska säga. Det är möjligt att jag kommer att staka mig på en del ställen, men jag kommer att ha en fusklapp, så jag är inte orolig för att det som måste sägas inte kommer att bli sagt. Det enda jag är nervös för är att jag kommer att framstå som nervös. Dumt, va!?


Flera gånger idag när jag har nämnt för nära och kära att jag är lite nervös inför imorgon, har jag fått höra: ”Det kommer att gå bra.”. Det är trevligt att de vill vara snälla och lugna mig, och så, men jag blir ganska irriterad också. För hur kan de veta att det kommer att gå bra? Det vet de ju inte. De bara säger så ändå. Totte påstår att han vet att det kommer att gå bra för att jag är bäst på allt jag gör, speciellt på jobbet. Men det håller inte. Det är klart att det kan gå dåligt, även om det är troligt att det går bra. Och då är jag förstås inte nervös inför de scenarion där det går bra, utan det där det går dåligt.


Jag skulle mycket hellre vilja höra: ”Det gör ingenting om det skulle gå dåligt. Alla får ha en dålig dag ibland.”. Så därför försöker jag intala mig själv detta. Det betyder inte att jag har gett upp, och inställt mig på att det kommer att gå dåligt. Men jag har ju redan bestämt vad jag ska säga, övat att gå igenom det, planerat in att gå igenom det igen imorgon innan det är dags och justerat och konstaterat att det jag ska säga är riktigt bra. Jag har alltså redan förberett mig så mycket jag kan för att det ska bli bra. Den sista lilla oron handlar om det fall där det skulle gå dåligt. Och den vill jag få bort genom att intala mig själv att jag kommer att överleva dagen imorgon, hur dåligt det än går. Jag kommer fortfarande att ha kvar mitt jobb i det sämsta scenario jag kan tänka mig och Totte kommer fortfarande att älska mig. Det är alltså ingen big deal om det går dåligt. Det här vill jag höra! Inte någon skit om att det kommer att gå bra. Det vet jag väl, att det mest troliga är att det kommer att gå bra. Det behöver ni inte berätta!


Till slut fick jag Totte att säga att han kommer att älska mig imorgon även om det går dåligt, men han vägrade fortfarande att själv tro på att det skulle kunna gå dåligt. Det var bra att han sa det i alla fall, för allt snack om att det tvunget skulle gå bra började stressa upp mig. Varje gång någon sa ”Det kommer att gå bra.” till mig, tänkte jag ”Jaha, då har jag ännu en person här som blir besviken om det går dåligt.”.


Jag tror inte att jag någonsin var osäker på att min prestation är bra. Jag var mycket mer osäker på om jag är bra. Men istället för att försäkra mig om att jag är bra, precis som jag är, gjorde alla det väldigt tydligt för mig att det enda som är viktigt imorgon är min prestation. Synd!


Som av en händelse har jag helt nyligen tittat på ett gammalt avsnitt av Nyberg och Törnblom, som handlar om självkänsla och prestationsångest. Där sa Törnblom att varje gång man säger till sitt barn att det ritar fint eller hoppar högt visar man att det är viktigt att det presterar bra. Men om man någon gång varje dag bara säger till barnet ”Vad du är härlig!” utan att det har gjort något speciellt, visar man att det duger precis som det är, till och med när det inte presterar.


Så nu säger jag till mig själv: ”Vad härlig jag är!” och vet att jag kommer att fortsätta att vara det oavsett hur min prestation går imorgon.

Av Erica - 24 januari 2010 18:30


Nu när jag har gått på Naturdiet ett tag är jag inte ett dugg sugen på godis. Ibland trånar jag efter vanlig, nyttig mat, men godis intresserar mig inte längre. Det är bland annat sådana här upplevelser som på riktigt får mig att tro att ett fattigt barn i Afrika blir precis lika glad för ett rent glas vatten, som ett svenskt barn blir för ett glas läsk. Om inte gladare. Det är alltså inte hur gott det man får dricka är som bidrar till glädjen, utan bara hur mycket godare det man får dricka är, än det man dricker i vanliga fall. Den här slutsatsen leder ju också till att man aldrig kommer att vara nöjd, utan alltid kommer att vilja ha något ännu lite godare.


Så när mamma grattade mig på namnsdagen och sa att pappa ska köpa en chokladbit till mig när han hämtar mig på tågstationen, blev jag lite förbryllad. Jag vet ju att chokladbitar egentligen är goda. Och jag vill ju absolut fira min namnsdag. Det är jag värd. Men jag känner mig inte ett dugg sugen på choklad. Och speciellt när jag inte ens är sugen, känns det onödigt att förstöra min diet genom att äta choklad, även om det är min namnsdag.


Det här fick mig att tänka på ett avsnitt av Scrubs, där Elliot grattar en före detta heroinist och han frågar henne: ”Hur firar man något utan heroin?” och hon svarar ”I vanliga fall med tårta.”. Min fråga är nu: Hur firar man något utan tårta? Och jag vill inte ha svaret ”med heroin”. Det blir så komplicerat när den ”drog” man är beroende av är så socialt använd. Inte bara socialt accepterad, som vanliga cigaretter till viss del är. Utan det finns till och med sociala användningsområden för den ”drog” jag är beroende av.


När någon fyller år äter man tårta. I vår familj äter vi chokladbitar när vi har namnsdag. Om man äter en riktigt fin middag ska det vara trerätters, och då är den tredje rätten efterrätt. På sådana arbetsplatser där man har gemensamt eftermiddagsfika måste man äta den kaka eller bulle som en utvald kollega har med sig. Och om man inte vill att lördagen ska kännas som en helt vanlig dag så köper man lösgodis, chips eller gör en efterrätt.


Alla dessa situationer vill jag fortsätta att vara med på socialt, men jag vill inte behöva äta något onyttigt. Det är omöjligt att få vara med socialt, men komma undan från att äta, utan att behöva förklara sig. Och även om man förklarar sig, så är det nog flera som föreslår att man ska göra ett undantag, så man måste stålsätta sig om det verkligen ska lyckas. Men hur man än vill vara med socialt, och de accepterar att man inte äter något, så hamnar man ändå utanför gemenskapen. Det är tårtan som är halva grejen när någon fyller år. Om man bara följer med och snackar lite med födelsedagsbarnet, så har man egentligen inte gjort något mer än vad man skulle kunna ha gjort en vanlig dag. Om man inte äter tårta har man inte uppmärksammat att den här dagen är speciell. Och det känns ju tråkigt.


Jag har ingen lösning på det här. Chokladbiten tänker jag inte äta idag. Jag får nöja mig med att de har sagt ”Grattis!”. Men det kommer ju att kännas lite grann som att det saknas något för att jag ska få känna mig speciell på min namnsdag. Jag får fortsätta fundera, så att jag kommer på ett sätt att fira saker utan att äta onyttigt, innan någon fyller år och vill tvinga i mig tårta.

Av Erica - 21 januari 2010 18:45


Ärlighet i all ära, men ibland önskar jag att jag var kapabel till att dra en liten vit lögn. När folk man stöter ihop med på stan frågar ”Hur är det?” vill de inte veta hur det är. De vill bara att jag ska säga ”Bra, själv då?”. Men jag kan inte låta bli att tala sanning. Hur gärna jag än vill dölja för den ytligt bekanta, att jag mår skitdåligt just den dagen, så kan jag inte förmå mig själv att säga att det är bra, när det absolut inte är det. Så jag säger att det är sådär, och då vill de prata vidare om vad det är för fel, fast jag helst bara vill slippa tänka på det. Varför är det så svårt för mig att bara dra en vit lögn och säga att allt är bra?


När jag får en present som jag egentligen inte vill ha av någon som egentligen inte bryr sig om mig, har jag också svårt för att dra en vit lögn. Jag kan ta emot presenten utan att säga någonting om ifall jag kommer att använda den eller inte. Men om de frågar mig vid ett senare tillfälle om presenten fungerade som den ska eller var bra, så klarar jag inte av att svara ja, om jag inte har använt den. Av någon anledning måste jag erkänna att jag inte vet för att jag inte har använt den än.


Ofta tvingar jag mig själv att använda presenter, bara för att slippa erkänna att jag inte har använt den, om den som gav den till mig frågar. Och för att slippa ljuga, för det är inte ett alternativ. Men vem tjänar egentligen på det här? Jag vill inte använda saken, men gör det ändå för att jag känner mig tvungen. Personen som gav den till mig har ingen glädje av att jag faktiskt använder den utan skulle bli lika glad om jag drog en vit lögn och sa att den var bra. Ändå tar det emot så mycket att jag inte kan ljuga.


Det här gäller förstås bara personer som jag knappt känner och bara helt ytligt pratar med för att det är socialt. Släkt och vänner vill jag inte kunna dra vita lögner för, så det gör inget att jag inte kan det. Om min syster gav mig en semla som jag inte ville ha för att jag går på diet just nu, så skulle jag säga sanningen direkt och inte ta emot den. Hade jag tagit emot den för att jag tänkt bryta mot dieten och senare ändrat mig och inte ätit den, så hade jag sagt som det var när hon frågade om den var god. Jag har inga problem med att berätta sanningen för henne eller svara på följdfrågor.


Men nu var det en person som jag träffade genom jobbet som gav mig en semla som hans fru hade bakat. Då kan jag inte med att inte ta emot den. Det känns som att jag måste göra det för att vara trevlig. När jag kom hem skulle han ju inte märka om jag gav semlan till Totte istället för att äta den själv. Men jag vet att jag inte skulle kunna se honom i ögonen imorgon när han frågar om den var god och svara ”Ja!” ifall jag inte hade ätit den själv. Och jag vill inte behöva gå in på att jag går på diet och vad den innebär och att jag inte ens gör undantag för lördagsgodis. Därför bryter jag nu min diet, för att äta en semla som jag inte ens är sugen på. Personen som gav mig semlan kommer jag förmodligen att träffa max sju gånger till. Jag önskar att jag klarade av att bara ljuga!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Januari 2010 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se