Den enorma högen med post är äntligen borta! En sten har lättat från mitt hjärta. All post som har kommit de senaste fyra månaderna, medan jag har varit och jobbat på olika orter, är nu genomgången och slängd eller insorterad i pärm. Det känns jätteskönt!

Det bästa är ändå att jag inte var tvungen att göra det själv. Totte var med och tog sin del av ansvaret. Tidigare har han levt efter mottot ”Släng!” eller mottot ”Gör det där du, Erica, för du gör det mycket bättre än mig!”. Han har rätt i att jag är den av oss två som gör det bättre, om någon av oss ska göra det själv. Men för det första beror det delvis på att jag har övat. Han kan nog bli tillräckligt bra, han också, om han försöker. Och för det andra så blir det hela gjort allra bäst om vi sätter oss ner och gör det tillsammans, så att jag är bättre är ingen ursäkt för att han inte ska hjälpa till.

Nu satt vi ner och gick igenom all jobbig post tillsammans. Om inte annat så var det skönt att Totte var med så att man kunde få lite medhåll när man klagade över att det var så mycket gratistidningar som bara dyker upp från ingenstans. Det var även roligt att göra någonting tillsammans, istället för att han sitter vid datorn, okontaktbar, medan jag sköter mitt. Om det är såhär trevligt att gå igenom post har jag inget emot att göra det oftare.

Mycket skulle slängas, men då och då dök det upp en ICA Bonuscheck som inte hade gått ut än, eller ett papper från banken som kan vara bra att ha kvar tills man har deklarerat. En del tidningar verkade faktiskt intressanta också, så de sparade vi i en hög som man kan slöbläddra igenom när man inte har något bättre för sig.

Skönast av allt var nog att inse att jag har lärt mig lika mycket av Totte som han har lärt sig av mig. Jag vill inte längre spara varenda litet papper som kommer med posten och sätta in det i bokstavsordning efter ankomstdatum i fjorton olika pärmar (som jag nästintill gjorde förut). Det känns inte längre viktigt att veta exakt var jag har varje papper som jag fick för fyra år sedan och inte har haft en anledning att misstänka att jag någonsin vill titta på igen, bara för att det skulle kunna hända något oväntat som gör att jag helst vill titta på papperet igen.

Livet är för kort för att ägna det åt att sätta in post i pärmar, skulle man kunna påstå. Men jag håller med min favoritförfattare Marian Keyes: ”Livet är för långt för att …”. Visserligen skrev hon om att hålla sina naglar i perfekt skick, men jag tycker att det går att dra en parallell. Livet är inte för kort, utan alldeles för långt för att orka hålla igång ett perfekt sorteringssystem, där all irrelevant post sparas. Livet är en hel evighet. Jag orkar inte hålla på med att sortera post i en hel evighet! Så Totte och jag möts på mitten. Totte har lärt sig att spara det viktiga och jag har lärt mig att slänga det oviktiga!