Inlägg publicerade under kategorin Psykiskt välbefinnande

Av Erica - 26 oktober 2016 00:55


Den här veckan har jag semester. Semester från jobbet och semester från Neo. Så långt som möjligt även semester från krav. Det är skönt, för jag orkar ingenting just nu.

Läkaren på vårdcentralen konstaterade efter ett blodprov att jag har något fel på sköldkörteln. Mer än så får jag inte veta förrän jag får träffa specialisten. Sedan jag fick veta det här har jag slutat pressa mig. Jag har slutat tvinga mig själv att hinna med allt. Jag har slutat försöka orka med allt. Jag har lyssnat på min kropp och inser då hur oändligt trött jag är. Kanske är jag trött för att jag har fel på sköldkörteln, kanske är jag trött för att jag har pressat mig så mycket och det kommer ikapp mig nu när jag saktar ner. Hur det än är så känner jag mig vilse.

Varje dag som har gått utan att jag har några ambitioner att göra mer än jag måste, känns meningslös och obekant. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bara gå till jobbet, åka hem, äta vad Totte än har lagat, kolla på TV med Iza på magen och gå och lägga mig kl 20 (ibland innan Neo) för att jag inte orkar mer. Jag vill vilja göra mer än så. Men just nu orkar jag inte.

Jag känner mig vilse för att jag inte känner igen mig själv. När har jag någonsin varit en person som nöjer sig med att göra minsta nödvändiga? När har jag brytt mig om att jag inte orkar, ifall jag har bestämt mig för att göra något? När har jag saknat ideér om vad jag vill förbättra?

Jag känner mig vilse för att jag inte är helt säker på vad den här situationen beror på. Det kan vara sköldkörteln. Det kan vara tröttheten av att vara tvåbarnsförälder som har kommit ikapp mig. Det kan vara perioden med stress på jobbet som inföll när detta började eller stressen över de förändringar som sker på jobbet nu.

Jag känner mig vilse för att jag inte vet hur länge det här ska pågå, hur det ska lösas eller vem jag är som person när jag hittar ut på andra sidan. Kommer jag alltid att lyssna på min kropp från och med nu? Det vore väl jättebra, men känns också skrämmande. För hur ska man hinna göra allt som huvudet vill, om man inte pressar kroppen att fortsätta när den säger ifrån? Innebär det i så fall att jag måste lägga ribban lägre på allt här i livet och kommer jag fortfarande tycka att saker är kul då?

Det jag ser mest fram emot nu är föräldraledigheten i vår. Om jag fortfarande känner mig vilse då, så kan jag i alla fall välja ett lugnare tempo om jag vill. I normala fall skulle jag säga att det är jobbigare och mer krävande att vara föräldraledig än att jobba. Men det är för att jag i vanliga fall har så många ambitioner när jag är föräldraledig. Om jag skiter i att stimulera mina barn, tvätta, ta in posten, gå ner i vikt, träna, plocka undan saker hemma och följa TV-serier med min man, så är det enda jag verkligen måste göra varje dag: mata mig själv och barnen, lämna och hämta Neo på förskolan och byta blöjor. Där lägger jag ribban tills vidare. Sedan hoppas jag att lusten och orken att göra mer, kommer så småningom, för annars känns det ganska meningslöst.

Det känns redan lite bättre nu, för att jag orkade blogga. Här är därför en bild på mig och Iza från en dag då jag var glad. Det är dagen efter min födelsedag. Jag och Neo har gjort marsipanfigurer till min tårta. Orken hade börjat svikta, men jag hade inte varit till läkaren än. Jag lät det ta så lång tid det tog att baka tårtan med Neo och det gjorde mig glad att inte stressa.

ANNONS
Av Erica - 2 maj 2016 00:34


Älskade lilla Iza är snart två och ett halvt dygn gammal nu. Det är ofattbart och underbart att hon är här! Nu är vi tvåbarnsföräldrar!

Hon är obeskrivligt liten. Men då väger hon ändå 600 g mer och är 4 cm längre än Neo var när han föddes. Jag kan inte föreställa mig att någon kan vara mindre än hon är nu. Hur kan mitt eget första barn som jag har hållit i famnen varit mindre än såhär?

Hittills tycker jag att det har gått riktigt bra för hela familjen att anpassa sig. Neo är inte alltid intresserad av att bry sig om vad Iza håller på med, men han har aldrig sagt eller gjort något negativt. Totte är helt klart mer engagerad än när vi fick Neo och jag tycker att det är otroligt skönt att vi på riktigt är två som har det gemensamma ansvaret.

Iza och jag fokuserar mest på att få amningen att fungera så bra det går. Hon sover rätt så mycket, så vi har inte jättemycket tid på oss att öva. Men jag tycker ändå att det går bra, även om det gör lite ont i brösten.

Det känns på samma gång helt sjukt att hon är här och helt orimligt att tänka att hon inte alltid har funnits. Just nu är det mysigaste som finns att ligga med henne på magen och bara lyssna på henne när hon sover. Älskade underbara!

ANNONS
Av Erica - 29 april 2016 05:04


Värkarna kom när jag gick och lade mig. Vattnet gick kl 01. Mamma och pappa hämtade Neo då och vi fick tid på förlossningen kl 8.00 om inte värkarna blir täta tidigare. Nu är det verkligen på gång!

Först kändes det knappt som att vi skulle hinna klä på oss innan värkarna blev täta nog att åka in. Men sedan lugnade det ner sig lite, så nu har vi både ätit "frukost", kollat på film och sovit lite mellan värkarna. Det känns väldigt bra att jag lyckats få både lite mat och lite sömn, så att jag inte är helt orkeslös på slutet.

Jag andas genom värkarna och väser ut ett "jaaa" på utandningen. Det hjälper faktiskt otroligt mycket! Varje värk är ju en positiv grej som för mig närmare målet: att få hålla Lillplutt i famnen.

Det kändes märkligt att se Neo gå och veta att det är sista gången man ser honom utan att han är storebror. Jag ville nästan hålla kvar honom, så att han kan få vara vår enda lilla älskling ett tag till. Men jag tror att han är redo också. Det kommer att bli så bra, det här!

Av Erica - 22 april 2016 17:10


När jag var gravid med Neo bodde vi i en trea i Göteborg. Då ville jag jättegärna bjuda hem alla från föräldragruppen till oss och umgås. Problemen var dock många. Jag är inte så social när det gäller nya människor, så jag behövde ha med Totte på tåget. Men Totte ville mest bara spela datorspel. Sedan hade vi det väldigt stökigt hemma, både för att vi nyligen flyttat in och för att vi inte tog tag i saker. Dessutom var vår trea alldeles för liten för att inrymma något större sällskap och jag hade ingen tydlig plan på var vi skulle sitta eller vad vi skulle göra.

Fyra år senare är jag nu gravid med Lillplutt och vi har mycket bättre ordning på vårt liv. Jag är fortfarande inte social, men den här gången är Totte med på tåget. Tack älskling, för att du är mer underbar nu än du var då! Vi bor i en villa med sju rum och kök, så vi har plats hemma. Vårt middagsbord rymmer tolv personer utan problem. Dessutom har vi städat. Även om vi inte har riktig ordning på allt, drygt ett år efter inflytt, så har vi i alla fall fixat fyra av rummen riktigt snyggt och två rum helt okej. Det är bara ett rum vi måste låsa för gästerna. Rummet fullt med flyttkartonger och kassar.

Min inställning till vad som kan räknas som lyckat är också annorlunda nu. Istället för att strunta i att bjuda in folk bara för att jag inte kan komma på den perfekta aktiviteten, så tänker jag att det är bättre att det blir av. Det enklaste jag kom på var att grilla, så då bjöd jag in alla för att göra det. Min inställning till hur många som måste tacka ja för att det ska räknas som lyckat har också förändrats. Förut funderade jag på hur man hittar ett datum alla kan. Den här gången mailade jag bara ut att vi (Totte och jag) ska grilla och om någon vill haka på så får de gärna det. Ett par kunde, resten svarade att det var ett bra initiativ men de är tyvärr upptagna. Lyckat, tänker jag nu, för då blir det av!

Så ikväll kommer ett för oss relativt främmande par hem till oss och grillar. Det ska bli spännande och förhoppningsvis kul! Jag är så stolt över mig själv, för att jag vågade den här gången! Jag lever inte i mitt huvud längre med mina perfekta idéer som aldrig blir av. Jag tog tag i det. Jag krånglade inte till det. Nu blir det verklighet! Och jag är så glad för att Totte står vid min sida på riktigt den här gången! Jag är lyckligare nu. Jag är lyckligare här. Jag är lyckligare med de personer vi är i min familj.

Av Erica - 18 april 2016 00:46


I helgen har vi firat Neos 4-årsdag med släktfika. Det var en alldeles lagom tillställning och jag tror att alla var glada och nöjda. Neo själv sa att han var nöjd med kalaset och med presenterna.

För ovanlighetens skull hade vi även köpt lagom många presenter. Vi hade inte köpt alla dyra leksaker han kunde tänkas önska sig. Han fick en kryptunnel och en docksäng från IKEA. Det var det han lekte mest med respektive sa att han ville ha när han och jag var där sist. Sedan fick han Emojis som han önskat sig efter att ha sett TV-reklam för dem och en Mr Freeze i lego. Allt var relativt billigt, och lego-gubben fick vi faktiskt på köpet när vi köpte annat lego.

Jag hade till och med planerat in lagom mycket bakande. Vi köpte en prinsesstårta. Jag bakade snickers (superenkelt) och brysselkex (enkelt). Det tog inte halva natten, utan jag gick bara och lade mig en kvart senare än Totte. Dessutom var ju allt klart kvällen innan kalaset, så jag behövde inte baka något på den stora dagen.

Vad skönt det var att göra allt såhär lagom. Det blev mycket mer harmoniskt då och mindre stressigt. Men jag vill ändå inte att det ska bli någon vana. Hur kul är det att alltid bara baka de enklaste kakorna som man har gjort hundra gånger förut? Nej, ibland är det värt kaoset för att få mer än bara ett lagom kalas!

Av Erica - 20 februari 2016 11:14


Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag älskar utsikten från min säng!


Himmel och träd får mig att känna mig ett med naturen. Det känns också som hemma på riktigt i och med att vi bodde med skogen precis bakom huset hela min skoltid.

Lyktstolparna och vägskyltarna som skymtar i nederkant får mig att känna mig delaktig i samhället. Jag befinner mig inte ensam mitt ute i skogen. Det finns folk i rörelse utanför mitt fönster. Det är en perfekt kombination.

Om jag lägger mig med huvudet lite högre kan jag se när bilar åker förbi ute på den "stora" vägen också. Men det är sällan någon svänger in här på vägen utanför huset. Det känns också bra. Jag ser aktiviteten, men blir inte direkt inblandad i den.

Om vi skulle flytta blir det absolut svåraste att ersätta, min utsikt från sängen. Det ger mig så mycket ro och delaktighet. Jag trivs verkligen just precis här!

Av Erica - 10 december 2015 14:23


Arg är jag! Arg, inte bara för att rubriken inte gick att böja till korrekt svenska. (Ibland blir ju tolvåringar gravida. Hur skriver man ett gravid barn?) Arg är jag, för att vissa personer inte har vett nog att hålla sina åsikter om denna gravida kvinna för sig själva!!!

Det är aldrig någonsin okej att kommentera en gravid kvinnas vikt! Inte direkt till henne! Inte utan att ens fatta att man borde skämmas!

Okej, jag medger att det finns undantag för personer med vissa roller gentemot den gravida. Min barnmorska får gärna kommentera min vikt för att informera mig om eventuella förändringar jag borde göra i kosten för barnets skull. Min läkare hade också fått kommentera om det har betydelse för min eller barnets hälsa. Min man får kommentera den på ett sakligt sätt om han tänker föreslå kostförändringar hemma som gäller oss båda. Ett fåtal till personer i min närmaste krets skulle också komma undan med generella diskussioner på ämnet "Är det svårt att inte gå upp för mycket?" eller "Har du någon plan för hur du ska gå ner igen efter förlossningen?". Resten ska hålla käften! Speciellt de som inte ens vet vad jag väger!

Till och med min Itrim-coach låter bli att kommentera min vikt nu när jag är gravid. Han ingår bland de personer som får diskutera min plan att gå ner i vikt efter förlossningen. Han har däremot inte sagt ett ord om hur mycket/lite jag bör gå upp och lägger ingen värdering alls i vad vågen säger på våra möten.

Men så finns det två personer som har gjort tabben att faktiskt kommentera min vikt, fast de fullständigt ska skita i vad jag väger! Den ena hade vett nog att bara nämna sin kommentar för Totte och sedan försäkra sig om att han inte skulle berätta för mig. Men kom igen! Jag vet hur man listar ut alla Tottes hemligheter! Det hon sa var att hon trodde att jag skulle föda i februari, när hon såg min mage. Tack för den, säger jag som har beräknad förlossning i maj!

Den andra personen pratade med mig om att jag ska på ultraljud imorgon. "Då får du veta om det är två bebisar", sa hon, "för du har väl gått upp rätt mycket för att inte föda förrän i maj." Jag kände för att slå till henne rakt i ansiktet! Tänk om det inte är två bebisar nu då!? Fattar hon inte att hon just har kallat mig fet, rakt i mitt ansikte!? Hon skulle aldrig ha sagt så till en överviktig person! "Har inte du gått upp rätt mycket i vikt?" Då skulle hon ha skämts. Men nu när hon påstår att jag har gått upp mer än jag behöver med tanke på den (om det är en) bebis jag har i magen, så är det ju samma sak!

Även om jag helt uppenbart skulle ha gått upp flera tiotals kilo mer än nödvändigt, så tillhör hon inte den inre krets som ska nämna en enda bokstav om det! Låt mig få sköta min vikt, med den stöttning jag har från min familj, så kan ni andra bekymra er om era egna liv istället!

Jag sa ingenting till henne. Hon behöver inte få veta att jag blir arg. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg. Det hjälper mycket mer att skriva av mig här. Hon är ändå uppenbarligen ett pucko som ändå inte skulle förstå om jag förklarade varför jag blir arg. Det skulle bara göra mig mer frustrerad. Det är inte vad jag behöver just nu.

Och för er som läser det här och aldrig skulle få för er att kommentera en gravid kvinnas vikt kan jag berätta att jag har gått upp tre kilo under graviditetens första halva. Det är inte för mycket om man läser 1177:s riktlinjer!


Jag hade blivit arg även om de hade haft rätt för de ska skita i min vikt! Men ärligt talat så tycker inte jag personligen att det ser ut som att jag ska föda i februari eller ha tvillingar! Fast tvillingar har jag hört att det inte nödvändigtvis går att se utanpå, för det är mer en fråga om hur de ligger i magen om den ser större ut eller inte.


Av Erica - 9 december 2015 21:00


Fredrik Backman är en av mina absoluta favoritförfattare. Han träffar mig rakt i hjärtat. Därför blev jag så glad när jag fick teaterbiljetter till En man som heter Ove i födelsedagspresent av Totte.

Igår var vi i Stockholm och såg Johan Rheborg framföra enmansshowen baserad på Backmans debutroman. Det var jättebra! Jag förstår inte hur en ensam person kan trollbinda en publik så länge med så lite rekvisita. Han var verkligen bra!

Trots att jag visste vad som skulle hända (eftersom jag läst boken) grät jag flera gånger när det var sorgligt eller rörande (precis som när jag läste boken). Jag ger Backman toppbetyg för den bra storyn och Rheborg toppbetyg för utförandet! En perfekt kombination!

Det skadar inte heller att tågen gick i tid både dit och hem, vi åt en supergod Biff Rydberg innan teatern och Totte lyckades med att inte irritera mig en enda gång. En toppenkväll helt enkelt!

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se