Största delen av min tid tillbringar jag på olika orter nu när jag har det här jobbet. Det är Nyköping ena veckan, Örebro andra och Gävle tredje. Varje helg får jag åka hem till Göteborg, så att jag får en halv fredag, hela lördagen och en halv söndag, men annars är jag inte så mycket i Göteborg. Ibland stannar jag dessutom i Uppsala över helgen, om jag har jobbat där, för då har jag tillfälle att umgås mer med mina föräldrar och syskon.

Med allt detta flängande fram och tillbaka har jag märkt att det är svårt att vårda förhållandet med mina kompisar. Det var det redan innan jag började flänga, för de flesta av mina kompisar bor i Uppsala och jag bor i Göteborg. Men jag började skaffa mig några kompisar i Göteborg som jag har försummat helt sedan jag började jobba såhär.

Jag tycker väldigt mycket om de kompisar jag har. Vi har historia tillsammans och vet att vi passar bra ihop. Trots det känner jag att jag skulle vilja ha en ny kompis, en bästis, som jag kan träffa varje dag om jag vill. Det skulle vara perfekt om jag fick vara i Göteborg hela tiden och blev kompis med någon granne som jag kunde gå över till på eftermiddagen och kanske bara snacka skit en stund, gå och träna med, eller följa Idol på TV med.

Totte är underbar, men ibland skulle jag vilja ha någon att klaga på honom för. Min syster är väldigt bra på sådant. Hon har en egen kille att klaga på, och hon brukar förstå mig även om hon inte alltid håller med eller har samma problem själv. Men hon bor ju inte i Göteborg. Så jag behöver en bästis i Göteborg som kan lyssna på allt jag vill prata om också.

Sist men inte minst vill jag ha en bästis som tänker på mig det första hon gör när det händer något i hennes liv. Det skulle vara roligt att vara den som någon vänder sig till och vill klaga på sin kille eller gå på bio och se en tjejfilm. Totte tänker på mig först när han vill göra något som vi båda tycker om, men han tänker på sina killkompisar när han vill spela tråkiga onlinespel, så jag vill ha tjejkompisar att göra tjejgrejer med, när han är upptagen med sina killkompisar.

Det värsta är att det inte hjälper att gå fram till första bästa granne och fråga om hon vill vara bästis med mig. För det första skulle hon tro att jag var sinnessjuk då och inte alls vilja vara kompis. För det andra har de flesta utom jag redan kompisar, så om de blir kompis med mig också så har de ändå någon annan som är deras bästis. Och för det tredje så räcker det inte att jag hittar någon som har alla egenskaper jag tycker verkar bra, som att träna på gym, klaga på sin kille och gilla Desperate Housewives. Man måste fortfarande ha magisk personkemi om man ska kunna bli bästisar, och det är inte lätt att hitta!

Men jag tror ändå att nyckeln till att ens kunna börja försöka få en bästis är att stanna på samma ort längre tidsperioder. För om man tvingar sig själv att umgås med någon flera gånger i veckan så har man plötsligt skapat historia tillsammans och kan bygga sin vänskap på minnena av vad man nyss har gjort.

När jag inte har varit på yoga på länge så glömmer jag bort vad det är som är så underbart med det. Jag kommer ihåg att det är skönt att sträcka ut kroppen och att det inte är lika slitigt jobbigt som ett aerobicspass, även om man måste ta i och härda ut rätt så mycket ändå. Det är nämligen Power Yoga jag går på, så det är ju ett riktigt träningspass.

Det jag inte kommer ihåg är hur den underbara känslan som kommer efter passet känns. Man känner sig alldeles mjuk i hela kroppen. Inte stel, men heller inte mörbultad. Man går ifrån passet med en helt magisk sinnesro. Det finns liksom ingen stress kvar i världen. Man vill göra allting behagligt lugnt och långsamt, och man känner ingen oro eller rastlöshet.

Nu när jag kom hem från passet tog jag långsamt av mig skorna, lade lugnt ifrån mig nycklarna och satte mig mjukt ner i soffan. Totte jobbar, så jag är ensam hemma. Men jag satte mig bara i soffan och njöt av lugnet. Det är så befriande att sitta i soffan och inte på något sätt ens vilja slå på TV:n. Jag trivs i min egen närvaro när jag har varit på yoga.

Tyvärr var det här det enda yogapasset jag kunde gå på på vem vet hur många månader. Förra veckan, och några veckor innan det, hade gymmet stängt, typiskt nog när jag var i Göteborg. Nästa vecka, och hur många veckor som helst framåt, måste jag åka iväg och jobba på olika orter igen. Så den här veckan var den enda både gymmet hade öppet och jag var i Göteborg.

Det hade varit perfekt om jag på något sätt kunde gå på yoga speciellt de kvällar jag sover borta. Då har jag ju mer ångest och panik än vanligt av att vara ensam i ett rum där TV egentligen är den enda sysselsättningen som bjuds. Då hade det varit perfekt att gå på yoga och sedan bara vara tillfreds med sig själv och med livet resten av kvällen, och inte sakna Totte, utan att man ens behöver dränka sin ångest i TV-program.

Den här veckan, när jag jobbar i Göteborg, har jag upptäckt hur mycket lättare det är att komma i säng när man bor hemma. Det är liksom aldrig något som egentligen är superviktigt att hinna med innan man går och lägger sig. Alla saker man äger kommer att finnas kvar nästa dag när man vaknar. Men framförallt kommer man få träffa Totte nästa dag efter jobbet.

När jag bor borta och jobbar så vet jag att jag inte kommer att få träffa Totte dagen efter jag har sovit. (Förutom om jag ska åka hem dagen efter, och då är det ännu svårare att komma i säng, för då måste jag packa innan jag går och lägger mig.) Jag stannar uppe sent på kvällarna för att jag inte längtar till nästa dag. Det enda som händer nästa dag är att jag ska jobba och sedan ensam sitta och ha ångest för att ingenting är roligt på kvällarna. Så jag tittar på TV för att glömma bort världen, och sedan hittar jag något som är riktigt kul att titta på, och då vill jag stanna uppe så länge som möjligt och titta på det, för det är i alla fall roligare än ångesten som kommer efter jobbet dagen efter.

Här i Göteborg kan jag nästan inte låta bli att gå och lägga mig tidigt. Jag längtar i säng, både för att jag får mysa med Totte i sängen, och för att jag längtar till nästa dag. Nästa dag är full av möjligheter. Jag ska bara klara av jobbet först, och sedan får jag träffa Totte igen. Vi kan hitta på vad som helst att göra, som vi inte kan göra nu på kvällen för att det är för sent att sätta igång med nu. Och jag har all möjlighet i världen att göra vad som helst jag vill göra själv, för jag har tillgång till alla mina saker hemma. Eftermiddagen, efter jobbet, är roligare än senkvällen när man inte orkar ta tag i något längre. Därför har jag lättare att komma i säng när jag jobbar i Göteborg.

Det finns ingenting att göra. Det finns inga rosenblad att pensla, ett och ett, och doppa i strösocker för att kunna dekorera tårtan med. Det finns inga kakor att rulla, en och en, och lägga i perfekta bollar på plåten. Det finns inte ens några tomma kakfat att diska eller tomma flaskor att panta. Festen är över och allt är förbi. Nu känner jag mig bara tom.

Andra människor kan känna att det är skönt när ingenting längre behöver bakas, fixas eller planeras. Jag får för mig att de tycker att det är skönt när allt är diskat och undanstädat, så att de kan gå tillbaka till sina vanliga liv. Men jag har ju inget vanligt liv här i Göteborg. Det enda som är roligt och har någon mening är ju att ägna fjorton timmar på en vecka åt att baka, bara för att få lite beröm, en lördagskväll, av folk jag knappt känner.

Ibland känns det hopplöst tråkigt att få göra precis vad man vill; att inte ha någonting alls som måste göras. Speciellt när majoriteten av alla de människor man bryr sig mest om befinner sig i en annan stad, och när den man bryr sig allra mest om inte har tid att umgås, för att han är så himla bra på att inte alls känna att livet är meningslöst när man får göra precis vad man vill, utan sätter sig vid datorn och tycker att det är hur skönt som helst att allt är bortstädat.

Jag vill alltid ha en fest på gång att baka till. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Jag vill inte behöva känna mig såhär tom som jag känner mig när allt är över, fixat och undanstädat, när  det inte finns någonting mer att göra. Min plan är att skaffa minst fem barn som fyller år olika månader allihopa. Det ska aldrig vara mer än två månader kvar till nästa kalas jag får baka en tårta till!

Regnet piskar i ansiktet, hjärtat bultar som aldrig förr och skavsåren gör sig påminda under fötterna. Jag flåsar, flämtar, uppbådar all mental styrka jag har, för den fysiska styrkan har egentligen tagit slut för länge sedan. Men ingenting ska få stoppa mig. Jag bara ska klara av det här.

Ju jävligare träningspass man klarar av, desto duktigare är man. Att man överhuvudtaget kommer på att man ska ge sig ut och springa när det regnar, gör att man får extrapoäng. Tar man dessutom i, som om det gällde kung och fosterland, fast det bara är ett vanligt tisdagspass runt kvarteret, gör det en ännu duktigare.

Jag saknar att springa min vanliga runda två gånger i veckan. Jag saknar att få ge mig den på att ge mig ut, hur dåligt väder det än är. Men framförallt saknar jag att få komma hem efter ett hårt träningspass och bara få känna hur duktig jag är.

Aldrig är soffan skönare än när man nyss har varit ute och sprungit. Aldrig är TV-programmen bättre än när man just har betalat klart räkningarna. Och aldrig har det dåliga samvetet över diskberget hållit sig så långt borta som när man kommer hem från ett spinningpass.

Jag mår inte som bäst när jag mår som bäst. Jag mår som bäst när jag nyss har mått dåligt. Eller inte dåligt. Jag mår ju inte dåligt när jag springer. Jag mår faktiskt riktigt bra. Men det är ju inte det mest avslappnade och bekvämaste man kan göra. Jag är som bekvämast när jag nyss har haft det obekvämt. Och det gäller både kropp och själ.

Även om det bästa jag vet är att mysa i soffan med Totte framför en TV-serie, så skulle jag inte ha det bästa liv jag kan ha, om jag fick mysa i soffan hela tiden. Dessa stunder skulle inte vara lika värdefulla, lika avslappnade, lika mysiga, om jag inte först hade gjort något duktigt. Jag måste få känna att jag är värd myset för att kunna njuta ordentligt av det.

Det finns inga genvägar till ett meningsfullt liv. Att få roa sig betyder ingenting om man inte har slitit först. En lugn stund är inte skön om inte dagen hittills har varit hektisk. Därför unnar jag alla att få vara duktiga ibland. Inte för att man ska ställa så höga krav på sig själv att man går in i väggen. Inte heller för att alla andra ska se hur duktig man är, eller för att någon annan ska dra nytta av det duktiga man gör. Utan bara för att ge sitt eget liv mening. Bara för att man själv ska få uppleva hur mycket underbarare det är att göra något underbart när man först har gjort något duktigt.

Det är läskigt vad jag känner igen mig själv i Ann Heberleins text. Det är verkligen en intressant bok att läsa. Ni som känner mig, känner ni igen mig i det här?

”Varje projekt blir lika betydelsefullt, lika viktigt att genomföra med spets: Mycket Väl Godkänt. Till varje fucking pris. Som den där glöggkvällen. Jag sparar inte på något: varken ansträngningar eller pengar. Jag kan baka femhundra kanelbullar om det behövs. Skriva en bok på tre veckor. Vara i Stockholm innan kvällen. Be mig! Utmana mig! Try me! Ju omöjligare desto bättre. Jag bangar inte för något. Den där glöggkvällen gick lös på ganska många tusenlappar – bara blommorna kostade säkert tvåtusen, glöggen närmare femtonhundra. Och så fick jag för mig att jag var tvungen att köpa en ny duk med matchande servetter. Och stora korgar att arrangera frukt i. Dessutom var det absolut nödvändigt med stearinljus i en speciell rökgrå nyans för att bryta av mot allt det röda. Jag var i sju olika butiker innan jag hittade de där rökgråa stearinljusen.”

- ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Jag har precis börjat läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Den handlar om Ann som ständigt söker upp psykakuten för sin ångest. På sida 22 stod det något som får mig att tro att hon skulle förstå mig om hon läste mitt blogginlägg ”Jag ska dö.” som jag skrev för någon vecka sedan.

Det var något om att undra vad alla andra vet som gör att de inte får ångest. Eller om det är något som alla andra har fått slippa veta, men man själv inte kan glömma nu när man vet om det. Precis så känns det för mig ibland.

Den extremt stora skillnaden mellan mig och Ann är att jag ju visst vill leva. Jag vill absolut inte dö, utan jag vill superjättegärna leva. Det är ju just det som gör att jag får panikångest när jag inser att jag ska dö. Jag har aldrig känt som Ann att jag vill komma bort från livet. Det känns ju positivt i alla fall.

Nu när helgen närmar sig sitt slut känner jag mig ganska utvilad och redo för en ny vecka. Jag tror att den här helgen har varit så skön mest för att Totte jag har struntat i att göra allt som vi egentligen borde ha gjort. Vi har inte gått igenom veckans post, inte tvättat kläder och inte handlat. Vi har helt enkelt inte gjort något av de tråkiga saker som brukar vara det enda jag hinner med att göra den enda dag i veckan jag är hemma. Skönt nu, men inte hållbart i längden!

En annan anledning till att helgen har gett mig tillfälle att ladda om batterierna, är att jag har varit ensam hemma i flera timmar, för första gången på hur länge som helst känns det som. Totte jobbar dagtid var fjärde söndag. Så de flesta helger får jag ingen tid för mig själv. Dessutom tror jag att han var sjuk sist han skulle jobba söndag, så det är ännu mer än fyra veckor sedan jag var ensam hemma sist. Jag älskar Totte och vill egentligen vara med honom så mycket som möjligt när jag äntligen är hemma, men i helgen märkte jag hur mycket jag har saknat att var ensam hemma också.

Att bara vara ensam har jag tröttnat på för länge sedan. Det har jag varit varje kväll den här veckan och många andra veckor. Men att vara ensam hemma är något speciellt. Jag kan se mig omkring och välja bland alla saker jag äger, och göra precis vad jag vill. Jag kan sitta i min egen soffa med min egen dator i knäet, och använda vilket USB-minne jag vill för att säkerhetskopiera saker. Jag kan välja att måla naglarna med vilken färg jag vill, av precis alla nagellack jag äger. Vem som vill av alla gosedjuren kan komma och sätta sig i soffan bredvid mig och titta på TV tillsammans, och TV:n har precis de kanaler jag vet att den har, på precis de knappar jag vet att de ligger.

Den största skillnaden med att vara hemma utan Totte är att jag också kan laga vilken mat jag vill, till och med någonting med champinjoner. Sedan kan jag städa lite, och plocka undan saker, utan att Totte sitter vid datorn och får dåligt samvete. Jag kan snygga till hemma utan att bli irriterad på Totte för att han inte hjälper till, för han är på jobbet, så han kan inte hjälpa till. Jag kan gå på en liten promenad i det välbekanta området, precis när jag känner för det, utan att behöva vänta på Totte för att han ska kunna följa med.

Det bästa som finns är att få vara med Totte, men det behövs egentid också ibland. Så den här helgen har jag ägnat mig åt lyx på högsta nivå; att få vara ensam hemma i sitt eget hem. Tänk vad lite det krävs för att göra mig glad ibland!