Alla inlägg under maj 2010

Av Erica - 31 maj 2010 21:56


Av någon anledning har jag fått för mig att jag vill fixa allt på bröllopet själv, men jag börjar tro att det kanske inte är det jag vill ändå. Jag har alltid föreställt mig att jag viker mina egna servetter och själv står på en stol och sätter upp sidenband på väggen i festlokalen dagen innan. Jag vet ju att jag gillar att engagera mig och planera och fixa inför fester. Så det har väl känts självklart.


Nu tänker jag att det kan bli svårt att fixa allt själv och sedan ändå vara helt avslappnad och bara njuta på själva bröllopsdagen. Men framförallt undrar jag om det verkligen är servetter som lilla jag har gjort, som jag vill ha på min bröllopsdag. Det finns säkert snyggare servetter. Det vore väl bättre om jag la allt mitt engagemang på att hitta någon annan som gör snyggare servetter åt mig.


Jag tror att jag i bakhuvudet har jämfört bröllopet med en fikabjudning, t ex adventsfika. Vem som helst kan bjuda på en jättegod kaka, men det är inte alla som har lagt engagemang, energi och kärlek på att baka den själv. Det skulle aldrig någonsin falla mig in att bjuda över folk på fika och sedan köpa färdigt fika att bjuda på. Inte för att jag tycker att man inte får göra det, utan för att jag inte vill göra det. För det första är halva vitsen med att bjuda folk på fika, att man får en anledning att baka. För det andra vill jag visa att jag bryr mig, och faktiskt har ansträngt mig. Det är inte resultatet som är huvudsaken. Även om den kaka jag bakade inte blev riktigt lika god som en kaka man kan köpa, så skulle jag ändå vara stolt över att bjuda på min hembakade, och aldrig välja att köpa den godare och bjuda på.


Så här har jag som sagt tänkt angående bröllopet också. Det finns något charmigt i att fixa allt själv. Något att vara stolt över. Det behöver inte bli perfekt. Det räcker med att man har gjort det med kärlek. Så har jag tänkt, och det står jag fortfarande fast vid att jag tycker. Däremot har jag ändrat mig på den punkten att mitt eget bröllop skulle vara ett bra tillfälle att utöva det här på.


En vanlig fikabjudning brukar börja några veckor tidigare med att jag glatt och engagerat får välja vad jag ska baka och börjar köpa in ingredienser. Jag älskar att få tänka ut vilka två eller tre olika saker jag ska baka, för att de ska komplettera varandra bäst, och att planera in när jag måste baka de olika sakerna för att hinna med. Därefter kommer en lite stressig period där jag kanske inte riktigt har tid att baka när jag hade tänkt göra det, och får stanna uppe sent natten innan bjudningen för att hinna istället. Efter lite frustration är jag dock glad igen, för när jag väl börjar baka är jag som fisken i vattnet. Det är det roligaste som finns. Och ärligt talat så bakar jag nog helst på natten, när tiden står stilla och ingenting stör. När Totte sitter vid datorn utan att visa minsta tecken på att det har gått mer än en kvart, efter tre timmar.


Kakorna och godsakerna jag har bakat blir oftast utsökta, men jag utesluter inte att jag skulle ha kunnat hitta ännu godare bakelser om jag istället för att baka hade lagt all min tid och energi på att leta i Göteborgs alla konditorier. Jag lägger upp kakorna på fat, tvingar i Totte de fulaste eller mest brända, innan gästerna kommer. Och precis innan det ringer på dörren är jag oftast som gladast och nöjdast.


Efter det går det bara utför. Jag har det inte riktigt trevligt med gästerna, för även om det är kul att träffas, så har jag nästan bara bjudit in dem för att få baka. Och bakandet är ju tyvärr redan slut vid det här laget. Jag sitter bara och väntar på att de ska smaka av godsakerna, men sedan när de gör det, så tappar jag intresset ganska snabbt. Någon kanske berömmer mig för att det är gott, och det är kul att höra, men ingenting går egentligen upp emot min egen känsla av hur duktig jag har varit, som jag får innan gästerna kommer. Dessutom är det tråkigt att se de fina bakverken bli förstörda och skurna i. Själv känner jag mig inte som en del i sällskapet, utan även om jag äter en bit jag också, så sitter jag mest och studerar de andra och hoppas att det jag har åstadkommit gör tillställningen bra för dem, även om jag förstås har valt bakverk utifrån vad jag själv tycker är godast.


Så här vill jag ju absolut inte att det ska bli på mitt eget bröllop. Jag har inget emot att i princip alla andra tillställningar jag bjuder in till slutar med att jag har fått ha det roligt i flera dagar eller veckor innan, men att det bara är mina gäster, och inte så mycket jag själv, som har det bra på själva tillställningen. För mig är det värt det i vanliga fall. Jag har väl hellre roligt i flera dagar innan, än bara några timmar under själva bjudningen. Men i det här fallet handlar det om mitt eget bröllop. Ska jag någon gång i mitt liv ha roligt på en tillställning jag själv har bjudit in till så är det väl nu. Totte och jag ska trivas och ha det bra. Det är prio ett. Om gästerna också har roligt så är ju det ett plus. Men bröllopet är inte en sådan tillställning där jag är villig att offra mitt eget välbefinnande på själva festen mot att jag får ha roligt om det så är i ett helt år innan. Jag vill att själv bröllopsdagen ska vara en av de bästa dagarna i mitt liv.


Det jag nu siktar in mig på är därför att fixa någon annans bröllop, någon gång i framtiden. Någon som är nöjd med mina amatörservetter och blir glad för att jag sätter upp sidenband på deras väggar. Själv vill jag ha det jag vill ha istället, oavsett vem som har fixat det. Jag ska banne mig inte nöja mig med mina egna bordsdekorationer bara för att jag har gjort dem själv. Om jag på riktigt tycker att några färdigköpta dekorationer är snyggare så ska jag faktiskt köpa dem. På själva bröllopsdagen ska jag sitta där och tänka ”Åh, vad fint allting är.”, inte ”Åh, vad fint jag har fixat allting, även om det inte blev riktigt lika fint som om proffs hade gjort det. Hoppas alla gäster är imponerade över allt jag har fixat själv.”.


Med allt detta sagt känner jag mig redo att titta på en festlokal som egentligen är en restaurang, där restaurangen fixar allt med mat, dukning, dekorationer osv. Men jag är inte villig att släppa beslutsrätten. De får vika sina servetter själva, men det är jag och Totte som bestämmer vilka av deras servetter vi vill ha, och hur de ska vikas. De får bara komma med förslag. Och jag tänker inte gå med på någonting som jag på riktigt tror att jag hade kunnat fixa bättre själv, trots att jag är amatör och de är proffs. Då får de helt enkelt duka med mina servetter, för om det är något jag inte tänker sitta och tänka på mitt eget bröllop så är det ”Vad synd att jag inte fixade det där själv, för min idé var ju faktiskt bättre.”.

Av Erica - 26 maj 2010 21:29


När jag skrev om min syster, brudtärnan, igår, nämnde jag att vigseln bara är en liten enkel detalj för henne, enligt mig. Jag vill förtydliga det hela och skriva att jag inte tycker att vigseln i sig bara är en liten detalj. Som brud ser jag själv jättemycket fram emot vigseln och räknar den till ett av de viktigaste ögonblicken i hela mitt liv.


Det är under vigseln som Totte och jag kommer att bli man och hustru (skitfult på svenska, jag skulle hellre vilja vara en "wife"). Det är då vi ingår i äktenskap och kommer att vara gifta med varandra för all framtid. Självklart är inte vigseln en liten detalj som bara måste klaras av innan man får ha den stora festen. För mig som brud är det ett viktigt, känsloladdat och fantastiskt ögonblick, då mitt liv förändras (till det bättre) för alltid.


För brudtärnan däremot borde det inte vara mer än en enkel uppgift att stå längst fram i kyrkan och hålla i min bukett. Det är nog jag som ska öva på att inte börja gråta, istället för hon som ska öva på att gå i altargången. Jag vill hemskt gärna kunna prata när jag ska säga "ja" till Totte, och inte bara snyfta fram något oigenkännligt. Men risken finns att det är oundvikligt, för vigsel är som sagt oerhört känsloladdat betydelsefull för mig.

Av Erica - 25 maj 2010 16:34


Nu har jag frågat min syster om hon vill vara brudtärna på mitt bröllop. Hon såg ut som att hon skulle kräkas bara vid tanken på att befinna sig i en kyrka, men om jag uppfattar det hela rätt så svarade hon ändå ”ja”.


Det jag tycker är hennes största uppgift är att stötta mig och hjälpa mig med alla förberedelser och all festplanering. Det verkade hon se väldigt mycket fram emot. Vi diskuterade gästlista så intensivt att vi knappt kunde slita oss från lunchen när båda var tvungna att återgå till jobbet.


Vigseln är hon tydligen livrädd för och tycker att det är bra att hon har ett år på sig att mentalt förbereda sig på att hålla i min brudbukett. Själv tycker jag att vigseln bara är en liten detalj av allt som är brudtärnans uppgift. En ganska enkel detalj dessutom. Det blir nog svårare att lugna ner mig dagarna innan och att hjälpa mig med akuta problem senare under bröllopsfesten. Men min syster har fått vigseln på hjärnan och måste öva på att ta sig fram längs altargången (på minst pinsamma sätt möjligt) i ett år nu.


Jag är jätteglad att hon ändå sa ja, och kommer att hjälpa mig och Totte med planering och festfixning. Även om det är Totte och jag som bestämmer allt, så är det skönt att ha henne som en organiserad stöttepelare. Hon är inte projektledare för intet. Hon är bra på att fixa saker. Jag känner mig lugn och trygg inför det här, och är helt säker på att hon kommer att ha koll på läget när bröllopsdagen väl kommer. Det känns som ett måste, för i vanliga fall när jag har fest så är det jag som har koll, men på min bröllopsdag vill jag släppa kontrollen och bara njuta. Om det var någon jag inte hade fullt förtroende för, så skulle jag inte våga släppa kontrollen.


Plötsligt känner jag lite som att hon är chef över det här bröllopet och jag måste se till att rapportera direkt till henne på lördag när Totte och jag har varit och kollat in kyrkan och festlokalen. Synd att hon inte kan följa med. Jag ska nog ringa henne innan lördag och läsa upp listan med frågor jag tänker ställa till de som hyr ut festlokalen. Hon kanske kommer på massor med frågor som jag inte har tänkt på. Åh, vad roligt det är när man är två som gillar att planera och fixa!

Av Erica - 24 maj 2010 16:52


Nu börjar det kännas verkligt, det här med att jag och Totte ska gifta oss. Idag på förmiddagen ringde jag och bokade kyrkan. Det känns jätteläskigt. Jag får redan för mig att de har slarvat bort min bokning och är helt övertygad om att vi kommer att stå där utan kyrka med bara någon vecka kvar till bröllopet. Men varför skulle det bli så?


Det dumma är att jag inte har sett kyrkan inifrån än, så jag vet inte om den är så fin som jag hoppas att den är. Men Totte kände ett litet svagt band till just den kyrkan, så om vi ska gifta oss i en kyrka så får det bli den. Vi ska åka och kika in i den på lördag. Nervöst och spännande!


Ju närmare bröllopet vi kommer och ju mer önskeplanering som faktiskt måste fastställas, desto mer känner jag att ingenting annat än Tottes och min kärlek spelar någon roll. Hur gärna jag än vill vara med och bestämma exakt vilken frisyr prästen ska ha, så vet jag innerst inne att det kommer att bli bra hur det än blir. Om bara dagen slutar med att Totte och jag är gifta med varandra, så kommer jag att vara nöjd. Resten är bara bonus.

Av Erica - 22 maj 2010 16:33



Årets första slappande i gräset avslutades nyss. Totte och jag har gått in för att göra i ordning maten till grillen. Sedan går vi ut igen. Fast med lite mer kläder på oss än bara bikini eller shorts som vi hade nyss.


Det var härligt att ligga där ute på picknickfilten i solen och bara läsa Amelia och pussas lite. Sommaren och solen ger livet möjligheter som inte ens finns på kartan resten av året. Jag förstår inte hur jag står ut på vintern. Det är såhär livet ska vara. Ut och njuta igen bara!

Av Erica - 21 maj 2010 08:20


Nu är det bekräftat; jag kan inte gå upp innan klockan åtta på morgonen utan att snooza, hur länge jag än har sovit. Igår kväll slocknade jag som en stock redan vid halv sju, utan att ens ha borstat tänderna. Jag tänkte bara sova en liten stund, och sedan packa resväskan och borsta tänderna. Men när jag vaknade vid halv nio var jag fortfarande jättetrött, så jag ställde väckarklockan på halv 6 och somnade om.


Klockan 3 vaknade jag och var kissnödig. Då passade jag på att stänga av datorn och byta om till nattlinne också. Sedan gick det inte lika bra att somna om, även om jag fortfarande var trött. Det bekräftar min tanke att jag aldrig kan somna när jag har gått och lagt mig, men gärna vid andra tillfällen. Sova med kläderna på är den bästa sömnen.


Vid klockan 4 sov jag en orolig sömn, men när jag vaknade av att klockan ringde var det omöjligt att hålla sig vaken, så jag somnade om direkt efter att jag tryckt på snooze. Helt otroligt tycker jag. Ska man behöva ta ett kvällsjobb för att någonsin kunna gå upp och känna sig pigg?


Skönt var det i alla fall att få sova så länge. De första timmarna var bäst. Och när jag väl hade lyckats pallra mig upp vid klockan 6, så kändes det i alla fall inte lika hemskt som i vanliga fall, när klockan ringer 6 och jag kommer upp strax innan halv 7. Då brukar jag dessutom ha så bråttom att det blir hemskt på grund av det också. Men mest är det för att jag är trött, och nu var jag inte riktigt lika trött när jag väl kommit upp. Fast tesen är ändå bekräftad; det är inte meningen att jag ska kunna vara pigg klockan 6 på morgonen, hur tidigt jag än har gått och lagt mig.

Av Erica - 19 maj 2010 16:51


”Två karlar på skilsmässovaruhuset.”


När snickarna kom tillbaka från IKEA och upptäckte att de hade fått med sig allt som behövdes förutom lådor.

Av Erica - 17 maj 2010 19:17


Rumstrul, arbetsbrist och fästmansaknad. Ikväll är det inte mycket som gör mig glad. För att göra en lång historia kort har mitt önskemål om att byta rum här på hotellet, lett till att jag nu inte har någon nyckel till rummet jag befinner mig i. Dessutom har den här TV:n inte den kanal som jag igår kväll tittade på, och blev sugen på att titta på ett program på ikväll.


På jobbet känns det som att jag inte är lika ovärderlig som jag var i början längre. Men förhoppningsvis leder detta bara till nya spännande arbetsuppgifter och en fast punkt i Göteborg. Det är ingen fara än på ett bra tag i alla fall, så jag behöver inte oroa mig.


Det värsta är ändå att jag saknar Totte, både för att jag känner mig ensam och för att jag hade det så bra med Totte i långhelgen att jag aldrig mer vill åka ifrån Göteborg. Jag vet att han saknar mig också, men det får inte mig att sakna honom mindre.


Jag har inga planer på att bli gladare än såhär idag, så jag ska göra vad jag kan för att bara sudda ut känslor. Antingen blir det SVT, som är det enda som finns på TV, eller så blir det TV3 Play. En förpackning jordgubbar till det, så ska jag nog lyckas med att inte känna någonting alls tills det är dags att gå och lägga sig.


Det jag bävar mest för är att jag måste börja känna och tänka igen innan jag hoppar i säng, om jag fortfarande inte har fått min nyckel. Jag kan ju inte gå härifrån till jobbet imorgon bitti utan att låsa rummet om mina saker. Jobbigt att tänka på. Stänger ute nu och hoppas att det löser sig självt medan jag tittar på TV.

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards