Alla inlägg under april 2011

Av Erica - 28 april 2011 20:30


Varför finns det så många olika namn på uteplatser? Eller är det inte bara olika namn; har orden lite olika betydelse också?


Är en trall samma sak som en veranda? Är en altan också samma sak? Vissa säger ju till och med balkong, fast de menar en uteplats på bottenplan.


Det känns som att jag har hört ännu fler namn på fenomenet, men egentligen är det ju konstigt även om det ”bara” finns tre olika namn. Fast det värsta är att det stör mig att jag inte vet om de egentligen har olika betydelse!

Av Erica - 27 april 2011 21:43


På ett sätt har jag inte varit mig själv på senaste tiden. Jag brukar vara väldigt noggrann med saker och tycka att allt är viktigt. Men så, förra gången jag bodde på hotell, så tyckte jag inte att det var viktigt att packa upp alla mina små flaskor i badrummet. Jag ställde helt enkelt in necessären på handfatet och packade upp lite halvt om halvt, samtidigt som jag använde sakerna.


Det var faktiskt riktigt skönt att slippa packa upp, men framförallt var det väldigt skönt att inte vara irriterad på att det inte var snyggt och prydligt uppackat. Det är nog såhär Totte känner när han aldrig tycker att någonting är viktigt. Han trivs på riktigt med att det inte är total ordning runt om. Ifall jag alltid kunde känna så, jag också, så skulle livet bli mycket enklare. Men jag är rädd att det här bara är en tillfällig grej. När jag har lite mer tid och energi igen så kommer jag nog att bli irriterad om jag inte packar upp ordentligt igen.


En annan sak som absolut inte är likt mig är att jag glömde mitt schampo hemma hos Tottes mormor och morfar när vi var där över påsk. Jag har inte ordning på allting hela tiden längre och det är olikt mig. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Just nu tycker jag förstås att det är dåligt att jag inte har mitt schampo med mig, men generellt sett tycker jag nog att det är ganska bra att inte hela världen gick under för att jag glömde det. Jag orkar helt enkelt inte bry mig så mycket som jag skulle ha gjort förut. Det känns skönt att jag inte känner mig besviken på mig själv, trots att jag glömde schampot.

Av Erica - 21 april 2011 14:06


Vi har en liten låtsasfågel på en pinne som sitter nedstucken i jorden i en av våra blomkrukor. Den känner av när det är dags att vattna blomman och kvittrar då med jämna mellanrum tills den har fått det vatten den behöver.


Fågeln är jättebra, för jag skulle förmodligen aldrig vattna våra blommor om jag inte blev påmind. Dessutom är det ju trevligt med lite fågelkvitter istället för att t ex få en utskällning från Totte som säger att jag måste vattna blommorna.


Någonstans på vägen har det dock gått snett. Jag vet inte hur många gånger vi har vaknat av att den där fågeln har kvittrat så att öronen blöder. Den är ljuskänslig, så den kvittrar inte när det är mörk natt, men vi har oftast inte persiennerna neddragna i köket där han sitter, och vi har inga dörrar mellan köket och sängen. Så när solen går upp kl 5 eller något, så börjar den kvittra, fast Totte och jag vill sova till minst kl 11 (på helger). Det är hemskt!


Så nu idag, när jag klev ur duschen och hörde fågelkvitter, var min första tanke: ”Åh nej, jag orkar inte vattna blommorna!”. Men sedan lyssnade jag lite noggrannare och då hörde jag att det var en riktig fågel som kvittrade utanför det öppna fönstret. Den krävde inte alls något arbete av mig. Den ville bara berätta att våren har kommit.


Det är underbart vad fint fågelkvitter kan vara när det är på riktigt. Synd bara att låtsasfågeln har förstört mig lite, så att min första tanke blir negativ. Dags att lära sig att vattna blommorna utan påminnelser, kanske!

Av Erica - 21 april 2011 13:52


Se så fint jag har målat mina naglar!



Av Erica - 19 april 2011 13:52


Nyss antecknade jag ett viktigt datum i jobbkalendern. Ett projekt drar igång på riktigt då, så det gäller att vara inställd på att jobba. När jag hade antecknat det slog det mig att jag kommer att vara gift när det händer, för det är nämligen onsdagen veckan efter bröllopet.


Det här kändes väldigt konstigt av två olika anledningar. Det ena är att jag inte har hunnit tänka så mycket på att jag faktiskt kommer att vara gift, efter bröllopet, för jag har haft fullt upp att planera själva bröllopet. Som tur är så var jag helt på det klara med det här att vara gift när jag sa ”ja” till Tottes frieri, så det är inte första gången jag tänker på det. Det är bara första gången på länge, som jag tänker på det. Det viktigaste har hela tiden, från början, varit att få vara en familj och vara gifta med varandra i resten av livet. Men när vi väl hade bestämt det, så ville jag passa på att ha en riktigt bra fest också, och sedan dess har det mest varit den jag har tänkt på. Att vara gift har jag ju hela livet på mig att tänka på sedan.


Den andra anledningen till att det kändes konstigt var att jag på något sätt har glömt bort att det ens existerar datum efter den 11:e juni i år. Inte nog med att jag inte har tänkt på att jag kommer att vara gift efter det datumet; jag har inte ens tänkt på att jag kommer att finnas till efter det datumet. Eller rättare sagt så har jag inte tänkt på att det datumet någonsin kommer att passeras. Det blir väl så när man har längtat till, planerat för och sett fram emot ett visst datum i ett och ett halvt år. Man glömmer bort att det finns ett liv efteråt också.


Båda dessa insikter fick mig att må väldigt bra. Det är absolut inte så att det slog mig med fasa att jag kommer att vara gift sedan, och det känns inte alls dåligt att jag ska fortsätta vara mig själv, jobba på och finnas till även efter bröllopet. Det känns till och med som att jag ser fram emot det lite. Det är fortfarande kul att planera och fixa inför bröllopet, men på något sätt kan jag redan nu inse att jag kommer att vara trött på det när bröllopsdagen väl är över. Jag kommer nog att sakna det lite grann, men mest kommer jag nog att tycka att det är skönt att ha tid med annat, att vara gift till exempel. Det kommer att bli jättebra det här!

Av Erica - 14 april 2011 18:27


Nu känns det som att jag har fått höra samma sak av Tottes mamma varje gång jag har pratat med henne det senaste halvåret. Hon säger alltid att Tottes bror och min syster (som ska vara marskalk och tärna) ska vara vid Tottes och min sida hela bröllopsdagen, även innan vigseln när vi tar foto och så. Detta för att de ska hjälpas åt med vad än vi behöver hjälp med.


Hennes argument har varit ett enda: Det ska vara så. I vanliga fall är inte jag den som avfärdar ett argument som bygger på tradition, men det måste vara ett rimligt alternativ också. Nu är det så att jag tror att det kanske kan kännas lite obehagligt och pinsamt att ha dessa två som står och tittar på när Totte och jag ska försöka se naturliga eller fina ut framför kameran. Jag är rädd för att bilderna ska bli sämre om de är med. Dessutom vill jag vara ensam med Totte för att gifta oss är något han och jag gör tillsammans, inte något vi gör flera stycken i grupp. I bilen från kyrkan känns det till exempel mer intimt om det bara är han och jag som sitter där och reflekterar över att vi just har gift oss.


När det är så att jag känner på mig att jag har ett argument som faktiskt betyder något, så tycker jag att det går före argument om tradition, till och med när det gäller bröllop. I alla andra fall, där jag inte tycker att det spelar så stor roll hur man gör rent praktiskt, så vill jag gärna välja det alternativet som bygger på tradition. Men jag tänker som sagt var inte välja tradition bara för att det är tradition, när jag tycker att det är ett dåligt alternativ.


Så varje gång Tottes mamma har sagt att de ska vara med oss hela dagen, så har jag försiktigt försökt förklara att jag vill ha vissa stunder på dagen ensam med Totte, av olika anledningar. Detta har jag ju varit tvungen att säga, så att hon inte tror att jag håller med henne helt och fullt. Men trots det har jag inte varit helt säker på hur jag vill göra. Att det skulle bli obehagligt att ha dem med vid vissa tillfällen är ju bara någonting jag har misstänkt, inte något jag är tvärsäker på.


Men efter att ha matat mig själv med den (för mig) helt logiska, rimliga och förståeliga förklaringen till varför jag inte vill ha dem med när vi ska fotas, så har jag börjat tro att det är så jag helt tvärsäkert tycker ändå. Så varje gång hon har sagt till mig att de ska vara med, har det bara fått mig att uttala orden som får mig att ännu mindre vilja ha dem med.


Häromdagen var Totte och jag hos fotografen och stämde av lite. Då sa hon att det kan vara bra att ha någon med som håller i handväskor, extraskor och fotoblixtar, samt peppar oss lite. Återigen hörde jag mig själv säga att jag kanske skulle tycka att det var pinsamt när någon ser på. Men då hände något intressant. Till skillnad från Tottes mamma så sa fotografen att hon förstod mig fullständigt! Det är inte alls konstigt att tycka att det kan bli pinsamt. Man behöver inte alls ha just tärnan och marskalken med sig, om man känner sig mer bekväm med någon annan. Och vill man inte ha någon så löser det sig ändå. Fotografen kunde dessutom se till att dessa stod en bit bort och höll i handväskor, istället för rakt i ansiktet på oss.


Det här var första gången jag kände att jag får välja. Och då kändes det till och med som att jag får välja att ha med tärnan och marskalken. Nu när jag pratade med en person som såg för- och nackdelar på båda sidorna, så kunde jag också tillåta mig att tänka från båda hållen. Men tidigare, när ingen förstod hur jag menade, så var jag tvungen att förklara det varje gång, men jag behövde inte förklara från andra hållet, för det hade redan Tottes mamma koll på. Därför hörde jag nu för första gången mig själv säga att det kanske inte skulle bli så jättepinsamt om de var med, för de är ju trots allt nära familj till oss, och inte några stela bekanta.


Egentligen är jag inte förvånad över att det bästa sättet att övertala mig var att hålla med mig, för det enda jag alltid vill när jag öppnar munnen är att någon ska förstå mig. När jag väl har insett att den andra personen förstår min syn på det hela, så behöver jag ju inte prata om den något mer. Speciellt inte om det bara är någonting jag kanske misstänker, och inte alls något jag är tvärsäker på. Så när vi hade pratat igenom min syn på det hela, och jag märkte att hon förstod precis hur jag tänkte, så var jag väldigt öppen för att höra hur hon tänker och sätta mig in i det tills jag förstår.


Om jag bara hade lagt ner min röst och sagt "okej" fast jag inte menade det, första gången Tottes mamma sa att de ska vara med hela dagen, så känns det inte som att jag skulle ha varit tillåten att tycka att det var jobbigt eller pinsamt på fotograferingen sedan. Men nu när fotografen förstår precis hur jag känner, så kommer hon att vara extra uppmärksam på stämningen och lösa det på bästa sätt när det väl är dags. Hon kommer inte att säga "Du valde att ha dem med. Nu får du skylla dig själv om det är jobbigt!".


Förut kändes det som att det enda sättet att få tvinga min syster och Tottes bror att inte titta på oss när vi fotograferas, var att vägra låta dem vara med alls från början. Men nu känns det som att det är tillåtet att låta dem vara med, och sedan ändå be dem titta bort om det behövs. Och det är inte ens jag som behöver dra hela min historia om hur det kan kännas obehagligt, där på plats, medan ingen förstår mig. Nej, utan det är fotografen som kommer att känna in det, och hon förstår mig! Allt jag ville var att någon förstod!

Av Erica - 14 april 2011 14:24


Just nu känner jag mig, av någon anledning, hög på adrenalin. Jag är redo! Redo att börja! Redo att göra vad som helst, bara det går fort, är produktivt och kräver mycket av min hjärnkapacitet och muskelmassa.


Jag ska börja med att springa min löparrunda, tvätta, pyssla inför bröllopet och översätta grekiskatexter ikväll. Sedan fortsätter jag min framgång på måndag, när jag tar över ett stort projekt på jobbet som kräver all min tankeverksamhet.


Det känns helt sjukt dåligt att vara fast på jobbet en dag som denna, och knappt ens ha något att göra på jobbet. Jag vill ut och springa NU! Jag vill pyssla en present; jag vill bygga ett staket; jag vill mjölka en ko; jag vill knyta en miljon sidenband i taket på festlokalen! Hoppas att det här håller i sig, åtminstone tills jag kommer hem.


Återigen känner jag mig läskig lik Ann Heberlein som har skrivit boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Citatet jag har bloggat om tidigare, när hon är manisk, stämmer så bra in på hur jag känner mig nu. Men som tur är blir inte jag självmordsbenägen när manin går över och depressionen kommer. Jag blir bara ledsen och önskar att jag levde och var manisk ännu mer.

Av Erica - 9 april 2011 17:19


Inte trodde väl jag att man kunde gå ner i vikt av att äta goda köttbitar med fet sås, vispgrädde och hallon, kebabsallad, räkor och majonnäs, bacon och ägg samt en och annan chokladbit med 70 % kakao. Men det gick ju alldeles utmärkt.


Bara den här veckan har jag gått ner ett helt kilo. Och då hade jag redan börjat gå ner förra veckan, när vi började med LCHF. Det känns bra det här. Jag hoppas att jag fortsätter neråt.


Säkert skadar det inte att jag har kommit igång med träningen också, men det är nog mest maten som gör det. Nu ska jag ut och springa mitt andra och sista löparpass för den här veckan.



Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< April 2011 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards