Direktlänk till inlägg 14 april 2011

Bästa sättet att övertala mig är att hålla med mig

Av Erica - 14 april 2011 18:27

Nu känns det som att jag har fått höra samma sak av Tottes mamma varje gång jag har pratat med henne det senaste halvåret. Hon säger alltid att Tottes bror och min syster (som ska vara marskalk och tärna) ska vara vid Tottes och min sida hela bröllopsdagen, även innan vigseln när vi tar foto och så. Detta för att de ska hjälpas åt med vad än vi behöver hjälp med.

Hennes argument har varit ett enda: Det ska vara så. I vanliga fall är inte jag den som avfärdar ett argument som bygger på tradition, men det måste vara ett rimligt alternativ också. Nu är det så att jag tror att det kanske kan kännas lite obehagligt och pinsamt att ha dessa två som står och tittar på när Totte och jag ska försöka se naturliga eller fina ut framför kameran. Jag är rädd för att bilderna ska bli sämre om de är med. Dessutom vill jag vara ensam med Totte för att gifta oss är något han och jag gör tillsammans, inte något vi gör flera stycken i grupp. I bilen från kyrkan känns det till exempel mer intimt om det bara är han och jag som sitter där och reflekterar över att vi just har gift oss.

När det är så att jag känner på mig att jag har ett argument som faktiskt betyder något, så tycker jag att det går före argument om tradition, till och med när det gäller bröllop. I alla andra fall, där jag inte tycker att det spelar så stor roll hur man gör rent praktiskt, så vill jag gärna välja det alternativet som bygger på tradition. Men jag tänker som sagt var inte välja tradition bara för att det är tradition, när jag tycker att det är ett dåligt alternativ.

Så varje gång Tottes mamma har sagt att de ska vara med oss hela dagen, så har jag försiktigt försökt förklara att jag vill ha vissa stunder på dagen ensam med Totte, av olika anledningar. Detta har jag ju varit tvungen att säga, så att hon inte tror att jag håller med henne helt och fullt. Men trots det har jag inte varit helt säker på hur jag vill göra. Att det skulle bli obehagligt att ha dem med vid vissa tillfällen är ju bara någonting jag har misstänkt, inte något jag är tvärsäker på.

Men efter att ha matat mig själv med den (för mig) helt logiska, rimliga och förståeliga förklaringen till varför jag inte vill ha dem med när vi ska fotas, så har jag börjat tro att det är så jag helt tvärsäkert tycker ändå. Så varje gång hon har sagt till mig att de ska vara med, har det bara fått mig att uttala orden som får mig att ännu mindre vilja ha dem med.

Häromdagen var Totte och jag hos fotografen och stämde av lite. Då sa hon att det kan vara bra att ha någon med som håller i handväskor, extraskor och fotoblixtar, samt peppar oss lite. Återigen hörde jag mig själv säga att jag kanske skulle tycka att det var pinsamt när någon ser på. Men då hände något intressant. Till skillnad från Tottes mamma så sa fotografen att hon förstod mig fullständigt! Det är inte alls konstigt att tycka att det kan bli pinsamt. Man behöver inte alls ha just tärnan och marskalken med sig, om man känner sig mer bekväm med någon annan. Och vill man inte ha någon så löser det sig ändå. Fotografen kunde dessutom se till att dessa stod en bit bort och höll i handväskor, istället för rakt i ansiktet på oss.

Det här var första gången jag kände att jag får välja. Och då kändes det till och med som att jag får välja att ha med tärnan och marskalken. Nu när jag pratade med en person som såg för- och nackdelar på båda sidorna, så kunde jag också tillåta mig att tänka från båda hållen. Men tidigare, när ingen förstod hur jag menade, så var jag tvungen att förklara det varje gång, men jag behövde inte förklara från andra hållet, för det hade redan Tottes mamma koll på. Därför hörde jag nu för första gången mig själv säga att det kanske inte skulle bli så jättepinsamt om de var med, för de är ju trots allt nära familj till oss, och inte några stela bekanta.

Egentligen är jag inte förvånad över att det bästa sättet att övertala mig var att hålla med mig, för det enda jag alltid vill när jag öppnar munnen är att någon ska förstå mig. När jag väl har insett att den andra personen förstår min syn på det hela, så behöver jag ju inte prata om den något mer. Speciellt inte om det bara är någonting jag kanske misstänker, och inte alls något jag är tvärsäker på. Så när vi hade pratat igenom min syn på det hela, och jag märkte att hon förstod precis hur jag tänkte, så var jag väldigt öppen för att höra hur hon tänker och sätta mig in i det tills jag förstår.

Om jag bara hade lagt ner min röst och sagt "okej" fast jag inte menade det, första gången Tottes mamma sa att de ska vara med hela dagen, så känns det inte som att jag skulle ha varit tillåten att tycka att det var jobbigt eller pinsamt på fotograferingen sedan. Men nu när fotografen förstår precis hur jag känner, så kommer hon att vara extra uppmärksam på stämningen och lösa det på bästa sätt när det väl är dags. Hon kommer inte att säga "Du valde att ha dem med. Nu får du skylla dig själv om det är jobbigt!".

Förut kändes det som att det enda sättet att få tvinga min syster och Tottes bror att inte titta på oss när vi fotograferas, var att vägra låta dem vara med alls från början. Men nu känns det som att det är tillåtet att låta dem vara med, och sedan ändå be dem titta bort om det behövs. Och det är inte ens jag som behöver dra hela min historia om hur det kan kännas obehagligt, där på plats, medan ingen förstår mig. Nej, utan det är fotografen som kommer att känna in det, och hon förstår mig! Allt jag ville var att någon förstod!

Familjelivet · Psykiskt välbefinnande

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...