Nu sitter jag och läser ansökningar till ett sommarjobb på min grupp. Tanken är att jag ska vara handledare till sommarjobbaren och det är viktigt för mig att jag väljer rätt person både för vår skull och för själva sommarjobbarens skull. Jag satt ju själv och skrev jobbansökningar för två år sedan och minns hur hjälplös man känner sig när man vet hur bra man är, men inte ens får chansen att visa det på en intervju. Till min stora förskräckelse konstaterar jag att det är alldeles för många bra personer för att vi ska kunna intervjua dem allihop.

En ansökan är skriven av en 23-åring som pluggar på universitet. "Vuxen", tänker jag, och jämför med de 18-åringar på gymnasiet som har sökt jobbet. Sedan stannar jag upp och räknar snabbt i huvudet. Hen är 15 år yngre än mig. (Eller ja, när jag har fyllt år i september i alla fall.) Hur kan en vuxen person vara 15 år yngre än mig!?! Helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal. Vart tog åren efter att jag fyllde 30 år vägen? Det är nog mest dessa jag undrar över. Men så kommer jag på det: Jag slutade ju åldras när mina barn föddes. Vi fortsätter att fira min födelsedag varje år, men det är bara vid barnens födelsedagar någon faktiskt blir äldre. Jag var 29 år när Neo föddes och jag kommer att vara 29 år resten av mitt liv. 29 år plus Neos ålder. Uppdelat precis så. Jag har haft ett liv som 0–29-åring och ett liv som mamma. Det är jag väldigt nöjd med.

När jag läser vidare i ansökningarna känner jag mig också väldigt nöjd med att jag har en arbetsplats som jag gillar och kollegor jag trivs med. Jag hade inte velat byta med de som är i början av sin karriär och fortfarande har alla dörrar öppna. Jag har hittat hem. Det är värdefullt för mig.