Sommarnatten är sen och jag borde ha somnat för länge sedan. Jag ligger i gästsängen i mina föräldrars hus, med min son sovandes i rummet bredvid. Vi är ensamma här. Fast inte så ensamma ändå. Mina föräldrar är på campingsemester så de har vi inte träffat de senaste dagarna. Men min syster och min bror med sina respektive har varit här två dagar i rad och badat och ätit middag. Jag ligger här efter att ha tagit hand om sex personers disk, i det här huset där Neo och jag just nu bor ensamma. Jag ligger här och tänker på hur mycket jag gillar att ta hand om sex personers disk, när det handlar om just dessa sex personer.

Jag känner mig ofta ensam. Oftare än jag vill. För mig känns det som att nyckeln finns i Uppsala. Inte i staden, men hos människorna. Jag är en främling i min egen stad, hemma i Göteborg. Jag känner och älskar affärerna, centrum, vårt lilla hörn av förorten där vi bor, men jag tillhör inte staden och framförallt inte människorna. Jag är dålig på att samverka med människor som är helt främmande för mig. Jag är till och med dålig på att samverka med människor som är bekanta med mig. På elva år i Göteborg har jag en enda kompis som jag har skaffat själv och behållit, och hon är ifrån Stockholm. Övriga människor jag träffar, lever parallellt med utan att på riktigt tillhöra, är antingen släkt och vänner till min man eller ytligt bekanta på mitt jobb.

När jag fyllde 30 år hade jag två fester, en i Göteborg där jag bor och en hemma i Uppsala. På festen i Göteborg kom det många fler människor för att fira mig, men på festen i Uppsala kom alla jag älskar.

Hur vet man var man ska bo? Med sina barn? I sitt liv? Det får enorm betydelse för barnen. Hela deras uppväxt påverkas av vilken stad man bor i, vilken förort. Och man själv mår bara bra när man får vara med människorna man älskar. Inte bara make och son, alla människor man älskar.

Utanför Uppsala finns förorten jag växte upp i. Före och efter grundskolan. Är det där jag vill bo? Finns det något kvar för mig där? Något som är som det brukar? Någon som jag vet vem det är? Inte mycket annat än mina föräldrar. Men det är det viktigaste för mig just nu! Finns det villor närmare stan? Vill jag bo där? Vill jag bo kvar där? Så att mina barn när de växer upp kan komma och sova över i sina gamla rum och gå och handla på samma gamla ICA, peka ut sin gamla förskola för sina barn, mina barnbarn. Min ICA finns där mina föräldrar bor, ICA Solen. Jag vill handla där med min son medan han växer upp. Jag får lära honom att åka buss med halvtimmesintervall i tjugofem minuter.

Jag trivs där vi bor, det är en fin förort. Men det är inte min förort. Den tillhör inte mig. Och ärligt talat så är det inte min mans föräldrar jag vill spontanbesöka efter jobbet och sitta och prata artigt med medan min man sover i soffan eller läser Fantomen med fokus som en hjärnkirurg. Det är mina egna föräldrar jag vill besöka. Om det bara krävs en prenumeration på Fantomen så är väl det ganska snabbt fixat.

Jag ligger här i en säng som aldrig har varit min, i ett rum som aldrig har varit mitt, i ett hus som nästan är tomt och känner mig hemma. Mer hemma än jag någonsin känner mig i mitt eget hus. Det är för att jag nyss har träffat de två personer jag känner bäst i hela världen. De som fanns där hela min uppväxt. De enda som känner mig som den jag var och inte bara som den jag är. Och det är för att pixiböckerna jag läste när jag var liten ligger på bokhyllan bredvid sängen, redo att läsas för nästa generation. Och det är för att jag är trygg. Trygg i det hus som andas mina föräldrar även när de inte är här. Trygg med alla saker som påminner om de jag älskar. Så jag tänker att jag vill bo i Uppsala. Jag tänker att jag lurar mig själv när jag inbillar mig att Göteborg någonsin kommer att bli mitt hem. Jag tänker att det är dags att flytta.

Det har varit riktigt varmt i Sverige i nästan en vecka nu. Först campade vi i Ed och badade varje dag. Sedan åkte jag och Neo till Uppsala och har hittills badat den dag vi har varit här. Vi planerar att bada imorgon också.

Jag gillar att det är varmt när man får bada hela tiden. Då är det underbart. Men när man inte kan bada, till exempel när man måste stå och laga mat till Neo eller sent på kvällen när man ska sova, då blir det nästan olidligt.

Fast hur varmt det än är och hur mycket jag än vill lägga mig ner och svimma ibland, så är det ändå mycket bättre än på vintern! Det är mycket värre att inte kunna tänka och inte kunna röra sig för att det är kallt än för att det är varmt. Dessutom mår man bra av solljus, inte av snö.

Min pappa har fyllt 70 år. Det låter konstigt i mina öron. Det känns som fel siffra för att beskriva den mannen. Men så är det.

Vi firade det i mina föräldrars husvagn. Dagen blev lite splittrad av att Neo ramlade ur sängen och bröt nyckelbenet så att vi var tvungna att köra fram och tillbaka till vårdcentralen och röntgensjukhuset, men annars var det trevligt.

Vi är i Danmark på semester. På två dagar har vi nu hunnit med både Legoland och Aalborg Zoo. Här kommer några bilder:

Vi har en pool. Den är helt underbar! Jag känner verkligen att vi använder vår superlilla gräsplätt på maximalt bästa sätt de här varma dagarna!

Hela familjen ryms sittandes i poolen samtidigt. Sommaren är underbar!

Totte fyller år idag och fick lego av mig i present. Vi har byggt det första tillsammans. Det var roligt att bygga enligt instruktionen, men nästan ännu roligare när vi spånade fritt. Jag byggde en enögd skidåkare som vi tyckte liknade Wall-E lite.

Neo tycker att det är roligt att dunka sitt huvud mot saker och ropa "Bang!". I vanliga fall tycker jag också att det är ganska roligt om han bara inte gör illa sig. Den här gången tyckte jag dock inte att det var så roligt.

Han satt i mitt knä, så när han dunkade sitt huvud bakåt var det ju mig han träffade. Jag lyckades ducka undan de första fjorton dunkarna. Sedan träffade han mig i örat. Då sa jag till honom att sluta. Men han slutade inte.

Nästa dunk träffade mig mitt på munnen och eftersom jag har världens knäppaste tand så blev det hål i läppen.

Neo var snäll och blåste på såret. Sedan föreslog han plåster, men jag sa att man inte kan ha plåster i munnen. Efter ett litet tag, när han hade satt sig en bit bort och sysslade med annat, sa han plötsligt: "Var inte meningen." och tittade på mig med ledsna ögon. Supersöt! Klart att han är förlåten!

Den här veckan har jag fixat rätt så mycket här hemma. Jag kom nästan ingen vart med mitt eget rum, men de flesta andra rum har jag fixat i.

Sovrummet har jag lagt mest tid och energi på. Nu är det ett fint och harmoniskt rum som man kan trivas och sova i.

Före:

Efter: