Verksamhetssamordnare är min nya titel på jobbet från och med idag. Det känns bra. Jag har jobbat som mer än bara administratör länge nu, så jag kommer inte att få några nya arbetsuppgifter helt plötsligt, bara för att jag har fått en ny titel. Det är snarare så att jag har tagit på mig mer och mer att göra under hela det dryga året jag har jobbat och nu var det dags att byta till en titel som passar arbetsuppgifterna.

Dessutom ska jag få ha en till som jobbar med samma sak som mig, fast utan ansvaret. Den personen kommer att bli anställd som administratör. Då kände jag att det var bäst att ändra min titel till det jag verkligen jobbar som, så att vi inte är administratörer båda två, när det faktiskt bara är jag som har det samordnande ansvaret.

Hoppas att det här kan leda till högre lön i förlängningen. Men det beror väl på hur bra jag klarar av den här samordningen nu när vi ska vara två. Förut har jag ju mest samordnat mig själv när jag har samordnat hela den verksamhet jag jobbar med. Om jag nu ska fortsätta med verksamhetssamordning, fast för två personer, så måste ju det kunna leda till högre lön om jag klarar av det bra.

Anledningen till att vi ska vara två som jobbar administrativt med samma sak nu är att jag inte kan vara på två ställen samtidigt, rent fysiskt. Jag flänger ju runt till olika orter varje vecka, och det fungerar så länge inte två olika orter har denna verksamhet i gång samtidigt. Men nu i november kommer den att vara i gång på två orter samtidigt, så då behöver jag en till administratör. Förhoppningsvis hinner jag få en redan nästa vecka.

Årets rosa band är ganska fult tycker jag. Det var nära att jag inte köpte det, fast jag ville bidra med pengar. Jag tänkte att det är bättre att jag bara skänker pengar och slipper bli påprackad ett sådant här fult rosa band.

I sista sekund ändrade jag mig och köpte ett ändå. Jag insåg att jag inte kommer att ta mig tid att skänka pengar på något annat sätt. Att köpa ett rosa band är ändå det absolut enklaste sättet att skänka pengar. Men vi får se om jag kommer att använda det. Än så länge är det kvar i förpackningen.

När jag satt och skrev under viktiga papper på jobbet idag tänkte jag en hemsk tanke. Om mindre än ett år kommer jag inte heta Hortlund längre. Det känns både hemskt och underbart.

Ända sedan jag på något sätt själv fick ansvar för att informera folk om vad jag heter, så har jag ogillat att heta Hortlund. Det är inte direkt så att personen man pratar med genast hör vad man säger och kan stava det utan anvisningar. Hjortlund är det vanligaste namnet jag har fått heta när jag får brev. Hofflund och det ganska osmakliga Horlund har också förekommit.

Det brukar hjälpa att uttala Hortlund som det låter, redan första gången man säger det. Då hänger de med när man bokstaverar. Men om jag ändå ska låtsas heta Hortlund med fel uttal, så finns det ju ingen ära kvar i att heta Hortlund ändå. Då kan jag lika gärna heta något annat, och i bästa fall något mer lättstavat.

Men hela mitt liv har jag ändå varit stolt över att heta Hortlund. Jag är stolt över att ingå i min pappas släkt, och är verkligen en av hans avkommor. Till sättet är jag den av hans tre barn som är mest lik honom. Och jag är stolt över att vara min mammas avkomma också. Hon hette Hortlund innan jag föddes och har hetat det i hela mitt liv. Så jag ser det som ett bevis för att jag tillhör henne också när jag heter Hortlund.

Dessutom är namnet så unikt att det aldrig har varit några problem att inte bli ihopväxlad med någon annan. Det måste vara ett helvete att heta Anna Nilsson. Det kan ju gå två i samma klass. Om inte annat så finns det i alla fall flera i Sverige, så det är inget namn som sticker ut. Hortlund är åtminstone ett namn som folk kommer ihåg, när de väl har lärt sig det och förstått hur det stavas. Jag gillar att vara unik.

Nu ska jag alltså byta namn och inte heta Hortlund längre, när jag gifter mig. Totte har varit öppen för nästan alla förslag, så jag känner mig inte på något sätt alls tvingad att byta bort mitt namn mot hans. Det är jag själv som vill det. Men ändå känns det tråkigt. Inte tråkigt att byta identitet till den nya, gifta Erica som tillhör Totte och hans familj. Men tråkigt att byta från att vara den gamla Erica som är sina föräldrars Erica, den jag har varit hittills i hela mitt liv.

Fast vänta nu. Jag har inte varit Erica Hortlund hittills i hela mitt liv heller. När jag föddes var jag Erika Hortlund. Jag ringde själv och beställde hem blanketter för att få k:et utbytt mot ett c när jag ännu inte var myndig. Pappa skrev motvilligt på blanketten och mormor lärde sig aldrig riktigt hur det var, så det stod fortfarande Erika på alla födelsedagskort. Mamma ville att jag skulle fortsätta heta det hon hade döpt mig till, men förstod att det inte var någon idé att vägra, så envis som jag är. Mamma vet också att vi barn måste få göra vad vi själva vill med våra liv och inte alltid vad hon vill. Tack, mamma!

Så är det en så stor grej att byta namn egentligen? Nej, att byta en bokstav gick bra. Men den bokstaven gjorde ju ingen skillnad på uttalet, så jag kunde ju inte råka säga fel, bara skriva fel. Och skrivit med c hade jag gjort länge innan jag bytte på riktigt. Det är nog bara en vanesak. Men tanke på hur gärna jag vill att Totte och jag ska vara en familj med ett gemensamt efternamn, så tror jag inte att det kommer att ta lång tid att vänja sig vid det. Men det kommer ändå att vara tråkigt att inte heta Hortlund.

Stress är det enda jag är just nu. Jag jobbar inte ens. Jag är bara stressad. Sitter här och stirrar rakt fram. Alldeles för stressad för att veta vad jag ska börja med att ta itu med. Jag längtar efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan börja jobba. Ofta känns det så, som att stressen ska släppa och jag kan börja jobba när alla andra har gått hem. Ofta stämmer det också. När alla förhoppningar om att få åka hem kl 17 har grusats så är det inte så bråttom längre. Då kan man jobba så länge man vill. Inte ens jobbtelefonen ringer och stör.

I förrgår var frysa det enda jag var. Idag är det stress. Tro det eller ej, men det här känns bättre. Nu lyder åtminstone min kropp mig. Jag kan skriva normalfort på tangentbordet och jag bävar mig inte för att sträcka mig efter en pärm för att kall luft kan komma in mellan koftan och armen om jag släpper taget om handlederna. Nu har jag bara mycket att göra som inte ännu blir gjort. Jag vet att det släpper snart. Det är inte så hemskt att jobba över när man ändå inte får komma hem till sin älskling när man har jobbat klart.

Nu har jag fått min iPod nano som Totte köpt åt mig i födelsedagspresent. Den är helt underbar! Den har en inskription på sig som Totte har hittat på. Jag blev jätteglad när jag såg det! Tack, älskade Totte, för världens näst bästa present! (Den bästa fick jag förra året av Totte, i form av en klocka.)

Förra helgen, när jag skulle ha tagit bilder på lägenheten var jag knappt hem och vände, så det prioriterades bort. Nu i helgen var vi och tog bilder, men då prioriterade jag bort att lägga upp dem på bloggen. Så här kommer de, tagna en vecka för sent och upplagd ännu fyra dagar för sent. Men det har inte hänt så mycket med lägenheten så det är inga spännande bilder ändå.

Jag fryser. Att jag fryser är det enda jag är. Om jag inte fryser så finns jag inte. Om jag inte fick använda ordet ”frysa” i en beskrivning av mig själv just nu, så skulle det inte finnas någonting kvar att beskriva.

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att det regnade. Jag misstänkte att det skulle bli kallt idag. Jag klädde mig för att kunna stå ut med kyla. Ändå finns det inget annat kvar av mig än frysande.

Igår var jag på huvudkontoret. Tillsammans med en kollega gjorde jag klart en väldigt viktigt arbetsuppgift som vi har jobbat med de senaste tre veckorna. Vi gjorde det med värme och glädje. Vi hade det trevligt och fick beröm från chefen. Vi åt lunch tillsammans och snackade om våra sambor. Det var varmt.

Idag är jag tillbaka i Uppsala för att utföra mina vanliga arbetsuppgifter. Jag sitter ensam på kontoret och fryser. Internet fungerar av någon anledning inte idag, men jag har mitt bärbara med mig så jag klarar mig. Fast när jag använder det fungerar inte nätverket med skrivaren, så jag måste stänga av Internetuppkopplingen när jag ska skriva ut. På lunchen satt jag och åt ensam framför datorn och läste Dilemmas blogg. Jag fryser.

När man bara är hemma på lördagar har jag upptäckt att det är ganska svårt att få tag på vin. Man kommer hem på fredag kväll efter att Systembolaget har stängt. Sedan sover man ut på lördag förmiddag, för att man för en gångs skull får sova i sin egen säng. Då har man bara någon timme på sig att hinna till Systembolaget (som stänger tidigt på lördagar) om man vill köpa vin. Men det känns oftast inte värt det att stressa iväg när man för ovanlighetens skull är hemma. Plus att morgonrutinen tar mer än dubbelt så lång tid som vanligt, för att man måste packa upp allt ur resväskan varje gång man ska ha något: hårborste, ansiktskräm, favoritbyxorna.

På söndag har Systembolaget stängt, och dessutom har man själv inte tid att göra något annat än att packa för att hinna med tåget på eftermiddagen. Det är helt enkelt omöjligt att få tag på vin när man jobbar borta hela veckorna. Man skulle ju kunna köpa vin i den staden man jobbar i, men det känns så riskabelt och onödigt att transportera vinflaskor i resväskan. Jag ska ju ändå dricka vinet i Göteborg, så då är det väl bättre att köpa vinet i Göteborg.

Som tur är kan det hända att andra personer i Göteborg har vin och vill bjuda på det. Den här lördagen är det Tottes mamma som har bjudit hem oss för att äta mat och dricka vin. Jättebra! Då får jag mitt vin ändå, som jag har sparat viktväktarpoäng till hela veckan. Hoppas att det inte blir någon efterrätt bara, för hela vitsen med att dricka vin i helgen var att det skulle hålla mig från att bli sugen på godis och andra onyttigheter som är mycket mer poäng än vin.