Stress är det enda jag är just nu. Jag jobbar inte ens. Jag är bara stressad. Sitter här och stirrar rakt fram. Alldeles för stressad för att veta vad jag ska börja med att ta itu med. Jag längtar efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan börja jobba. Ofta känns det så, som att stressen ska släppa och jag kan börja jobba när alla andra har gått hem. Ofta stämmer det också. När alla förhoppningar om att få åka hem kl 17 har grusats så är det inte så bråttom längre. Då kan man jobba så länge man vill. Inte ens jobbtelefonen ringer och stör.

I förrgår var frysa det enda jag var. Idag är det stress. Tro det eller ej, men det här känns bättre. Nu lyder åtminstone min kropp mig. Jag kan skriva normalfort på tangentbordet och jag bävar mig inte för att sträcka mig efter en pärm för att kall luft kan komma in mellan koftan och armen om jag släpper taget om handlederna. Nu har jag bara mycket att göra som inte ännu blir gjort. Jag vet att det släpper snart. Det är inte så hemskt att jobba över när man ändå inte får komma hem till sin älskling när man har jobbat klart.