Min navel börjar se lite konstig ut. Den är grundare än vanligt och lite röd. Jag tror att den håller på och vänder sig ut och in.

När jag var gravid med Neo fick jag aldrig någon putande navel. Då gick jag upp mer i vikt och hade en massa mjukt fett runt magen även när den var som störst. Nu går jag inte upp lika mycket så naveln har nog förutsättningar för att vända sig i den spända magen.

Vi får se hur det blir. Det är nog inte dags än, även om naveln redan ser konstig ut.

Nu ska det äntligen bli av att sätta upp nya tapeter. Vi har stört oss på tre väggar i det här huset ända sedan vi flyttade in. Nu har vi nästan helt säkert bestämt oss för dessa tapeter!

Till Neos rum:

Till vårt sovrum:

Till bebisens rum:

Magen blir större och större samtidigt som Lillplutt sparkar runt mer och mer därinne. Häromdagen när Totte tog gravidbilder på mig ville Neo också bli fotat i samma position. Så jag tog kort på honom. Vem har störst mage?

En fördel med att vara gravid är att man har en varmare kroppstemperatur. Det har jag verkligen märkt av den här vintern. I vanliga fall är jag en frysande isbit från oktober till april, oavsett hur mycket jag klär på mig eller hur varmt jag duschar. Jag kan bli varm på huden om jag har trippla filtar på mig, men mitt inre tinar liksom inte förrän i maj.

Nu när jag är gravid har jag inte den där kärnan av kyla med mig dygnet runt, vart jag än går. Det är jätteskönt! Jag kan fortfarande frysa om det är kallt ute och jag inte har klätt på mig ordentligt, men då blir jag varm igen när jag kommer in. Ibland behöver jag inte ens duscha för att bli varm. Och om jag duschar blir jag alltid varm inuti, inte bara på huden. Det är helt fantastiskt!

Förutom ren trivselfaktor så innebär det en del praktiska fördelar, när jag inte fryser konstant. Jag kan till exempel göra frukost endast iklädd nattlinne. I januari! Det har aldrig hänt förut. Om jag inte orkar eller vill klä på mig obekväma jobbkläder innan jag myser ner mig i soffan med frukosten (och det vill jag sällan) så brukar jag vara tvungen att krångla med diverse filtar svepta runt mig eller irriterande morgonrockar med alldeles för stora ärmar som hamnar i maten. Nu kan jag bara göra i ordning frukosten iklädd ett tunt nattlinne, utan att händerna fryser till oböjbara pinnar och kroppen viker sig dubbel för att den inte står ut. Sedan kan jag sätta mig i soffan med två filtar och värma mig. För jag blir ju fortfarande kall, men på ett hanterbart sätt.

Jag bävar inför nästa vinter när kärnan av kyla kommer tillbaka. Både den här graviditeten och graviditeten med Neo hade jag passat in så bra att de täcker hela vinterhalvåret. Neo värmde mig från en bit innan oktober till 16 april. Han kunde ju ha fortsatt till 23 maj som det var tänkt, men jag är ändå nöjd för den värsta kylan var över i mitten på april.

Den här bebisen har värmt mig sedan innan oktober också och tanken är att jag ska få vara varm till 11 maj. Det är perfekt! Undrar om man kan se till att vara gravid varje vinter. Det skulle verkligen underlätta mitt liv. Själv är jag född i september. Stackars mamma! Jag slutade värma henne precis innan den hemska oktoberkylan kom!

Först vill jag varna känsliga läsare för att det här inlägget kommer att innehålla detaljerad information om olika kroppsvätskor. Om du inte vill veta mer så sluta läsa här!

Totte och jag pratade igår om den isande kyla som slagit till i Uppsala. Hans snor fryser tydligen till is i näsan när han är ute. Mitt snor börjar rinna istället. Jag kan inte gå mer än fem minuter ute i den här kylan utan att få tunnt rinnande snor på överläppen. Det är därför jag alltid har med mig näsdukar på vintern.

När vi hade pratat ett tag sa jag att jag alltid brukar snyta mig direkt när jag kommer in. Det här samtalet verkade inte Totte ha några problem med. Då sa jag att det brukar vara blodblandat snor och där gick tydligen gränsen för Totte. Han ville inte höra något mer om blodblandat snor. Det var för äckligt. Jag förstår inte hur det kan vara värre än vanligt snor, men visst vi bytte samtalsämne.

Det här fick mig att tänka på hur tolerant jag är när det gäller olika kroppsvätskor. Framförallt mina egna. Alla tycker förstås att andras kroppsvätskor är äckligare än sina egna, men alla tycker nog ändå inte att det känns helt okej att till exempel torka bort sitt eget snor från överläppen direkt med handen (och sedan tvätta den direkt) om det inte finns snytpapper inom räckhåll. Alla kanske inte heller kan titta på det blodblandade snoret de just snutit i ett papper. Många andra av mina egna kroppsvätskor kan jag också helt obekymrat hantera, om det skulle behövas, utan att det vänder sig i magen på mig.

Alla som har barn vet att man klarar av mer kroppsvätskor än man tror. De flesta blir nog inte äcklade av sina egna barns kroppsvätskor. Men även där tror jag att det finns olika grader av hur bekväm man är och jag ligger åt det obekymrade hållet. Neo kräktes i vår säng för några dagar sedan. Jag satte mig genast och höll om honom och hade inget emot att spya nummer tre kom delvis på min hand. Han har även tidigare kaskadspytt över hela mig ett antal gånger. Jag är mest bekymrad över att ingen spya ska förstöra våra saker eller möbler. Om jag vid något tillfälle kunde hindra honom från att spy på min bok genom att hålla fram mina händer och låta honom spy i dem istället, så skulle jag göra det direkt! Hans kiss och hans bajs är inte heller några problem. Jag kan ta loss bajs från hans rumpa med naglarna om det har torkat fast lite. Bajs på händerna är inget problem. Dessutom blir jag inte äcklad när jag ser honom pilla ut en snorkråka och äta upp den, även om jag tycker att han ska sluta med det för att klara sociala sammanhang bättre.

Totte har, såvitt jag kan minnas, inte spytt så många gånger sedan vi träffades, men jag minns en gång väldigt tydligt. Han låg i sängen och var sjuk. Han spydde i en hink. Ljudet hade jag inget emot. Att prata om att det nu låg spya i hinken hade jag inget emot. Att se spyan hade jag inget emot. Förmodligen hade jag inte haft något emot att ta i den heller (vad det nu skulle vara för vits med att stoppa ner händerna i den där spyan). Men däremot var lukten ett stort problem!

Lukter från kroppsvätskor klarar jag inte av. Jag minns en gång när jag kräktes igen bara för att jag kände lukten av min första spya. Neos bajs luktar väl aldrig gott, men oftast luktar det inte så mycket. Ibland kan det dock lukta mycket värre än vanligt och då klarar jag knappt av att byta blöja på honom även om jag håller andan. Även det bajset bryr jag mig inte om jag får på händerna. Det är mer en fråga om vad som går snabbast så att jag kan få gå ifrån lukten så fort som möjligt. Snor och blod är mycket bättre, för det luktar aldrig illa!

När vi hade bytt samtalsämne och pratat ett tag till igår, så kände jag en ovälkommen lukt nå min näsa. Då hade Totte pruttat. Fy, jag kunde knappt vara kvar i rummet! Han bara skrattade. För mig är det helt orimligt att bli äcklad av att någon pratar om blodblandat snor, men inte ha något emot den äckliga lukten från fisar. Jag hade helt klart föredragit att han snöt sig i min hand (eller mitt ansikte om det nu går) än att han fiser så att jag känner lukten!

Vi är olika, helt enkelt, och det kanske är bra. Alla illaluktande bajsblöjor är dina från och med nu, Totte! Så kan jag fortsätta sitta med Neo i knäet när han är magsjuk och få all spya över mig!

Brunett har jag alltid varit och det har jag alltid varit nöjd med. Även när jag färgade mitt hår en period i mitt liv så höll jag mig i princip till brunt.

Första gången jag gjorde någon förändring i hårfärgen färgade jag en slinga illgrön. Det var jag supernöjd med. Jag var fortfarande brunett i huvudsak, fast med min favoritfärg i en slinga. Jag var sugen på att färga hela håret grönt, men egentligen var jag nöjd.

Andra gången jag färgade håret några omgångar valde jag brunt med lite röd nyans eller nougatbrun som var nästan exakt som min naturliga hårfärg. Det kändes nästan inte som att det fanns någon vits med att färga håret när det i princip inte syntes någon skillnad. Men jag vill inte vara blond eller ha svart hår eller helrött, så jag höll mig till brunt.

Nu har jag sedan länge haft mitt hår ofärgat och det är jag jättenöjd med. Jag ska nog vara brunett ända tills jag blir gråhårig.

Det var jättesvårt att somna igår kväll. Förmodligen beror det mest på att jag har vänt på dygnet under ledigheten och nu försökte lägga mig tidigt inför första arbetsdagen idag. Men det berodde också mycket på att min mage är för stor för att jag ska kunna ligga på mage och sova nu. Det är jätteirriterande! I vanliga fall sover jag mest på mage och om jag inte kan somna vill jag kunna byta position ofta och ligga åt alla möjliga håll tills det känns bra. Nu kändes inget bra.

Till slut frågade Totte vad det är jag vill känna just med att ligga på mage och om det inte går att uppnå det på något annat sätt. Jag kom fram till att det bästa med att ligga på mage är att ha båda armarna runt kudden och benen spikrakt ut. Så då lade jag mig så, fast på rygg. Jag hade alltså kudden ovanpå huvudet och armarna runt den, precis som om jag hade legat på mage och någon bara hade tagit mig och kudden och vänt på oss. Så upp var ner och ner var upp. Då kunde jag till sist somna.

Här är några bilder från nyår. Det är selfie, maten, det alkoholfria bubblet och tolvslaget med Neo.