Vår nya värmepump installerades idag. Den värmer skönt och ser bra ut. Perfekt!

Idag har jag Halloweenpyntat. Nu får vi se om några barn vågar sig hit!

Halloween är imorgon och nu när vi bor i barnvänligt radhusområde tänkte vi fira det för första gången. Jag bestämde mig för att köpa lösgodis med papper på, så att de kletiga små barnhänderna inte kladdar ner allt annat godis när de tar en.

I affären fanns det bara tre olika sorters lösgodis med papper på. Jag började med att ta FOX-kolor. De är ju goda med citronsmak och mjuka nog att tuggas av barntänder. De är perfekta. Sedan tog jag Japp. De är också mjuka och goda. Däremot kan ju chokladen smälta och bli kladdig.

Den tredje sorten var hård mintkola med choklad inuti. Den kan ett litet barn säkert sätta i halsen. Det tog emot enormt mycket att köpa dem och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska lägga dem i bjudskålen. Fast när jag tagit dem kollade jag på innehållsförteckningen till Jappen och såg att de innehöll spår av nötter, så de är nog ännu farligare, i alla fall för nötallergiker.

Nu hoppas vi att det kommer några utklädda barn och tigger godis imorgon! Och vi hoppas framförallt att de inte är nötallergiker eller sätter godiset i halsen. I värsta fall får jag äta upp allt godis själv.

De här fina resväskorna köpte vi på Coop idag!

Vi ska slänga vår lilla resväska med trasiga hjul nu, så att jag slipper ha den när jag jobbar i Falun. De här nya väskorna ska jag försöka att inte packa för tungt.

Det största jag såg fram emot med själva flytten var att Totte lovat att packa upp datorn sist. På det sätter skulle Totte också vara motiverad att verkligen packa upp alla andra flyttlådor. Jag skulle slippa göra allt det själv medan han roar sig.

Ikväll när han byggde ihop sitt skrivbord på eget initiativ kändes det som att motivationen verkligen fungerade. Han hade riktigt hög arbetsmoral. Men plötsligt blev det väldigt tyst från övervåningen. Då visade det sig att han hade byggt ihop datorn och satt och använde den.

Min totala förtvivlan infann sig när han påstod att han aldrig har lovat att packa upp datorn sist och inte vet någonting om den överenskommelsen. Då finns det ju ingen anledning att lyfta ett finger mer. Ska man behöva begära skriftligt avtal med underskrift för den här typen av överenskommelser!?!

Förra natten i radhuset var helt underbar! Det kändes riktigt bra att sova i vårt nya sovrum och Neo verkade trivas också. Det är så gott om golvyta här att man bara ler.

Dagen har ägnats åt att flytta över nästan allt vi äger och har hit till radhuset, med hjälp av nio av mina och Tottes nära och kära. Jag hade förberett bra hela veckan med välmärkta flyttkartonger. Pappa och jag hann dessutom åka en vända med släpvagnen innan alla andra kom. Det var räddningen för att jag ens skulle kunna tänka mig att låta de andra hjälpa till med resten.

Det kändes som att det mesta gick riktigt bra. De flesta möbler och kartonger kom till radhuset utan att gå sönder och utan bråk. Men det duger inte för mig, när det gäller mina, egna, privata saker i mitt hem. Jag vill att alla saker ska komma fram oskadda. Om de inte kan göra det så vill jag att de ska komma fram skadade trots att man har hanterat dem så varsamt som möjligt.

En av fronterna till lådorna på Neos möbel är stött. Det stör mig tio gånger mer för att de flyttade möbeln med lådorna i och den förmodligen blivit stött när lådan öppnade sig själv när de bar den. Det hade varit så lätt att undvika bara genom att ta ur lådorna och bära för sig.

En av de jobbigaste sakerna idag är att folk har frågat mig vad de ska göra hela tiden. Jag vet väl inte. Jag hinner knappt tänka ut själv vad jag ska ta tag i. Hur ska jag kunna ha någon uttänkt idé om vad alla andra ska göra? Det är Totte som har bett om all hjälp. Jag vill helst bara att alla ska gå hem så att jag kan sluta vakta alla mina saker och kan börja fundera ut en plan på hur jag ska packa upp. Varför frågar de inte Totte? Jo, för att han inte har någon aning, trots att han har bjudit in alla. Jag hatar att hamna i en sådan pressad situation. När jag inte vet vad någon ska göra känns det som att det är mitt fel att de ägnar lördagen åt att sitta sysslolösa i min soffa.

Jag är väldigt tacksam för alla som hjälpte till och bar flyttkartonger. Det underlättade jättemycket att vi var så många som gjorde det. Lådorna var överflyttade på ett nafs. Dessutom slapp jag och Totte få ont i ryggen av att flytta allt själva. Än så länge har jag inte hittat något trasigt i någon låda. Att få hjälp med just flyttning av kartonger verkar rätt så tryggt.

Jag är även oerhört tacksam för att ytterligare två nära och kära tog hand om Neo hela dagen så att vi kunde fokusera hundra procent på att flytta. Det underlättar så enormt att slippa ha uppmärksamheten på honom hela tiden.

När nästan alla gick hem stannade pappa och en till kvar. Hon och jag packade upp flyttkartonger tillsammans i lugn och ro, i lagom takt. Det gick jättebra. Jag är glad att hon kunde vara kvar när kaoset och stressen försvunnit.

Det som känns sämst just nu är att det finns saker uppackade av andra personer. Jag tror att jag känner pyttelite av samma olustkänsla som folk känner när de har haft inbrott hemma. Det är obehagligt att någon har rotat igenom ens saker när man inte är med. Det är det värsta. Sedan tycker jag att det är dåligt att varken jag eller Totte vet var vissa att de uppackade sakerna finns. Hur ska vi kunna hitta dem? Dessutom är flera saker på ställen jag inte vill ha dem, så det kommer att bli extrajobb för oss att flytta runt det, jämfört med att ställa allt rätt från början.

Nu när jag skulle gå och lägga mig efter en hel dags slit kände jag mig ändå relativt positiv. Mycket har kommit på plats och det som är ställt fel kan vi ordna efter hand. Allt som är kvar att packa upp och fixa är pappa kvar och hjälper till med i två hela dagar till. Det är ändå pappa jag samarbetar bäst med. Jag var trött, positiv och ville bara gå och lägga mig och sova för att vakna till en bra flyttdag imorgon också.

Då öppnade jag badrumsskåpet och plötsligt ville jag bara börja gråta. Någon har tryckt in allt möjlig, både sådant som ska vara där och sådant som inte ska vara där. Det hade ändå varit känslomässigt hanterbart om personen i fråga inte hade flyttat på mina reservgrejer från necessären som jag packade upp och ställde in igår. Jag ville bara göra mig i ordning och sova, men plötsligt fanns inte längre min livlina med tandborste och ansiktsprodukter på plats. För att kunna få sova för att orka flytta saker på plats i badrumsskåpet imorgon var jag tvungen att flytta saker på plats i badrumsskåpet idag. Moment 22 blev det.

Mitt rosa resetandpetarskaft var ihopblandat med Tottes rosa tandpetarskaft. Detta är normalt aldrig ett problem eftersom mina resesaker aldrig brukar umgås med Tottes permanenta saker. Alla mina reseförpackningar med Dermologicaprodukter var blandade med de exakt likadana förpackningar jag använder hemma normalt. Dessutom var min tandkräm flyttad till helt andra sidan skåpet. Massor av andra saker var också helt vansinnigt uppställda. Det här är anledningen att jag inte vill ha hjälp med att packa upp av människor som inte klarar av att låta bli att göra saker på eget bevåg. Antingen ska vi stå bredvid varandra och packa upp tillsammans så att det blir som jag vill ha det i mitt hem, eller så ska man vänta snällt tills jag ger tydliga instruktioner om exakt vad som ska upp exakt var. Annars kan man sticka ifrån mitt hem och låta mina saker vara i fred!

Jag tycker att det är jättesynd att det här med badrumsskåpet förstörde min bild av att det har gått ganska bra idag. Men just nu känns det mer än någonsin som att jag bara vill ha hjälp av mina föräldrar nästa gång jag flyttar. Helst vill jag att Totte också är med, men bara om han ser till att ordna gemensamt fattade beslut innan han gör något. Om bara min tandborste hade stått kvar där jag ställde den igår, så hade jag kanske sluppit gråta mig till sömns i natt.

Vi tog en paus i packandet igår och tog det lugnt på framsidan till vårt radhus. Underbart!

I natt ska vi sova här i vårt nya hem för första gången. Det känns bra!

Imorgon flyttar vi sängarna till radhuset. Då kommer vi inte använda lägenheten till att bo i längre, utan bara till att hämta saker från. Det här dygnet kommer jag därför vara med om en hel del saker för sista gången. En del av dessa saker är jag glad att jag gör för sista gången, men många saker kommer jag att sakna.

Imorgon bitti ska jag gå upp extra tidigt för att försäkra mig om att hinna duscha i lägenheten för sista gången. Jag älskar vår dusch och kommer nog inte gilla att bara ha badkar i radhuset (även om jag kommer att gilla att ha badkar).

Ikväll kanske jag hinner tvätta i vår tvättmaskin för sista gången. Den i radhuset är inte alls lika ny och modern. I värsta fall hinner jag diska i diskmaskinen en sista gång också. Även om den ju också är ny och modern tycker jag att den krånglar mer än den diskar.

I natt ska jag sova i det sovrummet för sista gången. Det känns både bra och dåligt. Själva rummet är det ju inget fel på och garderoberna är mycket finare än de i radhuset, men alla minnen från nätter då jag legat ensam och hört Totte knappa på tangentbordet i rummet bredvid ska bli skönt att flytta ifrån.

Köksön där jag sydde Neos dopklänning och flera gånger har bakat massor av godsaker, blir inte kul att flytta ifrån. Den ytan är värd guld. När jag bakar i fortsättningen får jag försöka rymmas på köksbordet, som är alldeles för lågt.

När jag har gjort allt för sista gången blir det dags att göra allt för första gången. Det ser jag fram emot. Första gången vi leker på gräsmattan är det jag ser mest fram emot. Fast det bästa är nog första gången jag stänger in mig i mitt egna hobbyrum och pysslar med precis vad jag vill!