Totte och jag har inte riktigt samma bild om vad en lyckad flytt är. Han vill att det ska gå så fort som möjligt och när det är klart är det viktigaste att det inte finns några flyttlådor eller spridda saker kvar på golven i radhuset.

Min idé om en lyckad flytt är mer inriktad på att inga saker kommer bort eller går sönder under flytten och när det är klart vill jag att alla saker ska ha fått en riktigt bra plats i radhuset.

På ett sätt är det inte alls konstigt att Totte är nöjd bara han slipper snubbla på kartonger. Det är ju alltid jag som får leta fram alla grejer när vi ska använda dem. Och om han får välja själv är datorn den enda sak han vill spara. Jag undrar om han fortfarande vill packa upp allt så fort som möjligt om det innebar att hans datorskärm, tangentbord och mus var utspridda i olika byrålådor och garderober i radhuset och han inte visste var. Då kanske han hellre hade haft en flyttlåda med alla datorgrejer samlade kvar en vecka på golvet.

Jag känner inte alls att det skulle vara något att vara stolt över om man lyckades flytta allt och packa upp alla lådor på en helg. Jag skulle snarare känna mig snuvad på konfekten. Vad är det för vits att flytta om man inte tar tillfället i akt och går igenom alla sina grejer för att minnas och glädjas, för att sortera och slänga samt för att organisera och förbättra vardagen. Om jag bara ville ha alla saker instuvade i samma ordning som innan flytten kunde jag lika gärna ha bott kvar.

Mitt mål är inte heller att ha ouppackade flyttlådor i radhuset efter att vi har bott där i ett halvår. Men om det tar så lång tid att packa upp sista lådan på ett sätt så att varje liten grej får en bra plats, så är det värt det hundra gånger om, jämfört med att stuva in allt första dagen och sedan fortfarande inte veta var grejerna är efter ett år.

Äntligen fick jag möjlighet att diska kakfat, tårtfat och kakform från mitt födelsedagsfirande. Färgerna ler mot mig från diskbänken.