Direktlänk till inlägg 14 maj 2009

Det jobbigaste med att söka jobb

Av Erica - 14 maj 2009 01:02

Nu har jag sökt ännu ett jobb på en advokatbyrå. Mailet är ivägskickat och jag är nöjd med det personliga brevet och meritförteckningen. Man tycker att jag borde kunna släppa det nu. Det är tio timmar sedan jag mailade och jag har jobbat sedan dess. Ändå är det här jobbet jag sökt det enda jag kan tänka på.

Om det bara var att leta upp några annonser, skriva några bra personliga brev och maila iväg ansökan så skulle det vara lätt att söka jobb. Relativt lätt i alla fall. Jag skulle kunna tänka mig att ägna några timmar åt det varje dag, eller sätta mig en timme om jag råkar få tid över. Men tyvärr är det inte så lätt.

Det jobbigaste med att söka jobb är den psykiska biten. När jag har skickat iväg ansökningar angående jobb som jag verkligen vill ha dagdrömmer jag om hur det skulle bli om jag fick jobbet. Sedan ligger jag vaken på natten och tänker på jobbet, utan att kunna sova en blund. Jag tänker på vad jag skulle säga om jag fick komma på intervju, hur mitt visitkort skulle se ut med det företagets logo på och vilken spårvagn jag skulle ta till jobbet. Sedan tänker jag på vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna få, vad jag skulle äta till lunch och vilka kläder jag skulle ha på mig om jag jobbade där.

Ibland känns det som att ha tio barn och ett försvinner varje dag. Det går inte att hitta, varken dött eller levande. Man drömmer om att barnet kommer hem och hur bra det blir då, samtidigt som man oroar sig för att det ska hittas dött. Ju längre tiden går desto mer inser man att det förmodligen inte lever, så man har inte lika många drömmar om att det kommer hem längre, men man vill ändå inte helt släppa tanken. Så känns det när man har flera jobbansökningar ute och väntar på svar, som inte alltid kommer.

Vissa dagar vill jag helt enkelt inte söka några jobb. Inte för att det är jobbigt att skriva en ansökan, och inte för att jag inte har tid att skicka iväg ett mail, utan helt enkelt för att jag inte orkar hoppas. Jag orkar inte ägna hela resten av dagen åt att dagdrömma om jobbet, jag orkar inte ligga vaken hela natten och tänka på hur det skulle kunna bli och jag orkar inte, under några veckor, långsamt inse att jag nog aldrig kommer att få något svar.

Låt den här hemska tiden vara slut snart. Låt mitt jobbsökande vara över. Snälla låt barnet bli hittat, dött, eller helst levande. Men framförallt hittat, så att det är över. Sedan kan jag börja anpassa mig till ett liv igen. Om barnet lever och jag får ett jobb blir det ett liv med glädje och ständigt nya utmaningar. Om barnet är dött och jag måste anpassa mig till att jobba på ICA i resten av mitt liv, så får jag ta mig igenom en period av sorg. Det livet innehåller inte lika många utmaningar i vardagen, men kan även det bli ett liv med glädje när jag har accepterat min situation.

Så länge barnet är försvunnet finns det inget jag kan göra. Jag lever från dag till dag med blandade känslor av hopp och förtvivlan. Vissa dagar är jag övertygad om att det kommer att gå bra och kämpar så hårt jag kan. Andra dagar känns det inte som att det finns något hopp alls. Det känns inte som att det finns någonting jag kan göra, så då försöker jag inte ens. Åter andra dagar förtränger jag bara hela problemet och låtsas att allt är bra, för då slipper jag känna. Då slipper jag hoppas. Då slipper jag bli besviken, återigen, när det rinner ut i sanden och jag fortfarande inte vet hur det kommer att bli.

Karriären

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...